Den utvalde

95

Sfir sjönk ner på knä, hopplösheten ekade i hans ansikte och jag kunde svära på att jag såg tårar tränga upp i hans ögon innan han slog undan sitt ansikte.

För första gången sen jag träffat min väktare så såg jag honom vilsen och sårbar, och synen fick mig att vackla.

Med tunga steg gick jag långsamt fram till honom och min hand letade sig tvekande mot hans axel för att ge honom lite kraft.
"Dom kanske har flytt någonstans? Långt bort så att Martokk inte kan hitta dom" viskade jag i ett försök att låta uppmuntrande. Men mina ord fick hans långa hår att vaja längs med hans rygg när han skakade på huvudet.

"Dom finns inte mer" svarade han hest och såg upp på mig med ögon fyllda av sorg och smärta "jag är den siste."

Med bekymrade ögon föll jag ner på marken framför honom så att stendammet yrde som en dimma runt oss. Försiktigt sträckte jag mig upp och la mina svala händer på hans blöta kinder "jag är så ledsen" viskade jag fram "men vi startade den här resan utan dom och vi kan avsluta den i deras namn."

Han slog ner blicken och böjde sig fram för att luta sin panna mot min "hur kan du vara så säker."
Jag suckade och drog tummen över hans kind för att torka tårarna som började falla av min beröring "för att vi måste, för att så många före oss har stupat och kämpat för ett bättre liv, och nu är det vår tur att kriga för dem."

Han drog in ett djupt andetag innan han reste sig upp och lyfte mig på fötter i samma stund.
"Ge mig en stund för mig själv, lilla sparv. Jag behöver tid att sörja dem" mumlade han innan han kysste min panna och vände sig om för att lämna grottan och minnena från det kaos som utspelat sig där inne.

"Ayana?" Min fars röst ekade emot mig och jag vände mig tacksamt mot hans tröstande famn.
"Vi behöver en ny plan" suckade jag och han förstod direkt att jag inte ville gå in på fler detaljer om vad som hänt här inne. Men ändå kom frågan "så dom är borta?"

"Han säger att dom är döda."

"Och han är säker?"

Jag nickade till svar och bet mig i läppen "jag har aldrig sett honom så här förut."

"Ge honom lite tid bara" mumlade han lågt och slöt armarna hårdare runt mig.

"Så vad gör vi nu?"
Jag vred på huvudet och mötte Aarons oroliga ögon, han såg trött ut, precis som min far. Vi hade slösat dyrbar tid på resan hit, och mycket av vår energi hade gått åt. Dessutom hade vi ingen aning om vad som skedde i Tanoria eller i Ravenworth. Ovissheten plågade oss alla. Jag såg det tydligt i deras ansikten.

Aaron slog sig ner på ett dammigt stenblock och tog av sig sina snötyngda ytterkläder "Vi borde ta chansen att speja efter Lirias trupper, om vi vet vart de befinner sig får vi ett övertag."

"Vi kanske hittar Kentaurerna och bergsfolket under tiden" svarade min far hoppfullt.
Jag nickade instämmande men ville inte ta några beslut. Inte förrän jag pratat med Sfir.

Kvällen kom och vi satt tysta runt lägerelden och värmde oss med var sin kopp med stuvning i händerna.
Det hade gått flera timmar sedan Sfir gett sig av, och även om jag lovat honom en stund för sig själv så kunde jag inte låta bli att oroa mig.

Till slut blev känslan för stark och jag skickade iväg en desperat tanke "vart är du?"
Det dröjde ett tag innan svaret kom och jag kände mina fäders oroliga ögon och menande blickar under tiden.

"Sov lilla sparv, jag kommer snart tillbaka" mullrade drakens röst inuti mig tillslut och jag kunde äntligen slappna av.
Bandet mellan oss fick obehaget att växa ju längre vi var ifrån varandra, som om en bit av mig fattades när han inte var nära.

Men istället för att sova gick jag ut på den stora avsatsen för att vänta på honom.
Jag måste ha somnat, för när jag vaknade till var jag omsluten av en stor varm och fjällig kropp.

"Är du okej?" viskade jag och strök handen över hans framben.
Hans stora öga öppnades och mötte mina men jag fick inget svar, dock kunde jag känna hans hjärta värka och ångesten och oron för framtiden som grodde inom honom.
Med en suck reste jag mig och satte mig tillrätta vid hans stora käke, platsen var extra varm och lite mjukare än resten av hans kropp.

"Du behöver inte säga något" fortsatte jag "men jag finns här om du behöver mig."

"Tack" viskade en sorgfylld röst inuti mitt huvud och direkt kände jag hur lite av sorgen som projicerades mot mig ersattes med kärlek och tröst.

"Det kommer bli bra" mumlade jag om och om igen samtidigt som jag stök min hand över den glittrande kroppen "så länge vi är tillsammans så kommer allt bli bra."

---
A/N

Efter en lång väntan kommer äntligen ett nytt kapitel! Hoppas ni gillar det, rösta och lämna gärna en kommentar! ❤️