Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 46

"Vanessa jag vill ha glass, följer du med och köper?" Frågar jag och kollar på Vanessa som precis har satt sig upp på handduken.

Idag har vi hamnat på stranden och har inga planer på att lämna den på ett bra tag. Solen är stek het och inte ett moln på himlen syns.

Hon höjer på ögonbrynen men nickar och reser sig upp.

"Vill någon mer ha?" Frågar hon, alls rabblar upp vad de vill ha. Två daimglassar till Oscar och Ogge, en Magnum almond till Omar och en tiptop till Wille. Wille är tyvärr med här och jag måste stå ut med honom för Vanessas skull.

Jag nickar och går bort mot den lilla kiosken. Vanessa är snabb efter och går upp vid min sida. Stunden påminner då om igår kväll, när sanden slöt sig kring våra fötter och vi gick bredvid varandra. Dock gick vi hand i hand då. Det skulle vi inte kunna göra nu då vi redan träffat på foooers här.

"Kan du berätta för mig vad det är mellan dig och Wille nu?" Frågar hon en aning irriterat. Antar att hon har sett våra sura blickar och diskreta kommentarer till varandra som kanske inte var dom snällaste.

"Mm kom" mumlar jag och tar tag i hennes handled. Jag låter mina fingrar snudda vid hennes hand och det lockar så gärna att bara fläta samman mina fingrar med hennes. Jag biter mig i underläppen och drar med henne till en plats där vi kan prata ostört.

"Varför kan du inte bara hålla min hand ordentligt?" Frågar hon när vi satt oss ner på bänken som egentligen är helt onödig här. Den står ett par 100 meter ifrån stranden och är endast omringad av skog. Det är inte ens någon riktig stig in hit.

"Vi pratade ju om det" säger jag kollar på henne.

Hon har blicken fäst i marken och tuggar lätt på sin kind. Det syns på sättet hennes kind sugs inåt och hur käkarna rör sig.

"Gör inte sådär, du kommer tugga sönder din kind" säger jag och hon slutar, kollar upp på mig med en aning sorgsna ögon. Det får mitt hjärta att göra ont. Jag hatar att se henne ledsen.

"Jag sa att jag inte bryr mig Felix, jag skiter i hur många som kommer hata på mig. Jag får vara med dig, med dig som gör mig lycklig. Det är väl det som spelar roll?" Säger hon.

Hennes ögon blir glansigare för varje ord hon säger. Men hon kämpar hårt för att hålla tårarna inne.

"Jag är ändå rädd Vanessa" säger jag och suger in läpparna i munnen.

Jag kollar runt bland träden. Bakom varenda träd tycks jag se en eller annan människa gömma sig. Att dom bara står där och lyssnar på vad vi säger, för att sedan sprida vidare informationen om oss två så att alla får veta. Då kan Vanessa bli borttagen från mig.

"För vad? Vad ska dina fans kunna göra?" Frågar hon med en lugn röst. Men ändå hör jag hur frustrerad hon är.

"D-det är inte fansen" säger jag och trycker hårt in mina naglar i handflatorna. Så hårt att det gör ont. Så hårt att det känns som att det ska gå hål i dom.

"Felix sluta med det där" säger hon och tar tag i mina händer.

Jag slappnar av och låter dom hållas. Det är som att hon har in något i min kropp, som får mig att bli lugn. Bara av att hon rör vid mig.

"Vad är det som skrämmer dig?" Frågar hon med en len röst. Det frustrerade och irriterade är borta från hennes röst. Istället har hon blivit den mjuka Vanessa, som enligt henne visas sällan. Men jag har sett den många gånger, men till hennes försvar när jag berättat det så skyller hon bara på mig. Att det är jag som får henne att bli så. Jag brukar alltid skratta åt det.

"Dom kan ta dig ifrån mig" säger jag och kollar försiktigt upp på mig.

Hon kollar oförstående på mig. Hon är så liten, så oskyldig. Ändå är hon i fara. Det är farligt att vara kär i Felix Sandman. Det är farligt att vara kär i mig. Farligare är det om man är Felix Sandmans flickvän. Men jag kan inte motstå henne. Allt jag ville var att kunna kalla henne för min flickvän, kunna presentera henne som min flickvän. Nu kan jag det. Men samtidigt inte.

"Vad menar du?" Frågar hon och slutat röra på sina tummar över mina handryggar.

Jag sväljer och kollar bort från hennes ögon. Istället kollar jag på våra händer. Allt känns så bra med henne.

"Dom, dom vill ta ifrån mig allt jag älskar. Dom vill inte se mig lycklig" säger jag snabbt men hackigt.

"Felix jag förstår inte. Vilka vill göra något sådant?"

Jag kollar upp på henne igen och slickar mig om läpparna. Hon ser rädd ut.

"Dom jag berättade om förut, som vi har det jobbigt med. Johnny och hans gäng" säger jag försiktigt.

Hon kollar fortfarande konstigt på mig. Men efter ett tag försvinner det, istället ser hon förstående och rädd ut. Osäker.

"Skulle dom kunna göra något sånt? Ta mig ifrån dig? Vad skulle de göra?"

Jag tänker efter. Jag har ingen aning om vad de skulle göra med Vanessa egentligen. Det är första flickvännen jag har sen vi drogs in i det här. De andra killarna har inte heller haft något sen dess, så jag har ingen aning. Men det känns inte bra. Tänk om de skulle skada henne?

"Jag vet inte vad de skulle göra"

Jag tar ett djupt andetag som enligt andra ska få en att bli lugn. Men det funkar inte för mig, inte nu.

Ändå tar jag mig mod till att säga de fyra orden som jag smakat på hela dagen. Dom fyra orden som inte låter bra hur jag än säger dom.

"Wille är med dom"