Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 30

Irriterat kollar jag upp på Felix som just nu står och hoppar på min mage. Nej kanske inte riktigt hoppar men han står och lägger tyngd på den med sin fot. Han är väldigt jobbig och helst av allt skulle jag vilja skicka han till Kina nu och det är sant.
Jag vill bara sova men det vill inte Felix och han vill inte väcka någon annan än mig.
"Men vad ska vi ens göra? Klockan är tre på morgonen och vi ska åka i bussen så jag vill sova" muttrar jag och försöker putta bort hans ben, ja det försvinner men kommer lika snabbt tillbaka.
"Men jag kan inte sova och det är tråkigt att vara ensam. Snällaaaaa" säger han med en bebis röst och putar säkert med underläppen just nu.
Jag suckar och sätter mig upp med en sur blick. Felix fnissar och sätter sig mer i mitt knä.
"Följer du med mig nu?" Ler han och kollar in i mina ögon.
Han vill alltså gå ut till någon park som han har pratat om enda sen han väckte mig.
"Vi kan mysa och sova under stjärnorna, jag tar med täcket"
Han pratar med den där gulliga Felix rösten som bara han får till, den rösten som får mig att le hur sur och irriterad jag än är. Vad har jag ens gjort för att förtjäna en sån underbar människa som Felix? Jag förtjänar egentligen inte honom. Han är för bra på mig. Han är Felix och jag är Vanessa, han är känd och jag är ingen.
"Okej" svarar jag tillslut och ler.
Han spricker upp i ett större leende så att hans perfekta tänder visas. När han ler så ler jag automatiskt också.
Vi reser oss upp ur sängen och drar på oss närmaste kläder. Jag får ett par av mina mjukisbyxor och en orange hoodie som tillhör Felix. Han själv har ett par blåa basket shorts och en svart tröja med något tryck på utan huva.
Täcket lägger han över sin ens axel och för med mig mot dörren.
"Daff kommer döda oss men det är kul"
Jo visst, det är jätte kul att bli dödad av någon. Verkligen.
Jag skrattar bara och skakar på huvudet samtidigt som vi stänger igen dörren och går mot hissen. Vi går i tystnad, vi åker ner i tystnad och vi är lika tysta när vi kliver ut från hotellet. Dock är det ingen pinsam tystnad. Den är härlig på något sätt. Inget behövs sägas, vi bara njuter av varandras närhet.
Ute är det svalt. Vinden möter min kropp och min hur knottrar sig direkt. Det är en sommarnatt, det borde vara varmt men vi bor i Sverige så det funkar inte så.
Vägen till parken är inte så lång, om man är seg som vi så tar det fem minuter.
Inte en enda människa syns till. Fast det kanske inte är så konstigt. Normalt så brukar man ligga och sova nu men är man två idioter som heter Vanessa och Felix så är man istället ute och vandrar med ett täcke. Funkar lika bra som med en hund bara att täcket drar mindre.
"Ska vi bara lägga oss mitt i?" Frågar Felix när vi väl kommer fram.
"Aa det ska vi" säger jag och går mot den stora gräsplätten. Mitt i stannar jag och vänder mig, kollar på Felix som är kanske 10 meter bakom mig.
"Vad seg du är" säger jag och lägger armarna i kors.
Han flinar och stannar framför mig, kollar in i mina ögon och byter ut flinet till ett leende.
"Nej, det är du som är snabb hjärtat"
Han lägger en hårslinga bakom mitt öra och jag blir alldeles varm i kroppen.
Hjärtat.
Enligt mig är nog det de gulligaste man kan höra från någon man tycker så mycket om. När det kom från Felix mun så känns det extra i mig. Han är så underbar.
"Jag älskar ditt leende Vanessa, du är så vacker" säger han utan att vända bort blicken från mig.
Mitt leende växer, jag kan inte göra något annat än att le. Jag kan inte göra något annat än att låta mitt hjärta slå fortare när han kollar på mig, eller låta min lycka spridas när han är bredvid mig, eller låta min kropp värmas av hans ord. Jag kan inte låta bli att själv tycka att med Felix är jag den lyckligaste personen i världen.
Jag kan inte låta bli att bli kär i honom. Felix Sandman är omöjlig att inte bli kär i.
Jag lägger mina armar runt hans nacke och drar honom närmare så att våra läppar kraschar mot varandra. Känslorna jag nyss kände fördubblades, eller fyrdubblades om det ens är möjligt att känna såhär mycket på samma gång. Hans läppar är så mjuka och underbara, så hårda men så försiktiga.
Smaken av mint fyller min mun, precis som hans tandkräm luktar. Jag ler. Jag ler stort bakom kyssen och leker med hans nackhår.
Täcket faller ner på marken och hans händer placeras på mina höfter, han för mig närmare. Kanske lite för nära och hårt då ett svagt stön slinker ur hans mun. Han nafsar tag i min underläpp och hasar ner sina händer till min rumpa. Han lyfter lätt och jag förstår direkt vad han vill. Så utan att avbryta kyssen hoppar jag upp med hjälp av Felix händer och slingrar mina ben runt hans midja. Hans händer ligger kvar på min rumpa och han klämmer försiktigt, vilket får mig att stöna svagt. Ett leende känns mot mina läppar vilket får mig att le också, han kom alltså dit han ville.
Han drar sin tunga mot min underläpp och jag särar snabbt på läpparna, lika snabbt letar hans tunga in sig i min mun och leker lätt med min tunga.
Att vi står mitt i en park där vem som helst kan se oss nu, om någon är vaken vill säga, bryr vi oss inte om. Just nu är det bara jag och Felix som existerar. Det är bara vi två, ingen annan. Inte ens fåglarna som sitter i träden och sjunger.