Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 79 - del 2

Med ett skrik sätter jag mig upp i sängen och sparkar av mig täcket. Hela jag är dyngsur, av svett och tårar. Mitt hjärta slår hårt i bröstkorgen och min andning är hemsk. Precis som i drömmen. Men rummet är svart och ingen syns till. Jag känner på platsen bredvid mig i sängen - där Felix har legat - i hopp om att allt har varit en dum dröm. Att den morgonen vi vaknade och åkte till shoppingcentret aldrig hände. Att vi vaknade i en dröm, att vi shoppade i en dröm, att jag blev kidnappad i en dröm, att dom tog Felix istället för mig, i en dröm. Men platsen är tom. Felix är inte där. Han kommer aldrig någonsin ligga där igen. För han finns inte längre. Det bästa jag hade är borta.

Tårarna svämmar över igen och jag lägger mig ner igen med ansiktet mot en kudde. Felix kudde. Hans doft fyller min näsa och jag tar ett hårt grepp om den.

"Du lovade. Du lovade att aldrig lämna mig. Du lovade" gråter jag fram och slänger iväg kudden till andra sidan rummet.

Att det jag precis drömde har hänt - bara det att inte jag var där - gör ont i mig. Att dom har tagit min fina Felix ifrån mig får mig att gräva ner mig under marken och drunkna i mina tårar. Eller springa ett varv på jorden och slå sönder alla hus som finns. Att någon som jag älskade mest tog bort det bästa jag har, det gör så ont. I hela kroppen. Men mest av allt gör det ont i hjärtat. Wille har sett till att Felix inte längre finns på denna planet. Han är nu en ängel där uppe, med pappa och min bror.

Jag vänder mig så att ansiktet hamnar mot väggen och drar upp knäna till hakan. Täcket drar jag upp till örat och stirrar in i den vita väggen. Ögonen stänger jag och drömmer mig bort igen, fast denna gång vaken och denna gång med bra drömmar. Jag tänker mig att Felix ligger bakom mig. Med hans nakna och varma överkropp mot min rygg. Med armarna runt min midja och benen ihop trasslade i varandra. Jag tänker mig att hans andetag kittlar i min nacke och att hans läppar då och då placeras några lätta kyssar på min nacke eller skulderblad. Jag tänker mig att han viskar att han älskar mig.

"Jag älskar dig Felix" viskar jag och faller in i en djup sömn.

-

En knackning på dörren får mig att vakna upp och möta den vita väggen som utbytts mot det svarta jag precis har sett.

"Gå" mumlar jag med en hes och grötig röst. Mamma har varit in till mig flera gånger och försökt prata med mig eller fått med mig ut på olika saker. Jag har vägrat med både och. Hon vet inte ens att Felix är död. Hon veta bara att det är något med honom.

Dörren öppnas självklart ändå och stängs igen, i tystnad går hon fram till min säng. Det är ovanligt. Hon stänger aldrig dörren och hon går aldrig fram till mig i tystnad. Alltid säger hon mitt namn eller frågar hur det är. Även fast jag anser det som en dum fråga och alltid ger samma svar - "hur tror du att det är när din dotter ligger i sängen och gråter dygnet runt?" - så ställer hon ändå samma fråga om och om igen. Men nu är hon helt tyst. Kanske inser hon att jag inte är på det humöret så att jag svarar.

"Förstår du inte att jag vill vara ensam?" Snyftar jag och blinkar bort tårarna som tar över mitt synfält.

Mamma svarar fortfarande inte utan släpper istället ner något på marken som låter som ett par jeans då golvet först möter något mjukt men sedan något hårt som ger ett ekande ljud i rummet. Täcket lyfts upp och en - stor? - kropp lägger sig bakom mig. Bröstkorgen, som inte har några bröst på sig, pressas mot min rygg och ett par starka armar slingrar sig runt min midja. Den välkänd doften av vanilj, lavendel och kanel fyller snabbt luften runt om mig. Mina ögon tåras snabbt upp igen och jag trycker mig hårdare mot kroppen bakom mig.

"Är inte ens jag tillåten att vara här?"

Felix. Min älskade Felix. Min ängel.

Tårarna börjar forsa ner från mina ögon och jag vänder mig snabbt om och möter Felix ögon. Han ler och jag borrar in mitt ansikte mot hans hals. Armarna lägger jag runt honom med och han drar mig närmare sig.

"Jag är här nu" viskar han och pussar mig på huvudet.

"Jag är här och jag kommer aldrig lämna dig igen"

~ The End ~