Den utvalde

81.

Den alviske ambassadören satt tyst och lyssnade när Daniel talade, men höll sin blick på Aaron.
"Så ni förstår varför vi måste vara diskreta?" Avslutade Dan.

Ambassadören nickade kort. Hans bleka hy och långa ljusa hår glänste i solskenet som på de flesta alver jag mött. De var ett vackert och ädelt folkslag tänkte jag och kände en djup sorg över den väg Liria valt men innerst inne förstod jag även varför hon känt sig desperat.
Hennes folk höll på att dö ut.
Min blick föll på min hand där den låg bredvid Aarons. Min hud var så mycket blekare än hans och då slog det mig, det var även mitt folk. Jag var till hälften alv även om jag aldrig träffat min mor så bar jag på hennes gener, innebar det att, att jag kunde bli smittad? Jag drog en sån djup suck att Aaron såg bekymrat på mig.

"Ers majestät Aaron're. Får jag fråga vad du gör här i människornas huvudstad?"
Jag såg hur Aaron samlade sig innan han började tala. "Ambassadör Damril, det är inte bara sjukdomen som härjar i Tanoria är jag rädd." Han vägde sina ord noga när han fortsatte "Er prinsessa, min fru, har gjort det mycket tydligt att inga människor, inte ens jag är välkomna där. Vi är hennes fiender och vi tror att hon kommer att gå till attack snart."
Ambassadörens ögonbryn höjdes något. "Jag förstår inte. Ända sedan kriget slutade har vi kämpat för att skriva handelsavtal och bygga handelsvägar. Vi har blivit inbjudna att leva här med er och vi har bytt kunskaper med varandra. Liria'ra har uppmuntrat detta. Varför har hon ändrat sig nu?"

"Magin sinar i Tanoria min vän" Aaron skakade på huvudet "Kentaurerna har rest, älvorna har flyttat hem, dvärgarna gömmer sig och alla magiska djur håller sig undan."
Damril gned sin panna med fingertopparna och såg en aning förtvivlad ut.
"Vi kommer inte kasta ut er Damril, Nya Ravenworth är ett hem nu." fortsatte Daniel "jag vill att vi kommer på en lösning tillsammans. Vi är oroliga för att några av er vill stötta sin nya drottning och beger sig hemåt."

"För att möta sin undergång." Muttrade Aaron.
"Det som hände oss människor för sjutton år sedan är påväg att hända er, men vi är bättre förberedda nu och vi vet vad vi behöver göra."
"Finns det ett botemedel?"
Jag skakade på huvudet "inte än, men jag vet någon som kan hjälpa oss."
Alla vände sig för att titta på mig då jag suttit tyst under hela samtalet.
"Din morfar hjälpte er sist, eller hur Dan? Jag vet någon som gått en liknande skola."
Daniel nickade "Bra, då har vi kommit en bit på väg."
Damril reste sig och bugade "Jag skall informera mina kollegor och diskutera detta."
"Prins William och Sir Aaron kommer att lämna staden för att söka hjälp." Fortsatte Daniel "men Drottning Mira finns här för att hjälpa er."
Damril synade Aaron "Så du har avsagt dig tronen?"
"Det var inte något jag själv valde. Liria tog bort den titeln när hon slängde mig i Tanorias fängelsehåla."
"Jag förstår." Muttrade han "mycket olyckligt måste jag säga." Så vände han sig mot mig "din mor var Tanorier inte sant?"

Jag förstod vad han ville ha sagt och la en hand på hans axel "vi kommer inte låta någon förstöra vårt land, de kan försöka men vi kommer kämpa emot."
Han nickade kort och verkade nöjd med svaret då han vände sig om och gick bort mot dörren. När han väl lämnat oss ensamma slog jag näven i bordet och morrade av ursinne.

"William?"
Min morbrors röst var frågande men där fanns även en ton av oro.
"Jag är en idiot!"
"Will..." började Aaron men avslutade inte meningen.
"Både jag och Ayana bär på gener som-..."
Aaron la sina händer på mina axlar och såg mig i ögonen. "Det spelar ingen roll Lei'ron, vi får vara försiktiga och kommer vinna, vi ligger steget före."
"Aaron har rätt, grubbla inte på onödiga saker. Fokusera på att hitta Ayana om det är hon som kan rädda oss."
"Har du en karta?"

Dan nickade och drog fram en rulle ut en bokhylla som han bredde ut på bordet framför oss.
Jag lutade mig fram och drog fingret efter pappret tills jag hittade det jag sökte.
"Här bor en kvinna som kallar sig Irra. Hon är... mycket speciell och... unik." Jag skrattade till när jag tänkte på kvinnan som skött om mig under så lång tid "Men jag är säker på att hon vet hur vi kan skydda oss mot den här magin."
"Kommer hon hjälpa oss?"
"Hon hjälpte mig fast hon inte visste vem jag var. Säg åt dom att hälsa från mig och förklara läget för henne."
"Vi måste skicka bud till öarna också, dina föräldrar och Kevin kanske vet något användbart."
"Jag önskar att vi hann dit, men..."
"Jag rider själv."
"Klarar sig Mira utan dig?"
"Hon har Glenn och de andra. Jag vill träffa min syster öga mot öga när jag varnar dom." Han log glatt " och när jag berättar att deras son lever och att han skall hämta hem deras barnbarn."