Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 70

De sista dagarna glider på som vanligt, tillsammans med Felix går dom otroligt fort. Vi har hängt mycket med Oscar också. Omar åkte hem till Göteborg samma dag som Ogge åkte.

Nu sitter jag och Felix på tåget ner till Växjö. Det gör mig både glad och ledsen. Glad att få spendera några dagar till med Felix men ledsen över att han kommer behöva åka upp till Stockholm igen. Varför kan han inte bara stanna för evigt?

"Vi ska av nu" säger Felix efter att ha dragit av mig mina vita urbanears som jag köpt under turnén.

Förvirrat kollar jag upp och ser att alla på tåget rör sig mot utgångarna.

"Du somnade" skrattar Felix och kollar på mig, som antagligen ser ut som ett frågetecken just nu.

Jag nickar och reser mig upp. Felix tar båda mina resväskor samt sin trunk och går ut.

"Jag kan ta mina saker själv" säger jag.

Felix svarar inte utan kliver bara ut ur tåget, precis som om han inte hade några väskor alls. Skulle jag dra på mina resväskor så skulle jag ramlar ut ur tåget. Jag skulle likna en klumpig apa. Typ. En kaktus apa kanske, som Felix säger när han blir sur.

"Är din morsa här eller?" Frågar han, låter som en stöddig tio åring gör han.

"Aa min MAMMA är här" säger jag med betoning på mamma. Felix vet att jag hatar order morsa och farsa. Det låter så hemskt, som om de är idioter.

Felix skrattar och släpper alla väskor på marken. Han går fram till mig och lägger sina armar runt mig från sidan. Han håller om mig hårt och pussar på huvudet.

Vad flög i honom?

"Jag tycker om dig såååå mycket" säger han och jag skrattar.

"Blev du skjuten av Amors pilar eller?" Frågar jag.

Ett dämpat skratt lämnar hans mun.

"Din morsas pilar kanske" säger han och jag suckar, men skrattar ändå.

"Men lägg aaaaav" säger jag och krånglar mig ur hans grepp. 

Utan några ord går jag ifrån honom. Men han följer efter och skrattar åt sig själv. Min pojkvän har världens sämsta humor.

Ute på parkeringen letar jag efter mamma. Hon skulle vara här 12.38 och nu är klockan 12.50 eftersom tåget blev försenat några minuter.

"Vanessaaaa!" Mammas ljusa röst hörs från min högra sida.

Hon kommer gåendes mot mig. Det lockiga mörka håret hänger löst för hennes axlar och hennes ögon är mörkt målade som alltid. För att vara 45 år så ser hon väldigt fräsch ut. Många tror alltid att hon är 30-35 år.

Jag skiner upp i ett stort leende och går emot henne. Vi möts i en kram och jag borrar ner mitt ansikte mot hennes axel. Hon är faktiskt bara fem centimeter längre än mig.

"Åh min älskade Vanessa, jag har faktiskt saknat dig" säger hon och jag skrattar.

"Det var faktiskt du som skickade iväg mig men jag har saknat dig med" säger jag och hon skrattar lågt.

Vi avslutar kramen och hon kollar på mig, från topp till tå med händerna på mina överarmar.

"Du har blivit så annorlunda! Jag är glad att ha dig här igen" säger hon och drar in mig i ännu en kram. Men i denna kramen så börjar hon fnissa och jag rynkar pannan.

"Killen som står bakom dig nu men en vit keps och röd tröja, är det Felix?" Frågar hon och jag släpper kramen. Jag vänder mig om och ler.

"Det är Felix" säger jag och han kollar åt vårt håll. När han märker att vi kollar på honom så skiner han upp i ett stort leende och går emot oss med väskorna efter sig. Han släpper väskorna och kollar snabbt på mig innan han kollar mot mamma.

"Du måste vara Linnea då?" Säger han och mamma nickar.

"Jag är Felix, Vanessas pojkvän. Trevligt att träffas!" Säger han och drar in mamma i en kram.

Hon kollar förtjust på mig efter kramen. Sen behåller hon den förtjusta blicken när hon kollar på Felix.

"Trevligt att träffa dig med, dig har jag hört mycket gott om" säger hon.

Felix höjer på ögonbrynen och kollar på mig.

"Jasså?" Säger han och puttar till mig i sidan. Jag skrattar och puttar tillbaka.

Mamma skrattar åt oss och tar väskorna som Felix tidigare drog på.

"Jag kan ta dom Linnea" säger Felix och nickar mot väskorna.

Hon skakar på huvudet och berättar att hon tycker Felix ser upptagen ut. Det får oss alla att skratta och mamma går iväg mot bilen. Vi går en bit efter och Felix flätar in sin hand i min. Jag håller tillbaka och ler stort.

"Din morsa är ju snäll" säger han och jag slår huvudet i hans arm.

"Säg. Inte. Morsa." Säger jag mellan varje slag mot armen.

Han skrattar och tar tag i min haka, vänder upp mitt ansikte och ler.

"Babygirl" säger han och kysser mig lätt på läpparna. "Du ser helt dum ut när du slår huvudet sådär." säger han mot mina läppar och kysser mig igen.

"Du är dum." viskar jag och drar mig tillbaka.

Det är ganska skönt att vara tillbaka här ändå.

-

Inte det bästa kapitlet men men