Den utvalde

45.

Jag såg mig storögt omkring, för även om vårt slott och Ravenworths huvudstad varit mäktig att se på, så var det ingenting i jämförelse med Tanorias stad.
Alla byggnader var lysande vita med detaljer som såg ut att vara av pärlemor, koppar eller guld för de glänste nåt otroligt vackert i solskenet. Vägarna var lagda av turkosa stenar i symmetriska mönster. Ängarna som bredde ut sig runt omkring var gröna och böljande. Träden var i full blom och överallt växte vita, rosa och gula blommor. Luften var frisk och vinden ljummen och behaglig mot huden.

Då omgivningen fick all min uppmärksamhet märkte jag inte den lilla älvan som slagit sig ner på ett av Rokk's horn.
"Hon vill att jag presenterar henne." Skrockade Rokk
"Vem?" Jag såg mig förundrat omkring tills jag märkte den pytte lilla varelsen som satt rakt framför mig och såg storögt in i mina ögon.
"Detta är Jix. Hon härstammar från älvornas ö, men har kommit hit till Tanoria för att tjäna dig."
"Tjäna mig?" Utbrast jag högt.
Jix nickade intensivt och flög upp från hornet där hon satt och landade på min hand.
Nu kunde jag studera den lilla gyllene kroppen med de skimrande vingarna och långa ljusa håret. Hon log ett förtrollande leende och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.

"Det är en ära att få träffa dig Jix, ifrån älvornas ö. Mitt namn är William Ravenworth men du kan kalla mig Will.
Hon ryckte på axlarna och himlade med ögonen, som om hon redan visste mitt namn.
Snabbt som vinden flög hon upp och gav mig en lätt kyss på kinden, jag märkte knappt att den lilla varelsen nuddat vid mig, men jag kände vinden från hennes vingslag mot min hud.

Det slog mig att Liria också gett mig en kyss på kinden, var det en sed här i Tanoria tro?
Rokks lunkande steg hade fört mig fram till en korsning, där stannade både han och resten av hjortarna.
"Nu går vi inte längre, vi återvänder till vår skog."
Jag hoppade ner från hans rygg och gav honom en klapp på halsen till tack.
"Om du behöver min hjälp någon gång ljusbärare, så skicka Jix att hämta mig."
Jag nickade kort men tänkte förbryllat på hur jag skulle hitta Jix i en sån situation.

Men jag behövde inte fundera särskilt länge, för snart hade den lilla älvan tagit plats på min axel och satt sig bekvämt tillrätta vid mitt öra.
"Nu kan du höra mig... eller hur?" Fnittrade hon.
"Ja, nu hör jag dig." Jag log tillbaka åt den söta lilla älvan, på något sätt påminde hon mig om min lillasyster.
"Det är ingen idé att du försöker prata med mig så som du gjorde med Rokk, det går bara med djur."
Med djur, tänkte jag förvånat, det betyder ju att han jag kallar min lärare också var ett djur. Nyfikenheten började växa inom mig, var han ett lejon, en björn eller kanske en hjort som Rokk?

Alla hade klivit av hjortarna och vi såg efter dem när de gick sin väg upp i en skog full av vackra träd med silvergrå stammar och turkosa löv.
Jakkah gick främst i ledet och höll sin lans högtidligt som en fanbärare i täten och vi gick sakta längs den breda vägen som ledde in mot staden.
Folket som såg oss bugade för vår lilla grupp och nyfikna blickar kastades mot oss, de fyra vännerna som var främlingar i deras land.

Det tog inte lång stund innan vi var framme vid en stor port som markerade ingången till staden.
"Välkommen till Reth'rasil, vår vackra huvudstad." log Liria och tog min hand för att leda mig längs gatorna.
Jag slogs av hur rent det var överallt.
"Jag trodde alver bodde i träd i skogen." Mumlade Gus när han häpet såg sig omkring och beundrade staden.
"Det gör skogsalverna" berättade Liria "men det här är huvudstaden, här samlas alla raser under ett tak"
"Så, hur många fler raser finns det?" Undrade Sarah nyfiket.
Jag sneglade bakåt på mina vänner och märkte att Aaron såg intensivt på mig. Jag himlade med ögonen åt honom men jag visste att han kände hur nervös jag var. Inte över att möta kungen eller att vara i ett främmande land. Nej, det var den lilla ring prydda handen som fick hjärtat att slå snabbare. För hur van jag än var med att slåss, ta beslut och leda folk, så var jag helt novis när det gällde tjejer.
"Jag tillhör höglands alverna, sen har vi vatten alverna och bergs alverna" fortsatte hon att förklara "och så Centaur stammarna såklart."

