Den utvalde

32.

Hamnstaden myllrade av människor, livet förflöt normalt för dem som levde där. Vi såg chockade på varandra när vi insåg att ingen verkade ha en aning om vad som skedde i resten utav världen.
Hur kunde de ha undgått att huvudstaden låg i ruiner och att kungen dött?
Vi frågade runt och det visade sig att de visste, men livet fortsatte som vanligt. Det här var människor som var beroende av havet, av skepp och handel med andra kontinenter och mörkret hade inte kommit dit än.

Jag hade lånat Leons stora tjocka mantel, huvan drog jag ner långt över ansiktet för jag ville undvika nyfikna blickar kring mitt nya utseende.
Men människorna här i staden kände igen Leon.
Många av dem som besökte staden var ifrån öarna och de hälsade honom som en kung.
"Sir Leon, välkommen hem!"
"Ers majestät!"

Glada röster ropade hälsningar till oss där vi kom ridandes längs gatorna.
Framför mig satt Will och blickade storögt runt och tog in alla intryck. Detta var den största staden näst efter huvudstaden i Ravenworth, och Will hade inte sett så mycket folk förut. Ren hade berättat för mig om hans bakgrund att redan som liten pojke hade han fått klara sig själv. Ensam och oönskad. Det högg till i hjärtat, så ung och ändå har han tvingats uppleva så mycket.

Jag kramade den taniga kroppen som satt framför mig och han sneglade bak på mig med en undrande blick.
"Har du ätit sockerkringlor nån gång?"
Han skakade på huvudet.
"Leon vi behöver kringlor!" Ropade jag glatt framåt.
Han vände sig om och skrattade.
"Okej, sockerkringlor borde finnas på torget."
Han sneglade bort på Dan som nickade roat. "Möt upp oss vid hamnen om en timme Dan, ni andra får leta upp Kevin."

Vi klev av hästarna och räckte över tömmarna till Andrew.
Sen vinkade vi adjö och gav vi oss av in mot torget, Leon, Sarah, Will och jag.
Vi promenerade längs gatorna och genom gränderna, Leon berättade hur han sprungit runt här som barn. Vi kikade i affärer, åt nybakade kringlor och färsk frukt. Vi köpte även med matsäck som vi skulle dela med de andra, färskt bröd, ost och smör. Det kändes som en festmåltid.

Jag stannade till vid en sömmerska som sålde vackra tyger och uppsydda klänningar och mina fingertoppar smekte det lena tyget.
"Snart får du bära såna klänningar igen." Leon tog min hand och kysste den.
Sömmerskan såg oss och kom fram.
"Ers majestät?" Hon neg vördnadsfullt innan hon visade upp sina tyger och jag märkte hur hon sneglade på mina mönstrade händer men sa ingenting.
"Vi kommer snart kalla på er till borgen, min fru behöver många nya klänningar fröken."
"Det vore en ära."
Vi tackade för titten och gav oss av igen, mot värdshuset vid hamnen.

Jag och Leon gick först när vi hörde de två yngre fnittra och viska bakom oss, jag sneglade över min axel och smittades av deras glädje.
"Sååå, vad är det som är så roligt?" Undrade Leon tillslut där han gick och himlade med ögonen åt dem.
"Är det sant det som Sarah säger?"
Vi såg bak på dem.
"Är Rens riktiga namn Renwald?!" Will kiknade av skratt.
Jag skrattade jag med och nickade lite.
Leon såg road ut och viskade "Verkligen?"
Jag nickade igen "Men kalla honom inte för det är du snäll."

Självklart visste jag redan om det, men jag visste också att han hatade det namnet, men Will bestämde sig ändå för att fråga Ren när vi kom tillbaka och reta gallfebern på honom.
Jag njöt av stunden, vi smälte in bland folket som vilken familj som helst och jag tog lyckligt Leons arm där vi gick.
Efter en dryg timme mötte vi upp de andra i hamnen.
De hade snart hittat Kevin och berättat allt för honom och han suckade djupt och hängde med huvudet när han fick höra om alla liv som gått förlorade. Men hans ögon vidgades av förundran och hopp när Daniel visade stenarna han bar på.

Så fortled dagen att vi klev ombord på skeppet som Kevin hyrt åt oss och vi seglade iväg över havet. Det var ingen lång resa, men få av oss hade varit på ett skepp förut och det var en stor händelse.
Jag stod i fören med min man och blickade ut över vattnet.
"Du är på väg hem."
"Vi är på väg hem."
"Leon, det är något jag inte berättat."
Han såg på mig med kärleksfulla ögon och höll mig hårt när jag berättade om profetian. Om vår son som var nyckeln till Khaltors fall.