Den utvalde

94

Sfir hade inte överdrivit när han berättat att vägen till hans syskon skulle vara svår och riskfylld.

Den snirkliga vägen upp för berget var hal av is och rullgrus, vinden var hård och jag kunde direkt känna närvaron från mystiska väsen jag aldrig träffat på förr.

"Håll er nära mig" väste han och hans skarpa röst fick oss alla på helspänn.
"Vi är i ditt element nu" viskade Aaron och klappade min far på axeln.
"På tiden, tycker du inte" skrockade han och jag mindes genast historien om berget i Tanoria som var fullt av lava och deras strid i hettan mot skelett och demoner.

Att min far var i sitt element var tydligt för var och en av oss, det nästan gnistrade om William där han gick på den snöklädda stigen och kylan verkade inte göra honom något.
Aaron däremot kämpade och slet men hade ändå turen att hans element kunde hjälpa honom att hålla sig varm.
Magin hjälpte även mig en aning, men jag insåg snart att det var svårt att hålla fokus på både fotfästet, manteln och magiska formler på samma gång.

Bergskedjan räckte ända upp bland molnen, vinden susade och skrek omkring oss men modet hos alla kändes ändå på topp, hos alla utom min vän.
Jag gladdes över att få träffa Sfirs syskon, även om dom själva kanske skulle bli smått förvånade över vår närvaro, men han verkade inte lika exalterad.
Jag såg bort på Sfir som gick först på stigen, han kändes sluten i sig själv och näst intill orolig.

"Vad tynger dig?"
Det tog en lång stund innan han svarade men jag visste redan vad han skulle säga, jag kände hans känsla inom mig.
"Varför frågar du, om du redan vet?"
"För att jag ville vara artig." svarade jag med ett leende och gick fram för att ta hans hand i min.
"Det kommer att gå bra."

Han suckade tungt och vände sig om för att möta mina ögon "Jag är rädd Aya."
"Rädd?" frågade jag förskräckt.
Han nickade "jag är rädd att jag tog er hit i onödan, jag kan inte känna deras närvaro."
Jag rynkade på pannan och drog manteln tätare omkring mig "Är inte det meningen? Så att inte Martokk kan hitta dom?"
Han nickade fundersamt "du har nog rätt" och så gick han vidare utan ett ord till.

Jag klev genom snön med stor möda och fick hålla ett krampaktigt tag om min mantel för att den inte skulle blåsa bort. Stegen blev tyngre och tyngre men jag gladdes ändå åt att promenaden var lättare än jag föreställt mig.
De olika varelserna som bodde här måste ha gömt sig från stormen och vi var de enda som var galna nog att bestiga berget under dom här förhållandena.

"Ayana!" ropade min far bakom mig "se!"
Jag följde hans hand och höll armen för pannan för att skydda ögonen från den isiga vinden. Trots det såg jag vad han pekade på och mitt hjärta tog ett skutt, efter fem timmars vandring hade vi snart nått vårt mål.
Jag såg framför mig en värmande brasa, längtade efter att få ta av mig de blöta stövlarna och känna doften av en puttrande stuvning.

Men det skulle inte bli en enkel väg dit.
Stigen byttes ut mot branta bergssluttningar och vi var tvungna att klättra.

Mina fingrar slant mot de vassa kanterna och låren värkte snart av ansträngningen.
"Klättra upp på min rygg."
"Du är människa nu..."
"Men jag är ändå starkare."
Utan att protestera tog jag tag i hans hand, och snart var jag uppflugen på hans rygg med armarna hårt om hans hals och benen runt hans midja.
Klättringen gick fortare nu och jag slogs av hur stark han måste vara, även i sin mänskliga form.

Vi nådde snart platån som skulle leda oss till stigen upp mot grottan.
När jag hivade min kropp över kanten tog jag mig en titt ner för branten, och höll genast andan när jag såg hur långt upp vi var och hur farligt trötta mina pappor såg ut att vara där nedanför.

"Knyt fast repet i klippan där borta" röt Sfir i vinden och jag rusade genast bort för att göra det han bad mig om.
Stax efter singlade det tjocka repet ner för kanten och blev till en behaglig avlastning den sista biten av klättringen för dom båda.
"Dom är inte så unga som dom en gång var."
Jag nickade och tog Sfirs hand "det är därför vi finns här nu" svarade jag med ett leende.
Förvånat såg jag hur han log tillbaka, och det slog mig hur vackert hans leende var.

Vi gick före de båda männen som tillslut kravlat upp över kanten och pustade ut på avsatsen.
Det var nog inte mer än två hundra meter till grottans mynning.
"Är dom där inne?" Frågade jag entusiastiskt.
"Det borde dom vara" log han tillbaka och tog min hand för att leda mig dit.

Luften i grottan var inte alls som utanför. Den var dammig, unken och trött. Inte vild och frisk som där ute.

Jag såg mig om i mörkret och letade efter något som vi kunde använda som facklor.
"Det är inte nödvändigt Ayana" skrattade han torrt och skapade en skinande magisk flamma som svävade över hans handflata.
"Nu får du göra samma sak" befallde han och väntade tålmodigt.
Jag slöt ögonen och knäppte med fingrarna, inget hände och jag hörde genast Sfirs otåliga stamp med foten mot stengolvet.
På tredje försöket lyckades jag och log stolt när den gula flamman skimrade mot mitt ansikte.

"Kom" sa han och tog min hand "det är dags att möta de andra.