Vi närmade oss den stora huvudbyggnaden, palatset. Utanför stod fyra centaurer i rustning, beväpnade med svärd och sköldar. De bugade för Jakkah och Liria när vi gick förbi. Det var ett ståtligt folk, tänkte jag, en vanlig människa skulle inte ha en chans mot en av dem.
Alverna var också längre än de flesta människor, men det slog mig att både jag och Aaron passade in här, våra kroppar hade vuxit på längden och blivit starkare. Våra öron var också spetsiga som deras och vår hud hade bleknat även om vi var ute i solen varje dag.

På något sätt kände jag mig hemma.
"Kom, Trisin'dal, min far väntar på dig."
Jag såg förundrat på henne och undrade vad det betydde, men jag hann inte fråga för snart klev vi in i en gyllene sal med väggar av pärlemor som skimrade i alla regnbågens färger när ljuset reflekterade mot dem. Golvet var gult likt guld och i det välvda taket hängde en enorm ljuskrona som lyste upp hela rummet.
Alla fyra måste ha dragit efter andan när vi klev in i rummet för Liria vände sig om och fnittrade åt oss.
"Jag har aldrig längtat så mycket efter ett bad." Mumlade Sarah.
Jag förstod vad hon menade, våra kläder var slitna och våra kroppar smutsiga efter att ha levt på vägarna så länge medan allt runt omkring oss var blänkande rent.

Längst bort i salen, på en upphöjd avsats stod en man klädd i silverdräkt som matchade hans långa grå hår. På huvudet bar han en krona och på ryggen hade han en tjock vit mantel.
När vi kom fram släppte Liria min hand och gick upp till sin far. Han kysste ömt sin dotters panna och log åt henne.
"Jag förstår att resan gick bra?"
"Det gjorde den far, vi fann dem kort efter vi lämnat skogen."
Kungen såg upp på oss och direkt föll vi alla ner i en unison bugning.
När jag sedan reste mig såg jag rakt in i mannens grå ögon.
"Välkomna."
"Tack, ers Majestät" svarade jag "vi är ödmjuka och tacksamma över att få besöka ert land."
Han nickade kort men verkade inte ha tid för formaliteter, istället sträckte han it sin hand mot mig.
"Kom Trisin'dal, vi har mycket att prata om." Han gjorde en gest mot en av dörrarna "Liria, ta hand om våra gäster, visa dem deras rum."
Hon nickade och vände sig för att gå, de andra följde trevande hennes fotspår men jag nickade åt dem att följa efter och när dom nästan var framme vid dörren ropade Liria uppmanande "Du också Jix, du följer med mig."

Med en suck lämnade hon min axel och flög iväg för att landa på Lirias hand.
"Du har redan fått flera vänner ser jag." Log Jehro när han visade vägen mot det rum han förberett för min ankomst.
Där inne fanns bekväma fåtöljer, en sprakande brasa och ett bord uppdukat med frukt, nötter och kakor. Där fanns två koppar och en kanna med någon varm dryck inuti.
Dofterna fick magen att protestera högljutt vilket Jehro la märke till.
"Du får ursäkta mig, jag förstår att du vill vila och tvätta av dig allt resdamm men jag tror att vi har en del att prata om först."
"Självklart" jag nickade och gav honom ett avslappnat leende. "Jag hinner vila så småningom."
Vi slog oss ner i var sin stol och Jehro hällde upp drycken som såg ut att vara någon sorts örtte i våra koppar. Jag smuttade på drycken och kände en behaglig värme sprida sig genom min kropp.

"Du förstår Trisin'dal, det är första gången på tusentals år som en profetia som din blivit verklighet. Det gör dig unik."
Jag rynkade på pannan och suckade "Situationen i mitt land är dessvärre unik på sitt sätt, jag vet inte om ni känner till vad som sker där?"
"Vi vet en del, men säkert inte allt, det vore bra om du ville redogöra för mig om er situation."
"Självklart." Jag tog en klunk av teet och ställde ner koppen på bordet framför mig. "Det som jag känner till började med min mor, min adoptiv mor."
"Drottningen." Konstaterade han och jag nickade. "Jag tyckte mycket om hennes far, vi delade många åsikter, men jag träffade honom aldrig. Våra världar möts sällan."
"Jag förstår varför ni håller er gömda."
"Jasså?"
"Se bara på Emanuel, eller Khaltor. Människan är alltid hungrig efter makt och vill ha allt den kan få. Ert vackra land skulle vara lockande för de flesta kungar att slåss för."
"Men inte du?"
Jag såg fundersamt på honom "om jag ska vara ärlig..." jag var tyst en stund innan jag fortsatte "så tror jag inte att jag behöver det, för det känns som om jag hör hemma här."
Jehro lutade sig tillbaka i stolen och log nöjt med händerna knäppta i knät.
"Du måste ha undrat varför vi kallar dig Trisin'dal."
"Jag antog att det betyder ljusbärare på ert språk."
"Det betyder Han som återvänt."