Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 37

Dagen rullar på väldigt fort, jag och Wille har bara varit hemma här hos Daff. Vi har inte gjort någonting heller. Bara suttit i sängen och pratat eller kollat på datorn.
Nu är klockan iallafall åtta och jag ska möta upp Felix på busstationen eftersom jag inte har en aning om vart han bor, han skrev en adress men jag har ingen aning om hur man hittar dit.
"Men guuud Vanessa din tönt, du ser bra ut. Gå nu annars kommer du sent" säger Wille och kollar på mig som står framför spegeln och sätter upp håret i en hästsvans för kanske tjugonde gången på de två senaste minuterna.
"Mitt hår är fult" suckar jag och sätter upp det en gång till.
"Nej du är aldrig ful" envisas han om och jag kastar en sur blick på honom.
"Jag hatar när du ljuger" muttrar jag.
Han går fram till mig och lägger händerna på mina axlar.
"Och jag hatar när du vägrar tro på mig. Du är jättefin"
Han styr bort mig från spegeln och ut ur rummet.
Jag svarar inte och protesterar inte heller åt att han leder mig mot hallen. Väl där så drar jag på mig mina ljusblåa Converse, eftersom jag har vita shorts och ett svart linne så är det alltid kul med lite färg.
"Vi ses sen" muttrar jag.
Sur är jag för att mitt utseende är så fult, jag är så trött på det. På mitt hår mest, jag skulle verkligen vilja göra något nytt med det.
Jag är egentligen inte tjejen som har dåligt självförtroende, jag är nöjd med hur jag ser ut men just nu är jag inte nöjd med någonting. Mina lår är tjocka och min mage putar, enligt mig själv. Mitt hår ser ut som ett fågelbo och sminket ska vi inte tala om, jag känner mig som en clown.
"Ja det gör vi, hejdå" säger han och försvinner bort i korridoren igen. Han verkar ju inte vara så glad han heller. Antagligen för att han är här för att hälsa på mig och jag bara överger honom för att vara med Felix. Men att prata med Felix nu känns väldigt viktigt då det verkade vara något han verkligen behövde prata om.
Jag går ut ur dörren och stänger den efter mig. Daff skulle tydligen jobba till sent inatt så han är det inte ens någon idé att ropa hejdå till. Svar skulle jag ju knappast få.
•Felix perspektiv•
Jag kramar nästa tjej och tar en bild med henne innan jag går vidare till nästa tjej och upprepar samma sak med henne. Plus en liten puss på kinden som hon ville ha.
Just nu har jag egentligen inte alls ork med det här, jag vill bara sitta på en bänk och ta det lungt. Men havet med tjejer runt mig fylls bara på för varje minut som går.
"Felix är du okej?" Frågar en tjej och jag vänder mig om.
En lång tjej med brunt långt hår kollar oroligt på mig, jag känner igen henne men kan inte komma på något namn nu.
"Ehm, arå. Jag är bara.. Trött" säger jag och försöker le ett sånt äkta leende jag bara kan mot henne.
"Är det sant att du är tillsammans med den där Vanessa?" Frågar en annan tjej och jag vänder mig mot henne. Jag suckar och skakar på huvudet.
"Nej vi är inte tillsammans" säger jag, egentligen vill jag säga att vi är det. Men jag tror att jag skulle ljuga då.
"Men är ni på g eller något?" Frågar en annan.
Mina kinder hettar till, fan också. Nu kan jag ju inte säga nej eftersom jag redan avslöjat mig.
Jag hör flera "aww" från tjejerna medan andra bara kollar på mig med sura blickar.
"Kanske" säger jag och suger in underläppen i munnen.
"Vadå kanske? Du måste ju säga ja eller nej!" Säger en tjej som ser väldigt sur ut, hon lät inte så värst glad heller.
"Förlåt men det har inte ni med att göra just nu. Om något kommer hända så får ni veta det då" säger jag och de blir tysta, förutom några små viskningar som får mig att bli väldigt arg. Dom handlar nämligen om hur ful och äcklig Vanessa är, att jag förtjänar bättre och att hon är värsta playern. Även en viskning om att alla redan fattar att något är på gång mellan oss hör jag också. Eller jag kan inte kalla det viskningar då jag gör klart och tydligt vad dom säger.
"Jag måste gå nu, det var trevligt att prata med er" säger jag och ger dom ett stelt leende innan jag går ut ur klungan.
"Men bra tjejer! Nu fick ni ju Felix att bli arg över det ni sa om Vanessa!" Hör jag en arg röst bakom mig, men hon får inget svar så jag fortsätter att gå. Förhoppningsvis håller de sams.
Jag går runt ett hörn och stannar där. I ett par sekunder hinner jag stå där tills sju-åtta tjejer som jag nyss träffade går förbi mig. Jag suckar och drar upp luvan. Att jag är otrevlig orkar jag inte bry mig om att jag är nu, även fast jag älskar mina fans så vill jag bara vara ensam, eller med Vanessa.
Tjejerna stannar några meter ifrån mig och jag ser ibland hur de kollar åt mitt håll, men jag är glad att de inte kommer fram.
Några minuter till får jag stå innan en förvirrad och vacker skapelse yrar runt några meter framför mig. Jag skrattar lågt åt henne, hon ser ut som en yr höna. Hon kan vara en sån vacker och ståtlig höna. Min höna.
Jag skrattar igen, denna gång åt mina tankar. Varför ser jag Vanessa som en hörna?
Jag går fram till henne och lägger min hand på hennes axel eftersom hon står med ryggen emot mig.
"Åh heej! Jag fattar inte hur man hittar här, det är folk överallt och alla bara springer fram och tillbaka" säger hon.
Jag skrattar lågt igen och drar ner min luva, rätar till kepsen och drar in Vanessa i en kram. Hon kramar tillbaka och jag ler.
"Jag stod faktiskt precis och jämförde dig med en yr höna" säger jag och får även henne att skratta.
Vi avslutar kramen, hon kollar upp på mig och ler försiktigt. Som vanligt kan jag inte hålla mig själv från att le.
Jag flätar ihop mina fingrar med hennes och går åt höger, där några av fansen står och kollar på oss, med telefonerna i högsta hugg såklart. Det blir kul att läsa min Twitter sen.
Vi går mot bussen som ska ta oss till Värmdö där jag bor. Utan att säga ett ord sätter vi oss ner på en bänk eftersom bussen inte går fören om 15 minuter. Jag leker lätt med hennes fingrar och håller blicken på dom. Ibland sneglar jag upp på Vanessa, hon sitter med blicken fast i golvet och verkar bara vara allmänt borta. Kanske är hon på lika dåligt humör som mig.