Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 3

Jag drar på mig de höga jeans shortsen och den tajta vita mag T-shirten med tryck på. Mitt mörkbruna hår med ljusare toppar lät jag hänga löst över axlarna, med dom liknande lockarna som jag oftast brukar få efter att jag badat i saltvatten, de vill säga lätta lockar. Med ett par armband på armarna och solglasögon på huvudet går jag ut i hallen där Daff redan sitter, färdig att åka.

Idag, alltså söndag, ska jag följa med Daff och killarna i The Fo på middag, eftersom vi måste "lära känna varandra".

En natt har jag sovit här och jag längtar redan hem, hem till Wille.

"Ska vi åka då?" Frågar Daff och jag nickar samtidigt som jag knyter mina vita höga Converse, Converse är skorna jag aldrig kommer släppa.

Jag reser mig upp och går ut, drar ner glasögonen över ögonen och joggar ner för trappan. Daff är snabbt efter, så snabb att han till och med hinner före till bilen. Vi sätter oss snabbt på ett varsitt säte, han startar bilen och kör iväg.

"Så vi tänkte käka på broken nu. Killarna insisterade." Sa Daff, med en ursäktande ton på sista meningen.

Jag nickar bara och låser upp min telefon. Som vanligt öppnar jag upp Twitter appen och bläddrade igenom mitt nyhetsflöde där, lika nu som förut är den alltid lika tråkig då jag bara följer 32 personer som skriver högst fem tweets per dag typ. Instagram är däremot roligare, mycket mer att kolla på.

"Så, du går i gymnasiet va?" Frågar Daff, en fråga som antagligen ställdes för att bryta den tysta stämningen.

Jag får fram ett mm, mer säger jag inte.

Daff suckar tyst.

"Vilket program går du?" Frågar han, jag låser min telefon och lägger den under mitt högra lår, något jag gör av ren reflex när jag sitter ner. Antagligen för att ingen ska kunna ta den, för vem går och letar telefoner under folks lår?

"Samhällsvetenskapsprogrammet." Säger jag, ett väldigt långt ord som jag många gånger snubblat på då det enligt mig är väldigt krångligt att säga.

"Aha, vet du vad du vill bli när du blir stor?"

Standard fråga.

"Nej, därför valde jag det här programmet." Svarar jag och kollar ut genom fönstret.

Stockholm är väldigt fint ändå, jag trivs i den här staden, bara inte i det här sällskapet. Dock verkar inte Daff sådär tjurig idag, som han brukar vara. Han verkar faktist vara glad.

"Det var ett smart val av dig tycker jag. Ogge och Felix går också det programmet. Oscar har valt Naturventenskapsprogrammet och Omar går fortfarande i nian."

Ogge, Felix Oscar och vem då?

"Vilka är dom?" Frågar jag och kollar på Daff som skrattar lågt.

Vad var det som var så roligt med det?

"The Fooo, killarna i bandet. Killarna som vi ska käka middag med nu och sen spendera sommaren med." Säger han med ett leende på läpparna.

Jag suckar, DOM killarna..

"Mhm. Hur gamla är dom då?" Frågar jag, för att få veta mer om dom. Även fast jag inte alls bryr mig så vore det ju ändå pinsamt att komma dit och inte veta någonting om Sveriges mest kända artister typ.

"Ogge och Oscar är arton, Felix och Omar är sexton som dig. Omar har fått gått om en klass så därför går han fortfarande i nian."

Jag nickar. Att dom är i min ålder och äldre känns iallafall bra. Det är väl det bästa med det här, annars hatar jag dom. Dom ska ju vara så perfekta hela tiden, bry sig om utseende hela tiden, följer varenda regel som finns och bara vara allmänt duktiga i allt. Jag är nästan helt tvärtemot. Det är sällan jag faktiskt följer reglerna, jag är inte och försöker inte vara bäst i allt.

"Här ska vi av!" Säger Daff och väcker mig från mina tankar.

Inte fören nu märker jag att vi står stilla. Jag knäpper loss bältet och hoppar ur bilen. Daff står redan utanför, den människan är verkligen snabb.

Ute är det nästan kallt, så som alla kvällar är i Sverige i början av sommaren. Sida vid sida utan att säga något går vi in i restaurangen där höga killskratt hörs och en killröst som låter som en robot. Vi går längre in och möts av en lugn och mysig miljö där folk sitter och äter av sin mat. Det, eller de enda som bryter den lugna miljön är fyra killar som står som i en ring och skrattar.

En kille med snapback som ser ut att inte har något hår står och gör robot rörelser, killen med svart hår har krokat ihop armarna och liknar en elefant medan de andra två står och viker sig av skratt.

Jag antar att det är dom som är The Fo, eller vad det var dom hette.

Daff harklar sig, killarnas blickar vänds mot oss och de slutar genast med sina fjantiga beteenden. Killen med snapbacken får en röd nyas i ansiktet medan han med svart hår kollar snopet på mig. De andra två håller sig för att inte brista ut i ett högt skratt, vilket jag också gör då det där såg väldigt roligt ut.

"Hej killar." Säger Daff och kollar på dom alla fyra.

"Tjaa." Säger de i kör och kollar sedan på mig.

"Ja, det här är Vanessa som jag har pratat om."

Daff lägger sin hand på min rygg och föser mig framåt mot dom.

"Jag är Felix!" Säger en av killarna som bara stod och skrattade.

På hans huvud sitter också en snapback, men till skillnad från den andra killens snapback som är röd så är den här, Felix snapback blå.

"Mm Vanessa." Säger jag och gör mig beredd för att skaka hand. Men istället drar han in mig en stor kram. Förvånat och lite irriterat kramar jag tillbaka.

Men jag ska inte ljuga, den killen kan kramas. Han höll kvar mig väldigt länge, bara hårdare och hårdare.

"Ehm.. Felix, vi.." Börjar jag men blir avbruten av att han genast släpper mig. Han kliar sig i nacken och ler snett mot mig.

Jag flyttar vidare blicken till nästa kille som trängt sig framför Felix. Hans hår är väldigt fluffigt och även han är en av killarna som bara skrattade.

"Ja jag är då Oscar." Säger han och drar in mig i en lika stor kram. Ska jag vara ärlig så gillar jag det inte alls. Han släpper mig ganska snabbt, till skillnad från Felix.

"Ehm jag heter också Oscar men kallas för Ogge så du kan kalla mig Ogge I guess." Säger killen som lekte robot, han tittar nervöst på mig och ler.

Nu ser jag att det faktiskt finns hår under den där kepsen, så flintskallig är han inte.

Den röda färgen i hans ansikte är nu borta men att han tycker det är pinsamt syns i hans ögon.

Ogge kramar om mig han med, inte lika länge som Felix men inte heller lika kort som den första Oscar.

"Och sist men inte minst har vi mig, Omar!" Säger killen efter min och Ogges kram.

Omar ser ändå minst ut av dom, kanske för att han är kortast.

"Fast du är minst Omar." Säger Felix och Omar rycker på axlarna.

"Whatever, det lät bra iallafall"

Precis som alla andra kramar han också om mig. Jag gillar inte någon av deras kramar, inte alls. Men något fick mig ändå att inte dra undan, något jag borde ha gjort, något jag alltid gör när det handlar om personer jag inte gillar.

Så varför gjorde jag inte det nu?

•

Fanfictionen utspelar sig ett år framåt, så därför är killarna ett år äldre!