Den utvalde

82.

Jag såg mig om i det mörka rummet och nickade åt mannen i hörnet innan jag gick mot bardisken.
"Vi behöver två rum."
Den trötte mannen bakom disken skakade på huvudet "det finns ett."
"Bättre än inget, ge oss det."
Värden tog emot några mynt och nickade kort.

"Rei'nor!" Upprepade rösten som ropat på mig när jag klev in och jag hörde hur han närmade sig.
Jag himlade med ögonen och suckade trött men värdshusvärden flinade. "Trodde du inte att vi skulle känna igen dig?"
"Det har gått många månader sen sist." Konstaterade jag.
En väderbiten gammal man med yvigt rött hår slog sig ner bredvid mig och skrockade. "Du är fortfarande vårt mest spännande samtalsämne i byn."
"Ge honom inte mer hybris är du snäll." Flinade Aaron som precis klivit in genom dörren och slog sig ner på andra sidan om mig.
Jag skakade på huvudet och suckade "borde inte du vara på min sida?"
"Utan dig hade vi inte haft några kor kvar att leva på. Den där besten var särskilt förtjust i de yngsta kvigorna."
"Ni betalade dåligt." Muttrade jag irriterat vilket fick mannen att byta samtalsämne och Aaron gav mig en menande blick.
"Så vad har ni för ärende i vår by?"
"Vi är bara på genomresa."
"Ja ni kan vara lugna, vi ska snart ge oss iväg." Flinade Aaron
Den gamle mannen studerade Aaron ogenerat "dig har jag inte sett förut."

Värdshusvärden gav oss var sitt krus med varm äppelcider och jag tog en djup klunk innan jag förklarade "Han är min älskare, jag måste ju ha något att roa mig med mellan monsterjakterna."
Aaron bara himlade med ögonen och skrattade för sig själv.
Men den gamle mannen fortsatte att studera honom.
"Mjo, det kan ju behövas."
"Middag serveras klockan sju" Värdshusvärden räckte över en nyckel och pekade mot trappen.
"Ni har det första rummet till höger."
Aaron räckte fram några extra mynt "Pojken i stallet är med oss, ge han ett varmt mål mat är du snäll."
Värden nickade "kommer han sova i stallet?"
Jag nickade kort "förmodligen"

Vi tömde våra krus och tog våra väskor för att gå upp till rummet.
Jag njöt av känslan att äntligen få ta av mig de hårda obekväma skorna. Det var länge sedan jag haft nya skor och jag hade glömt hur de alltid klämde och skavde på ovana ställen.
"Jag skulle ha behållt mina gamla" muttrade jag förebrående men jag fick inget svar, Aaron låg redan på rygg på sängen med slutna ögon och snarkade högljutt.

Jag log och skrockade för mig själv "vi börjar verkligen bli för gamla för det här."
Med en suck la jag mig ner bredvid honom och slöt ögonen.
Det tog inte lång tid innan vi båda sov djupt och snarkade i kör. Men vi hann knappt bli utvilade innan vi båda vaknade med ett ryck.
Det bankade kraftigt på dörren och Jonas röst trängde igenom brädorna i den tjocka dörren.
"WILLIAM!! Sir!... Aaron! Titta ut!!"
Vi såg oss yrvaket omkring och jag trodde sömndrucken att vi måste ha sovit i timmar för rummet var mörkt.
Aaron flög upp och öppnade dörren och Jonas störtade mot fönstret.
"Fåglar!" Han stirrade ut med vidöppna ögon. "Tusentals fåglar attackerar byn!"

Jag utbytte en trött blick med Aaron innan jag tog mig fram till fönstret och spanade ut.
Jag hade haft fel, det var fortfarande dag men solens strålar skymdes av ett tjockt moln av svarta fåglar som snabbt tog över hela vårt synfält.
"Inte igen." Suckade vi båda när vi såg den fasansfulla scenen som utspelade sig framför oss.
De svarta kråkorna dödade allt i sin väg både djur och människor och de slog sönder allt för att nå dem.
Vi såg med fasa hur de slog sönder fönster med sina vassa näbbar och tog sig in i husen.

