Den utvalde

78.

(Kolla bilden! Jag är så himla glad att någon ville rita Aaron, Will och Ayana ❤️ visst är dom snygga!
Tack till Everybery på DeviantArt)
---------------------------

Aaron vände sig hastigt om och skulle just öppna munnen när jag avbröt honom.
"Tyst!"
Jag höll in hästen tvärt och vädrade i luften. "Känner du?"
Han grimaserade illa "Stanken?"
Jag nickade "det är en Roth'gohl, den är alldeles för stor för oss, vi får ta en omväg."
Aaron höjde på ögonbrynet "verkligen?"
Jag skrockade "den är inte värd besväret."
Han skakade allvarligt på huvudet "säg det till familjen som blir av med alla sina kor" han gjorde en paus och såg på mig "eller sina barn."

Han hade rätt, jag visste det och jag gjorde allt jag kunde för att skjuta undan känslan som gnagde i mig. Det skulle ta tid att döda ett sånt stort monster och jag ville inte stanna här så länge.
"William."
"Vi lämnar hästarna här." Suckade jag och gjorde mig redo när en vision plötsligt blixtrar förbi mina ögon.

Min dotter springer hejdlöst genom skogen flera mil bort.
Grenar piskade mot hennes hud och rispade märken på hennes bara kinder och armar ovetandes om att vi var påväg.

Jag gnuggade mina ögon innan jag hoppade av min häst och band den vid ett träd.
"Vi skyndar oss."
Aaron såg fundersamt på mig innan han tog fram ett gammalt Tanoriskt svärd som var instucket mellan sadelväskorna. Det var inte hans vanliga gamla svärd utan något Jix hade lyckats få tag på åt oss.
En enorm tacksamhet sköljde över mig när jag såg att allt i mina gamla väskor fanns kvar. Jix hade hittat både väskorna, min gamla rustning och mina svärd.
Jag tog fram en ask med örter som jag luktade på. Jag valde ut dem som jag behövde och smulade ner dem i en skål och blandade i olja, rabblade några magiska ramsor och rörde runt allt tills det blev en jämn smet.

Undertiden satt Aaron och studerade mig.
"Hur har du lärt dig allt det där?"
Jag smörjde mitt ansikte och all oskyddad hud innan reste mig upp och räckte honom skålen.
"Böcker."
Aaron såg frågande på mig.
"Monstrets saliv är frätande, det här hjälper."
Han stirrade på den illa luktande röran och suckade.
"Har du ångrat dig?"
Han himlade med ögonen och började smörja in sig i ansiktet.
Jag muttrade för mig själv. Jag var inte lat, bara stressad över mitt barn och dessutom var jag var orolig för Aaron. Han hade ingen rustning och ingen sköld och han var otränad efter att ha suttit fängslad länge.

Jag sträckte på ryggen och stretchade innan jag gjorde mig redo.
"Kom, vi går."
Jag smög först genom skogen och följde spåret av slem som låg utspridd på marken.
"Trampa inte i det." Viskade jag till Aaron
"Försent" muttrade han när han förgäves försökte få bort den kladdiga smeten från stöveln.
"Det är ingen idé, låt det vara."
Vi smög närmre och stanken blev värre, så illa att jag var tvungen att dölja näsan och munnen i armvecket medans vi gick.
Jag signalerade åt Aaron att vänta medans jag gick före och sneglade fram mellan buskarna. Synen som jag möttes av fick mig att må illa. Den stora slemmiga klotliknande demonen var död och runt den stod fyra alver som åt utav liket.
Det var inga vanliga alver, deras hud var gråaktig och öronen hängde. Ryggarna var böjda och armarna hängde ner, deras munnar var ovanligt stora och fulla av sylvassa tänder och fingrarna hade långa klor.

Jag backade sakta bort mot Aaron "Lirias armé är här"
Han såg frågande på mig "vad menar du?"
"Alver... med röda ögon."
Han skakade på huvudet och suckade "så det har redan startat..."
Jag drog mina svärd och nickade
"Kom, vi gör slut på dem."

Vi smög upp bakom dem och lyckligtvis så de märkte oss inte då de var helt upptagna med sin festmåltid.
När jag bara var en meter bort lyfte en av dem på huvudet och stirrade förvånat på mig innan halsen separerades från kroppen med ett enda hugg från Aarons svärd.
De andra tre reagerade direkt, de lämnade sin middag och gick till attack. En flög mot Aaron i full fart medans de andra två störtade emot mig.