Den utvalde

15.

Hinkarna var tyngre än jag räknat med och jag släpade mig fram. Tänk att tiden vid hovet gjort mig så lat och ovan vid hårt arbete.
Det hade gått flera månader men jag var fortfarande otränad.

Daniel önskade att jag gjorde så lite väsen av mig som möjligt så jag tränade aldrig med svärd eller jagade i skogen. Jag var mest inne i huset och utförde mina sysslor, vilket innebar sånt som de flesta kvinnor var tvungna att göra, sånt som jag avskydde. Laga mat, städa, tvätta och diska. Aldrig tog det slut och inte var jag särskilt duktig på det. I början åt Ren och Daniel av min mat för att inte vara ohövliga, men jag visste att den var så gott som smaklös. Men så tillslut började Daniel ta över matlagningen i huset.

Nu gick jag med hinkar från brunnen, på vägen mot huset såg jag Ren, han satt utanför sin verkstad i solskenet och lagade handtaget till vad som såg ut som en trasig yxa. Ända sedan vi kommit hit till den lilla byn hade vi spelat spelet som man och hustru. Det var inte särskilt svårt eftersom vi varit tillsammans förut och jag älskade honom fortfarande. Bara inte på samma sätt som då.
Han tittade upp när jag närmade mig och reste sig hastigt upp för att hjälpa mig med hinkarna.
"Ge mig dom, det ser tungt ut."

Jag lämnade mer än gärna över hinkarna till honom och med ett leende på läpparna gick vi igenom byn och hälsade och småpratade med folket vi mötte. Det påminde mig om mina turer runt staden som prinsessa, jag älskade de promenaderna.
Ren såg ner på mig när han hörde min djupa suck.
"Tänker du på allvarliga saker en sån här solig dag?"
"Jag blev bara påmind om något."
Vi stannade till och han ställde ner hinkarna på marken, drog mig till sig och höll mig hårt i sina starka, lugnande armar. Vi stod så ett tag tills han släppte taget om mig, hans läppar snuddade lätt min panna innan han böjde sig ner och tog upp hinkarna och vi fortsatte vägen hem.

Byborna hade välkomnat oss, vår historia vi kommit överens om var att vi förlorat vårt hem i en attack, Daniel och jag var syskon och vi hade förlorat våra föräldrar, vilket var sant till viss del.
Även om dagarna gick fort här så längtade jag efter nyheter från staden och jag ville desperat tillbaka. Det var min stad, mitt rike. Jag borde vara drottning nu och Leon min kung.

Leon.

En klump växte sig större i magen, som alltid när jag tänkte på honom. Daniel sa att han förmodligen var död nu. Ren var mer otydlig, ville inte prata om det. Jag ville tro att han överlevde, jag hoppades och önskade. Men livet skulle bli så mycket enklare om jag bara visste. Om han var död, då skulle jag kunna gå vidare tänkte jag och sneglade upp på Ren.
Men om han levde, behövde han säkert vår hjälp.
Framme vid huset gick vi in i det mörka, trånga lilla rummet och jag hällde upp vatten i en stor kittel som jag placerade på spisen. Daniel var ute och jagade och skulle säkert komma tillbaka med middag snart.
Ren hade stannat kvar där inne och satte sig vid bordet, som tog upp den mesta av golvytan i det lilla rummet. Där fanns även en stege upp till ett loft där männen sov. Jag hade fått sovrummet för mig själv för fler rum fanns inte. Vi kunde skatta oss lyckliga att vi ens fått hyra det här lilla huset plus Rens verkstad. För att få in mer pengar så arbetade Daniel också som smed ibland, men oftast var han ute i skogen.

Jag tände en eld i vedspisen och började skala potatis. Min händer var nariga och sved när jag doppade dom i det kalla vattnet.
"Blev du klar med selen?" Jag sneglade mot Ren.
Han nickade kort medans han drog med fingertopparna längs en skåra i bordsskivan.
"Han måste ha betalat rätt bra för det?"
"Jag får betalt i morrn."
"Okej."

Jag märkte att han funderade på något och sneglade ett tag. Tillslut möttes våra blickar och jag lyfte frågande på ett ögonbryn.
"Har det hänt något?"
Han sa ingenting när han reste sig och ställde sig bredvid mig, jag såg frågande på honom när han tog min hand i sin och han vände mig mot sig för att se mig i ögonen.
"Ibland känns det som du gått vidare."
Jag vände bort blicken och såg ner i golvet för jag visste vad han skulle säga här näst, och jag visste också att jag inte hade något bra svar.
"Och så ibland ser jag hur du saknar honom." Han strök sin tumme över min haka "Jag såg din blick där ute."
"Ren..." Jag såg bedjande på honom för jag visste inte om jag ville höra resten.

Vi stod där och såg på varandra, länge.
Jag märkte hur hans kropp närmade sig och hur hans hand flyttade sig upp mot min nacke. Hans mun var bara någon centimeter ifrån min när jag flyttade mig närmre och lät våra läppar mötas. Kyssen var lång och full av känslor. Just då inbillade jag mig att vi älskade varandra, att jag hade haft fel, vi var inte som bror och syster, det hade vi aldrig varit.

