Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 76

Med blicken ut genom fönstret och tårarna - fortfarande - rinnandes ner för mina kinder, åker jag med i bilen som Wille nu kör. Han har antagligen precis fått körkort eftersom han fyller år 12 Augusti. Ute regnar det. Rutan blir fylld av vattendroppar som rinner ner för fönstret. Precis som jag gjorde när jag var liten så följer jag en vattendroppe med blicken och hoppas på att den hinner före droppen bredvid. Men till min besvikelse så gör den inte det. En tung och skakig suck lämnar mina läppar. Jag kollar upp i den mörka himlen. Det är som att Gud gråter. Gråter över vilka hemska människor det finns, över hur en oskyldig kille råkar ut för något som jag antar är hemskt.

"Kommer jag någonsin få se Felix igen?" Frågar jag och kollar försiktigt på Wille. Han fokuserar på vägen med ena handen på ratten och armbågen i knät. Den andra armbågen ligger mot bildörren och är vinklad mot ansiktet, där hans fingrar nyper tag i hans underläpp och gnuggar fram och tillbaka. Han tar sakta bort sin hand och kollar snabbt på mig men svarar inte. Jag hatar tystnad. Det betyder alltid att personen håller med det man precis sagt, i detta fall att svaret inte är något jag vill höra. Så det är ett nej. Jag kommer aldrig mer få se min Felix. Jag kan inte ta in det, det är alldeles för overkligt.

"Du är vidrig" säger jag och kollar ut genom fönstret igen.

Wille mm:ar och säger inget mer. Det förvånar mig faktiskt, att han inte säger emot.

"Jag förstår inte ens hur du kan göra såhär Wille? Jag trodde på riktigt att jag kunna lita på dig! Men nu har du bevisat klart och tydligt att jag inte kan det!" Säger jag med en hög och upprörd röst.

Han svänger snabbt med bilen åt höger och sen stannar tvärt så att jag flyger framåt. Nu tackar jag Gud för bilbältet jag har runt min överkropp. Han vänder sig mot mig och jag kollar in i hans isblåa ögon. Han är lite lik Nash Grier, med dom isblåa ögonen och det kolsvarta håret. Bara det att Nash är en bra person.

"Jag vill att du lyssnar på mig noga nu, du behöver inte förlåta mig eller säga något, lyssna bara" säger han och lutar sig mot stödet som finns mellan sätena.

"Jag är en hemsk person, en vidrig människa, precis som du säger. Jag vet det. Jag vill inte det här Vanessa, inte alls! Jag ville bara hjälpa dig idag, jag ville hålla om dig och säga att allt kommer bli bra. Men det funkar inte så. Jag kan inte göra så. Att ansluta mig till den här gruppen är det sämsta jag någonsin har gjort. Hjälper jag ett offer så riskerar jag själv att dö, eller offret. I detta fall så hotade dom med att ta livet av dig, om jag så försökte hjälpa dig minsta lilla. Därför har jag hållit mig undan från dig. Därför har jag inte vågat hjälpt dig. Jag ville inte att dom skulle döda dig, det skulle jag aldrig klara. Att Felix nu kom är en sån sjuk lättnad, för nu vet jag att du kommer därifrån oskadd. Men jag älskar dig Vanessa, det har jag alltid gjort. Jag har inte ljugit om någonting förutom det här, du är min bästavän-"

"Var" avbryter jag honom med. Han suckar och fortsätter.

"Du var min bästavän. Det fanns ingen annan i hela världen som fick mig att bli så lycklig som du gjorde. Jag låter som nån cheezy pojkvän nu, men det är så här det är. Jag vill inte förlora dig, jag skulle kunna göra allt, allt för att få dig kvar vid min sida" säger han. Tårar har börjat runnit ner för hans kinder. Flera tårar, inte en utan tio kanske.

"Lämnar du gruppen och får Felix därifrån oskadd så" säger jag och kollar ut genom fönstret igen.

Wille suckar och förblir tyst. Både han och jag vet att inget av det skulle hända, han skulle aldrig kunna lämna den gruppen så länge Johnny andas. Felix skulle aldrig komma därifrån oskadd. Men hellre att han kommer därifrån och är skadad än att han blir utdragen därifrån och inte längre är vid liv.