"Vad gör vi?"
Jag mötte Aarons blick "vi kan inte gömma oss i huset, dom kommer snart vara här."
"Det finns säkert en jordkällare utan fönster."
Jonas såg hoppfull ut "Du har nog rätt, han måste ju förvara ölet någonstans."
Jag nickade "Vi tar oss ner så tyst vi kan."
Jag satte mig på sängkanten och snörade på mig skorna medans Aaron packade ihop våra saker.
"Vad gör vi med hästarna?"
Jonas såg orolig ut "Dom är inlåsta men jag vet inte hur länge dörrarna håller."
"Vi tar oss inte osedda till stallet, vi får lämna dom."
"Aldrig! Jag tänker inte låta dem bli uppätna av..!"
"Jonas! Det är vi eller dom!... vi har inget val."
"William har rätt." Suckade Aaron "även om vi tar oss till stallet så är fåglarna mycket snabbare än skenande hästar. Dom kommer att komma ikapp oss på nolltid. Den enda chansen vi har är att hålla oss gömda tills dom flyger vidare."
Jonas såg bedrövat på oss innan han nickade kort "Ni har mött dem förut?"
Aaron klev fram och la en lugnande hand på pojkens axel. "Många gånger, du måste lita på oss."
Samtidigt började fågelkroppar flyga mot vårt fönster och ljudet av något hårt som träffar glas fick oss att rycka till där vi stod.
"Kom! Vi måste gå!" Jag ryckte i Aarons mantel och sprang bort mot dörren och la örat mot träet.
"Det är tyst i korridoren..."

Jag öppnade dörren på glänt och spanade ut, den var öde så jag signalerade åt de andra att följa efter när jag smög det tystaste jag kunde bort mot trappen som ledde ner mot markplan och köket.
"Vad gör vi om det inte finns någon källare?" Viskade Aaron som smög sig upp nära mig.
"Improviserar" suckade jag och tog ett fast grepp om mina svärd för att göra mig redo för strid.
De andra följde mitt exempel och vi spanade ner för trappen och försökte förbereda oss på vad vi skulle mötas av i det stora rummet.
När trappen svängde kunde vi äntligen se delar av rummet. Stolar och bord var välta, mat och ölkrus låg utspridda på golvet men där fanns inte ett spår av varken levande eller döda.
"Vart är alla?" Viskade Jon
"I säkerhet hoppas jag." Mumlade Aaron men jag såg tvivlande på honom. Han ryckte på axlarna "det skadar inte att vara optimistisk."
Sakta tog vi oss fram mellan bord och omkull välta stolar.
"Vissa värdshus har luckor i golvet där de förvarar mat. Håll ögonen öppna."
Ytterdörren stod vidöppen och vi höll oss så långt bort från den som vi kunde.
Jag pekade mot bardisken "köket borde vara där bakom."
"Jag går och tittar" viskade Jon och gick före medans jag och Aaron letade vidare efter luckor i golvet.
Vi smög tyst, undvek tallrikar och annat som låg utspridda på golvet.

Jag suckade inombords, dessa förbannade fåglar. Jag mindes dagen då jag sett dem attackera Port Oak som sextonåring, och jag kände samma kalla fasa sprida sig genom min kropp. Mängden av fåglar gjorde dem nästan oövervinnerliga. Och de hade nästan dödat Aaron den där gången vid sjön.
Jag suckade igen, den här gången har jag ingen magi som kunde rädda oss.
"ALLT DET HÄR ÄR ERT FEL!!"
Vi vände oss hastigt mot ytterdörren där den gamle rödhårige mannen stod.
"Mot köket!" Väste jag till Aaron och vi sprang det fortaste vi kunde.
"Ni kan inte gömma er!! Kom till ba-.." orden slutade med ett gurgel av blod som fyllde hans strupe och både jag och Aaron anade att mängder av fåglar fyllde det stora rummet vid det här laget.
"Fort, stäng dörren!"
Jag lutade hela min tyngd mot den tjocka ekdörren och Aaron knuffade fram en tung tunna som vi ställde för.
"Jonas!!" Min röst ekade ut genom köket.
"Här borta! Skynda er!"
Från ekdörren hörde vi ett smattrande ljud av näbbar och klor samtidigt som vi tog oss igenom köket och bort mot bakdörren där Jonas stod.
"Matkällaren är på bakgården. Se!"

Jag sneglade ut mot den tomma gården, mitt bland tunnor och sopkärl, hö och säckar med foder så fanns en lucka i marken. Ett tjockt lås satt fast i öglan och jag suckade tungt. "Vi måste hitta nyckeln."
"Bry dig inte om låset, jag fixar det." Viskade Jonas lugnt. "Men under tiden måste ni avleda dom där."
Han pekade upp mot det tjocka svarta molnet av fåglar som cirkulerade ovanför oss.
Jag nickade kort och suckade "Vad som än händer så ta inga onödiga risker Jon, se till att du överlever."
Jon nickade kort och skulle precis ta ett kliv ut på gården.
"Vänta! Ta den här kartan, om något skulle hända oss så ta dig dit, hitta min dotter och för henne hem till öarna. Lova mig det!"
Jonas såg allvarligt på mig och nickade "självklart Sir, jag lovar."
Jag sneglade bakåt på Aaron "har du någon idé hur vi kan få deras uppmärksamhet?"
Aaron skrattade "Eld!"
Och jag skrattade till med ett brett flin på läpparna "såklart, vad annars."

--------
Detta är sista kapitlet i del 2!
Nu kommer ni få följa en annan person i del 3, som även kommer bli den sista delen av boken.