Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 56

•Vanessas perspektiv•

Jag kollar ner på mitt ben som har ett djupt sår i sig. Det bultar och svider. Vad som har orsakat det vet jag inte, men jag kan tänka mig att något vasst har skrapats mot benet. Blodet rinner konstant ner för mitt smalben och synen får mig att må illa. Blod är det äckligaste som finns, det har jag alltid tyckt.

Felix sa att jag skulle stanna här, vilket enligt mig var lite komiskt. Jag kommer aldrig klara av att gå med det här benet utan hjälp. Antingen skulle jag bara ramla eller förlora för mycket blod och svimma pågrund av det. Jag vill inte riskera något av det.

För säkert tjugonde gången kollar jag runt på stället jag sitter på, lutad mot en tegelvägg sittandes på den blöta asfalten. Regnet har slutat och dimman börjar avta. Därför kan jag se platsen mycket tydligare. En stor container står mitt emot mig med en stege bredvid sig som leder upp till taket. Längst in i gränden ligger något stort svart som jag fortfarande har svårt att se vad det är för något. Men jag har föreställt mig att det är en stor plastsäck eller ett konstigt konstverk. Bredvid mig, på den fem meters långa tegelväggen ligger några krossade glasflaskor men inget mer. Gränden är liten och kuslig. Nästan skrämmande.

Svaga röster hörs en bit bort och två skuggor börjar ta akt vid vägen bredvid mig. Jag grips av panik, tänk så är det dom igen?

Rösterna kommer närmare och skuggorna blir större. Mitt hjärta slår snabbare och min blick fastnar vid containern. Det är minst tre meter dit, skyndar jag mig så hinner jag dit och gömma mig. Med händerna på marken och med hjälp av ena benet reser jag mig skakigt upp. Smärtan i det skadade benet fördubblas och jag biter mig hårt i läppen för att inte skrika av smärta. Tårarna som för en liten stund sen slutat rinna börjar nu leta sig ner över mina kinder igen. Smärtan är hemsk.

Väl vid containern sjunker jag ljudlöst ner mot marken igen och gömmer ansiktet mot ena knät som jag dragit upp mot bröstet. Det skadade benet, det högra, lägger jag raklång.

"Hon kan ju vara vart som helst, är du säker på att det är här?"

"Ja jag är säker. Jag känner till det här stället så hon måste vara här. Det är det enda jag kan tänka mig"

Ogge och Felix. Det är Ogge och Felix.

Jag försöker skrika Felix namn, men allt kommer bara ut som en viskning. Varför funkar inte min röst?

Deras röster blir lägre och lägre. Mina tårar blir fler och fler. Dom kommer hinna bort om jag inte gör något nu.

Till höger om mig finner jag lyckligtvis två glasflaskor som är hela. Jag tar den ena och drämmer den hårt i väggen mittemot mig. Det låter högt och jag ber till Gud att dom hör.

Deras steg stannar upp och jag ler svagt.

"Vanessa?" Säger Felix högt och snabba springsteg hörs mot mitt håll igen. Jag pustar ut i ett lättat leende och kastar ännu en glasflaska.

Felix ropar mitt namn igen och snart ser jag två fötter framför mig. Men den synen varar inte länge fören någon nästan flyger på mig och lägger sina armar runt mig. Han håller om mig hårt och drar försiktigt upp mig i sin famn.

"F-fel-ix" stammar jag fram mellan mina snyftningar och lägger mina armar runt honom med.

"Jag är här nu hjärtat, jag är här" viskar han och trycker mig närmare sig själv.

Jag vet att i Felix armar är jag alltid trygg. Där kan ingen någonsin skada mig.

-

Antingen så tog någon Vanessa eller så hittade hon ingen toalett och gick iväg.

Vad tror ni

And btw Ogge favoritmarkerade min tweet idag så jag blev så glad att jag glömde bort att skriva detta kapitel