Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 35

Efter många kramar med mamma så sitter vi äntligen i bilen påväg hem. Mamma hade varit bortrest i två veckor så därför mötte jag upp henne här.
Scenen från när Vanessa sprang fram till Wille och kastade sig i hans famn spelas upp i mitt huvud, om och om igen. Jag hatar det. Jag borde inte ens bli såhär. Vanessa får ha vilka vänner hon vill. Men Wille är bara så.. Jag vet inte. Men han har ett bättre utseende än mig och kan känner Vanessa bättre, dom bor bredvid varandra och han kommer få se henne varje dag sen när hon åker tillbaka till Växjö. Dessutom verkar dom två väldigt närgångna med varandra och det stör mig. Det borde inte göra det men jag vill ju att Vanessa bara ska vara min, jag vill vara han som får hålla om henne hela tiden.
"Felix?" Frågar mamma fundersamt och jag kollar upp på henne med en förvirrad min.
"Aa?" Frågar jag och fuktar mina läppar som blivit väldigt torra då jag andats med öppen mun.
"Vad tänker du på? Du verkar så bekymrad och helt borta" säger hon.
Jag ger ifrån mig en tung suck. Varför visar jag allt så tydligt? Men det är lika bra att berätta. Det är min mamma och hon kommer antagligen kunna hjälpa mig.
"Du vet Vanessa, som är med oss på vår turné?" Frågar jag och mamma nickar.
"Daffs dotter?"
Jag skrattar lågt och skakar på huvudet. Hade det varit Daffs dotter så hade jag dött. Jag menar, tänk en till Daff liknande människa som springer med och är dryg? Nej det skulle jag inte klara av.
"Hans systerdotter" rättar jag henne med och hon nickar förstående.
"Vi två har iallafall lärt känna varandra väldigt bra och jag har typ fått väldigt starka känslor för henne, för att vara helt ärlig så älskar jag henne" börjar jag och mina kinder hettas till, antar att jag ser ut som en tomat nu. Men jag fortsätter att prata och försöker slå bort rodnaden som spridit sig i hela mitt ansikte. "Men jag vet inte hur hon känner för mig. Vi har hållit på en hel del, inte gjort något dumt som du kanske tror men vi har väl varit närgångna med varandra. Jag vet int-"
"Har ni legat med varandra?" Frågar mamma oroligt och jag suckar i samband med att mitt ansikte blir ännu rödare.
"Antingen så lyssnar du inte noge eller så förstår du inte mitt sätt att formulera mig på. Jag och Vanessa har inte legat med varandra" säger jag säkert och helt ärligt.
Mamma nickar lättat och jag fortsätter.
"Men som jag sa så är jag osäker på hur hon känner för mig. Hon har berättat att hon tycker om mig och hon beter sig verkligen som att hon gör det också. Alla runt om oss märker det med, precis som dom märker att jag tycker om Vanessa. Men idag, nu på tågstationen så var hon där. Vi kysstes och hon var jätte glad. Sen nämnde hon att hon väntade på, vad hon kallar honom, sin bästavän Wille. Jag blev såklart en aning svartsjuk vilket jag inte borde bli. Jag tror Vanessa märkte det för hon blev sur och gick iväg bara. Hon kramade då om Wille jätte länge och såg sådär super lycklig ut. På bilder på dom två så är dom väldigt närgångna och jag vet inte, jag är så töntig men jag har fått för mig att dom två har något på gång. Dessutom har han utseende mycket bättre än mig" berättar jag och tar en kort paus. Mamma lyssnar väldigt koncentrerat och växlar hela tiden med blicken mellan mig och vägen.
"Sen för två år sen dog hennes pappa och bror i en brand. Efter det hade hon tydligen ballat ur totalt. Hon började festa varje helt och det är anledningen varför hon är tvungen att stå ut med oss denna sommar. Hennes mamma var tydligen trött på hennes beteende. Men med tanke på att hon festar som hon gör så är jag rädd att jag bara är en kille i mängden för henne. Tänk om hon bara är uttråkad och spelar med mig?"
Jag kollar ner i mitt knä och biter mig hårt i läppen för att hålla tårarna tillbaka. Men det funkar inte, en ensam tår rinner ner för min kind som jag är snabb med att torka bort. Jag vill inte visa att jag gråter.
"Lilla gubben, kärlek är verkligen inte lätt. Speciellt inte när man är i din ålder. Men den här Vanessa, hon verkar vara väldigt klurig. Jag tycker att du borde tro på henne när hon säger att Wille är hennes bästavän, det kan hon inte ljuga över och du måste låta henne ha sina vänner Felix, även om jag förstår att du vill ha henne för dig själv. Sen tycker jag att du borde vara på din vakt och vara försiktig, jag vill inte se dig sårad. Ta det lugnt och låt henne visa sitt rätta jag innan ni tar ett steg till i ert förhållande. Jag hoppas verkligen inte att hon spelar något spel eller att du bara är en i mängden. Du förtjänar någon bra" säger mamma och jag ler. Världens bästa mamma, det är precis vad jag har.
"Tack mamma. Men jag tror faktiskt att hon har visat sitt rätta jag, i början var hon galet kaxig och vi hatade faktiskt varandra. Men sen började vi om på nytt och jag lärde känna den riktiga Vanessa, den underbara Vanessa" ler jag blygt och drar handen genom håret.
Blicken har jag fortfarande fäst i mitt knä då jag inte vågar kolla upp på mamma nu.
"Då tror jag inte att du borde oroa dig över något, jag att du är någon speciell för henne. Du oroar bara dig för mycket och jag antar att det är för att du tycker om henne så mycket"
Mitt leende växer och jag kollar ändå upp på mamma, trots mitt ansikte. Mamma skrattar och lägger handen på mitt lår.
"Så, när kommer jag få träffa denna unge dam som stulit min älskade sons hjärta?" Frågar mamma och jag skrattar nervöst åt hennes ord.
"Jag borde prata med henne först men jag antar att jag kan bjuda över henne på middag någon dag" säger jag och kollar ut genom fönstret.
Mamma håller med och börjar berätta om någon maträtt som hon kan laga isåfall.
Mamma har nog rätt, jag oroar mig för mycket.