Den natten spenderade vi tillsammans, jag trängde bort åren i slottet och allt kändes som om vi aldrig varit ifrån varandra.
På morgonen vaknade jag före alla andra och hade gått upp för att göra frukost när Daniel kom ner ifrån loftet. Gäspandes sneglade han på Ren som sov i min säng. Han sa inget och jag låtsades som om det var helt normalt.
Han åt sin frukost och småpratade som vanligt. Innan han gick ut gav han mig en lätt kram.
"Du ser glad ut, du borde le oftare."
Ren kom upp så fort Dan gått ut och nu satt han där och studerade mig och tillslut började det kännas olustigt så vände jag mig mot honom och skrattade till.
"Vad?"

Han fortsatte se på mig. "Inget, jag blev bara påmind om något." Svarade han på samma sätt som jag själv gjort dagen innan.
Irriterad av hans ord drog jag fram en stol och satte mig framför honom, öga mot öga.
"Säg nu vad det är."
"Evelyn" Mitt namn lät som en suck.

Trots att han skruvade på sig fortsatte jag att stirra på honom för att få han att fortsätta. Tillslut vände han upp blicken och såg mig i ögonen.
"Jag tycker att det är dags att du går vidare."
"Går vidare? Vad menar du?" Innerst inne visste jag, men jag ville höra honom säga det.
"Man kan inte sörja i en hel livstid, och det har gått månader Eve. För din egen skull borde du släppa taget nu."
"Och om han lever?"
"Om jag var han hade jag velat att du gått vidare Evelyn."
"Men du är inte han!"

Orden hade stuckit honom rätt in i hjärtat och han kämpade för att hålla sig lugn. "Vi har bara fått höra dåliga nyheter från huvudstaden, dessutom såg vi honom förvandlas, du såg det med."
Jag såg på honom trotsigt "Jag accepterar det inte förrän jag ser hans kropp, grav eller hör från ett vittne att han faktiskt dött. Så länge han lever, oavsett om han är fylld av svart magi eller ej, så är han min man och jag tänker inte släppa taget!"
Jag reste mig så hastigt att stolen välte och föll i golvet med en smäll, på väg ut krockade jag nästan med Daniel som precis öppnat dörren. Jag trängde mig förbi honom och rusade ut. Förvånat såg han efter mig men jag gick inte långt, bara runt huset till baksidan där hästarna stod. Det hade alltid lugnat mig att stryka deras mjuka päls.

Genom gluggarna i murbruket på huset hörde jag deras röster där inifrån.
"Vad har hänt?"
Ren suckade och reste sig upp. "Hon vill ha nyheter från huvudstaden, om Leon. Jag ger mig av i morgon bitti."
"Är det så klokt? Bara för att du gjorde henne upprörd behöver du inte riskera livet."
"Vi kan inte sitta här i resten av våra liv utan att veta vad som hänt. Hon kommer aldrig acceptera det här livet, hon vill tillbaka och det är väl vårat jobb att hjälpa henne?"
Daniel suckade djupt "jag har hoppats att vi bara kunde fortsätta våra liv här och i morse trodde jag, önskade jag att hon släppt det gamla och bestämt sig för att leva i nuet."
"I en minut trodde jag det med." Ren suckade tungt.
"Hon är envis och jag har förstått att vi måste reda ut allt snart, om du säger att det är dags, så litar jag på dig Ren."

Jag log för mig själv, dom hade kommit närmare varandra och var som bröder. Hemma i byn, ja innan jag visste att jag var prinsessa och jag levde med Daniel, då hade dom mest undvikit varandra. Jag hade nästan glömt hur livet hade varit då. Väldigt likt livet vi levde nu på ett sätt. Det var så här jag hade önskat att mitt liv skulle bli, då. Fast jag saknade mina läder byxor och min frihet jag hade haft. Det hade jag gjort titt som tätt hemma i slottet också. Hemma, det var inte mitt hem längre, det var invaderat av ondska och en känsla av sorg och ilska bubblade inom mig.

Under förmiddagen gjorde Ren sig i ordning inför resan. Jag packade mat och sånt jag trodde han kunde behöva. Oron för honom hade byggts up under hela dagen och jag gick runt och var halvt irriterad på mig själv.
"Ta inga onödiga risker." Sa jag med en skarp ton.
Han höjde frågande ett ögonbryn innan han teatraliskt bugade sig. "Nej min drottning." Ren lät så högtidlig att jag inte kunde låta bli att le.
Med ett flin reste han sig och gick fram till mig och la händerna på mina axlar.

"Gör dig redo, för när jag kommer tillbaka ska vi ut i krig och ta tillbaka din tron." Han kysste mig så länge att Daniel tittade bort tillslut och harklade sig. Men strax efter tog han upp sina sadelväskor och kastade dom över axeln innan han lämnade huset.