Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 31

Efter vår väldigt intensiva kyss så bäddade vi ner oss i täcket på gräset, mitt i parken. Så nu ligger vi här, jag med huvudet på Felix bröst och hans armar runt mig. Våra ben är ihop trasslade och jag känner mig bara så lycklig.
Här, just nu, mår jag så himla bra. Alla mina problem är glömda, alla bekymmer är glömda. Det är bara lycka och kärlek som finns i mig nu. En enorm lycka.
Felix hjärtslag hörs i en normal takt, våra händer är ihop flätade och han snurrar några hår slingor runt sitt finger. Precis som i en film. Vi är i en film. Jag trodde inte att sånt här hände i verkligheten. Men Felix har visat mig att det gör det visst. Han är underbar.
"När vi kommer till Stockholm igen så kommer ju vi killar bo i våra hem, antar att du sover hos Daff men du måste sova hos mig också" säger Felix lågt och jag ler.
"Det gör jag gärna" svarar jag och kollar upp på stjärnorna.
Någonstans där uppe finns min pappa och min bror. Dom är stjärnor nu, dom två stjärnorna som lyser starkast av alla. Jag vet att dom finns där, att dom ser mig hela tiden. Pappa kommer se mig växa upp, som han alltid sa när jag var mindre.
"Att få se Vanessa växa upp kommer bli det finaste jag någonsin sett"
Jag minns dom orden, jag minns hans röst i dom orden. Så men och så mörk, så som pappas röst var.
Han ser mig växa upp och han kommer att fortsätta med det. Han kommer bara inte vara bredvid mig. Han kommer inte kunna stötts mig, torka mina tårar eller fånga upp mitt leende. Han kommer se mig uppifrån.
"Vad tänker du på?" Frågar Felix och håller om mig hårdare. Jag ler större och gömmer mitt ansikte mot hans bröst vilket får honom att skratta lågt så att hans bröstkorg vibrerar.
"Pappa och min bror" mumlar jag, osäker på om han hör eller inte då mina läppar rörs mot hans tröja.
"Ahmsadhfhkkd. Så lät det när du pratade" säger han och drar sakta sin hand över min rygg.
Jag skrattar och lyfter upp huvudet, lägger mig på mage halvt över honom och kollar in i hans ögon. Dom tindrar, månen ovanför oss får dom att tindra extra mycket.
"Jag sa att jag tänker på min pappa och bror. Stjärnorna på himlen får mig att tänka på dom för dom är stjärnor nu" ler jag och ser även hur Felix mungipor drar sig uppåt.
"Dom som lyser starkast är din pappa och bror" säger han och kollar upp i himlen.
Hans hår fladdrar lätt av vinden och hamnar bakåt. Hans läppar är smått särade och ibland rycker mungiporna till, om han är medvete om det eller inte är jag inte säker på. Men jag antar att han inte är det.
Han kollar på mig igen och ler, så att hans läppar åker ihop.
"Jag vet att jag är snygg men det börjar faktiskt bli läskigt när du stirrar på mig hela tiden" säger han med en en aning retsam ton i rösten.
Jag skrattar lågt men håller kvar min blick på honom. Felix är en sån människa som man kan kolla på hur länge som helst utan att tröttna, utan att hitta några fel. Hela han är perfekt, i allt han gör. Han skulle kunna vara klädd i en klänning och klackskor, kanske lite smink på det också, så skulle han ändå se helt perfekt ut.
"Okej nu blir det läskigt på riktigt, antingen så får du kolla bort eller så får du säga något" säger han och försöker se rädd ut, nog lyckas han bra. Men jag ser ändå att han driver med mig.
Jag skrattar igen och lägger ner mitt huvud på hans bröstkorg igen och lyssnar på hans hjärtslag.
"Men du är så fin" mumlar jag och stänger ögonen.
"Du är finare" säger han och placerar sina läppar mot mitt huvud, så som Ogge brukar göra när han håller om mig när jag gråter.
"Hur var din pappa och din bror?" Frågar han osäkert och jag öppnar ögonen igen för att kolla upp på stjärnorna. På något sätt känns det som att stjärnorna ser tillbaka ner på mig, som om det skulle kunna vara min pappa och bror.
"Helt underbara båda två. Pappa, Tony, var min absolut bästavän. Han var alltid så lugn och snäll, villa allas bästa och brydde sig inte om något gick fel, han blev liksom aldrig arg och så. Min storebror, Johan, (vet inte om jag skrivit något namn om honom men han får heta Johan) han var som en storebror ska vara, dryg, retsam och väldigt irriterande" jag tar en paus och skrattar. "Men han hade stunder då han var underbar. Fastän jag tröttnade på honom mycket så var han bäst. Han brydde sig inte om mig och tillskillnad från många andra så skämdes han inte över att visa sig med mig bland folk. Han sa ofta att han var stolt över mig" ler jag och kollar bort från himlen.
"Dom låter underbara" svarar Felix och jag nickar.
"Det var dom verkligen. Men sen kom den dumma husbranden som vi fortfarande inte vet orsaken på och förstörde allt" mumlar jag.
Felix sträcker sin hand över min arm och pussar mig på huvudet igen.
"Dom finns alltid med dig"