Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 45

•Felix perspektiv•

Lycka.

Det är det jag känner nu, lycka och kärlek. Vanessa är äntligen min. Bara min. Min flickvän.

Jag kollar ner i mitt knä där hon ligger med huvudet, med stängda ögon och ansiktet upp mot mig. Jag ler stort och drar handen över hennes mjuka hår. Ärligt så tror jag att hon har lyckats somnat där. Hon har varit tyst väldigt länge, då menar jag väldigt länge för hon är nog den segaste människan jag vet på att somna. De få gångerna hon somnat snabbt har jag trott att hon varit sjuk.

Hon är så speciell. Hon får mig att känna något jag aldrig har känt. Hon får min mage att pirra extra mycket och hon får mitt hjärta att slå fortare. Ingen har någonsin fått mig att känna såhär förut. Fast jag har ju aldrig lagt så mycket tid på tjejer, aldrig haft ett seriöst förhållande på några år. Jag har liksom provat på alla tyvärr. Jag har varit med många tjejer förut, kysst många, strulat med många. Men ingen av dom har fått mig att känna såhär som Vanessa får mig att känna.

Jag har haft tuffa år, jag har varit påväg att spåra ur totalt och jag har varit en dålig person. Men sen kom Vanessa in i mitt liv. Jag har gjort många saker som jag ångrar. Men helt plötsligt fann jag en anledning till att ändra på mig. Vanessa. Hon får mig att vilja börja om på nytt.

Jag kollar upp, ut mot havet som är svårt att se på grund av mörkret som lagt sig över staden. Så jag låter blicken glida upp till stjärnorna som lyser starkt. Dom finns överallt. Just nu, kanske någon, precis som jag, sitter och kollar upp på samma stjärnor. Kanske sitter den personen ensam eller med någon den älskar.

På det här sättet, genom att kolla upp på stjärnorna, så kommer jag alltid se Vanessa när hon åkt tillbaka till Växjö. Dom tankarna får en klump att bilda sig i magen. När hon lämnar Stockholm och åker tillbaka till Växjö, vi kommer då inte kunna ses ofta alls. Jag hoppas att det kommer att funka ändå för jag vill inte att vårt förhållande ska ta slut på grund av distans. Dessutom har Hampus, min kompis, ett förhållande med en tjej som bor i Göteborg och dom har varit ett par i två år. Så omöjligt är det väl inte för mig och Vanessa? Om bara kärleken är stark nog så ska det väl funka.

Jag suckar och lägger mig ner på rygg, raklång och kollar upp i himlen. Varför oroar jag mig för det här nu? Det är liksom några veckor tills den dagen kommer och då får vi väl se hur det blir.

Jag stänger ögonen och lägger min hand mot Vanessas huvud, men drar snabbt bort den när hon rör på sig och flyttar upp huvudet till min mage. Jag kollar ner på henne, ögonen är fortfarande stänger så hon är inte vaken.

Så jag stänger ögonen och försöker koppla av. Men mina ögon flyger upp tillsammans med ett stön från min mun när hennes hand lägger sig hårt mellan mina ben. Skojar hon med mig?

"Vanessa är du vaken?" Frågar jag och lyfter på huvudet. Men jag får inget svar och hon gör inget som tyder på att hon är vaken heller. Så jag tar bort hennes hand och håller istället i den.

Ögonen stänger jag igen och andas lugnt. Inte länge dröjer det fören jag faller in i en djup sömn.

-

vet inte hur många gånger jag har skrivit om detta kapitel, ändrat händelser och försökt få den att bli bra. men är ändå såååå missnöjd med detta. men ville ändå uppdatera eftersom det inte blev något igår. så därför är det lite kort och därför är det dåligt.

and btw, vad tror ni att det är mellan Felix och Wille? ;) och vad tycker ni om Wille? hahah vill veta! :)