Den utvalde

93.

~~ En månad senare~~

Vi hade flugit över landskapen i flera dagar och jag hade ingen aning om vart vi var påväg men jag litade helhjärtat på Sfir. Och till min stora lycka verkade även de andra lita fullt ut på hans plan.

De senaste dagarna hade jag dock märkt hur han blev mer och mer lättretlig och jag misstänkte att han var orolig för sina syskon. Hans känslor blev så mycket mer påtagliga ju närmre vi kom och jag fick kämpa för att inte själv bli påverkad av hans humör.

Under hela resan hade min far och Aaron tränat upp sina krafter. De skrattade ofta och jag märkte hur deras band blev starkare och starkare.
Det gjorde mig lycklig.
Men samtidigt kunde jag inte sluta tänka på det som hänt precis innan vi gav oss av. Skuldkänslorna kring min mor gnagde i mig och jag oroade mig för om det inte var meningen att hon skulle ha varit den fjärde ryttaren.
Nu var vi bara tre.

"Oroa sig inte för det, vi kan inte ens vara säkra på att mina syskon kommer acceptera din far och hans partner, Aya." Suckade Sfir i mitt huvud "Vi får helt enkelt hoppas på det bästa."
"Det där gjorde ju bara saken värre." Suckade jag och kämpade för att tänka positivt, men det var så mycket som stod på spel. Så mycket som var mitt ansvar.
Med tungt hjärta lutade jag mig fram och la magen och kinden mot Sfirs lena fjäll. Hans närhet lugnade mig alltid.

Men trots solskenet, mina pappors glada röster och Sfirs värmande fjäll så gled tankarna tillbaka till min mor.
Jag hade besökt henne under en kort stund, men det var tillräckligt för att få mig att må ännu sämre. Hon var verkligen sjuk, korrumperad av mörkret som Sfir sagt.
Jag rös när jag tänkte tillbaka på de stirrande ögonen, hur hon hade skrikit mitt namn helt hysteriskt och ryckt i mina kläder.
Sfir hade varit där och försökt att hjälpa henne, men det hade gått allt för lång tid hade han sagt. Hon hade redan börjat förvandlingen samma dag som jag blivit bortförd och hon skulle behöva gå igenom svåra behandlingar för att bli bättre.

Min far hade skyddat mig, tröstat mig och förklarat att det inte var min riktiga mamma och tagit mig därifrån.
I flera dagar hade vi suttit tillsammans och han hade berättat om deras barndom, hur Sarah alltid vunnit över honom och hur stark och modig hon var. Han målade upp en helt annan bild av henne än den förkrympta varelsen som levde i slottet.
Mitt hjärta värkte när jag tänkte på hur lyckliga vi var, men hur hemskt hon måste må.

Bara några dagar innan vi for så hade hon blivit så pass mycket sämre att mina farföräldrar hade tagit beslutet att låsa in henne. Det var för allas bästa hade dom sagt och ingen klandrade dem.

Men det gjorde så fruktansvärt ont i mig.
Men samtidigt växte beslutsamheten inom mig, vi skulle förgöra mörkret och alla som någonsin lidit skulle få upprättelse.

"Ser du bergskedjan där framme?"
Jag lyfte på huvudet och tittade ner mot landskapet nedanför. "Är vi framme?"
"Ja."
"Äntligen!"
Ett dovt skratt ekade inuti mig "Jag önskar att jag kunde vara lika entusiastisk."
"Är du inte glad att få träffa dom igen?"
Han suckade trött "Jag är osäker på om dom kommer uppskatta att vi väcker dom."

Jag svalde hårt "Så du tror inte att dom vill hjälpa oss?"
"Jag vet inte." Suckade han igen "Många drakar är själviska."
Sakta drog jag min hand längs med de stora fjällen "Det kommer att gå bra ska du se."
Han skrattade till igen så att alla tre ryttare guppade upp och ner.
"Vad pratar ni om egentligen?" Skrattade pappa och höjde ett ögonbryn.
"Envisa familjemedlemmar." Skrattade jag tillbaka.
"Jo tack, några såna känner jag." Retades han och rufsade till mitt hår.

"Och så berättade han att vi är framme."
Jag pekade bort mot bergskedjan "Men vi behöver landa där nere i dalen och vandra sista biten."
"Äntligen!" Utbrast Aaron lika entusiastiskt som jag och Sfir skakade på huvudet och suckade tungt.
"Jag hoppas ni får behålla er optimism."

-------
Hej på er!
Första av allt vill jag säga tack till er som fortfarande stannar kvar och läser trots min sega uppdatering!
Jag har haft jätte svårt att komma på hur den här historien ska fortsätta, men nu är jag igång igen!

Hoppas ni haft en härlig jul och att ni får ett fantastiskt nyår.
Mitt nyårslöfte måste ju bli att jag ska skriva färdigt den här boken!

Kram till er!
❤️