Den utvalde

69

De mjuka stegen gick fram och tillbaka i rummet.
De rörde sig från ena hörnet till mitten, samma steg, samma knarrande, om och om igen, varje dag och samma nynnande. En doft av lavendel, salvia, rosmarin blandat med träkol fyllde rummet där jag låg.

Mina ögonlock var stängda men jag hade på något sätt lärt mig att navigera i det lilla rummet. Jag visste vart fönstren släppte in det dämpade ljuset, vart eldens flammor flämtade och vart någon brukade ligga och sova.
Jag hade en bild inom mig hur jag trodde att allt såg ut där inne och jag önskade att jag hade krafter nog att öppna ögonlocken och se mig omkring på riktigt.
Istället var jag tvingad att ligga still, sårbar som en nyfödd baby. Jag suckade tungt inombords och pressade bort irritationen som allt som oftast försökte ta över.

Giftet måste ha förlamat hela min kropp och jag hoppades innerligt att jag skulle bli återställd. Men just nu lydde den mig inte över huvudtaget, det visste jag.
Jag hade ingen aning om vart jag var, hur länge jag legat där, eller hur länge jag varit vid medvetande. I början försökte jag hålla räkningen över dagar och nätter, men insåg tillslut att det var lönlöst.
Jag hörde det välbekanta ljudet av en hund. Den rörde sig runt i rummet och ibland kom den fram och nosade på mig för att sedan gå tillbaka mot vad jag trodde var en eldstad.

Just när jag låg där och lyssnade på ljuden i rummet så kände jag plötsligt ett tungt huvud mot min bröstkorg. Ljudet av en nos som luktar och pipet ifrån en gnyende hund.
"Bark, gå och lägg dig." Kvinnans röst var mjuk men befordrande och full av kärlek. "Låt honom vara."
Trycket från mitt bröst försvann och jag hör ett tassande ljud som försvinner bort ifrån mig. Istället sjunker sidan av sängen ner när hon sätter sig bredvid mig. Hon doftar som granbarr och solbränd hud.

Jag drar ett djupt andetag för att andas in och försöka visa att jag är vaken.
"Jag ska rengöra dina sår igen."
Jag känner hur små svala fingrar drar ner mitt täcke och börjar linda av bandaget runt min axel. Hon arbetar långsamt och noga, samtidigt som hon nynnar samma melodi som hon gjort varje dag. Det svider och bränns när hon tvättar min hud med de olika örterna hon malt sönder och lagt i vatten. Jag hade vant mig vid att lyssna till ljudet av stjälkar och blad som krossats sönder i en mortel och jag lekte ofta en lek för mig själv då jag försökte urskilja de olika örterna från dofterna som spred sig i rummet.

När jag vaknat upp i sängen för första gången så hade jag fått panik. Snart övergick den till oro och ängslan, men jag insåg snabbt att den här kvinnan la ner väldigt hårt arbete för att hålla mig vid liv och jag uppskattade allt hon gjorde för mig och vid det här laget så visste jag att jag kunde lita på henne.

Vatten droppar ner i en balja och snart river en tvättsvamp mot min hud. Den dras längs armarna, på min bröstkorg och upp på min hals. Kvinnan fortsätter att nynna. Jag känner hur hon lutar sig över mig när hon försiktigt tvättar av mitt ansikte.
En torr trasa torkar min panna och resten av mitt ansikte.
Jag väntar på att hon ska börja vira in mig i rena bandage, som hon alltid brukade göra, men ingenting händer. Hon sitter där alldeles stilla, böjd över mig så att jag kan känna hennes andetag mot mitt ansikte.
Mitt hjärta börjar bult hårt i mitt bröst när jag inser vad hon är på väg att göra. Lena fingertoppar mot mina ögon och långsamma tvekande rörelser som försiktigt öppnar mina ögonlock.
Min blick möter ett par blå nyfikna ögon som stirrar in i mina. Jag rör ögonen upp och ner för att ta in varje millimeter av hennes ansikte.

Hon håller andan en stund innan hon börjar skratta.
"Du ser mig!" Med ett tjut hoppade hon upp ur sängen och gjorde ett glädjeskutt och klappade händerna. "Det fungerade!"
Med öppna ögonlock kunde jag äntligen studera det lilla rummet som jag låg i.
Överallt i taket hängde torkade örter och medaljonger. I mitten av rummet fanns en eldstad, precis som jag anat, och framför den ett arbetsbord fullt av kittlar och grytor. Utbredd på golvet under bordet låg det en vit stor hund. Dess blå ögon studerade mig noga innan den suckade och la sig tillrätta för att somna om.
Den äldre kvinnan satte sig tillslut bredvid mig igen och log ner mot mig.

"Jag undrar hur länge du varit vaken" suckade hon och smekte lätt min kind med sina mjuka fingertoppar. Hennes blick var allvarlig och hon suckade ännu en gång. "Du förtjänar en förklaring."
Hon började trassla ur tovor ur mitt långa ovårdade hår och tycktes tänka tillbaka på tiden då hon hittat mig.
"Du låg mitt i skogen och jag trodde att du var död. Men så skulle jag precis leta igenom dina väskor när jag såg märkena på din hud. Då insåg jag att du hade svimmat efter att du blivit riven av grottans väktare."
Jag mötte hennes blick för att bekräfta att jag hörde henne, och som på en signal så fortsatte hon att förklara. "Jag har gjort allt jag kan för dig, dina sår är rena, du har fått i dig vätska och huden har snart läkt färdigt." Hon pausade och såg bort på skålarna med salvor och bandage. Under tiden tog jag chansen och studerade hennes blonda lockar och den nästan vita huden. Hon hade ett väldigt speciellt utseende, nästan alviskt. Ett hugg av sorg högg igenom mig och jag längtade tillbaka till de öppna gröna blomsterängarna i Tanoria.

"Men jag vet inte hur jag ska få dina muskler att lyda sig igen, jag tror att giftet finns kvar i din kropp." Suckade hon och reste sig upp. Hon gick fram till bordet och tog fram bandagen, hon sneglade på mig, tvekandes, innan hon kom tillbaka och tog hand om mina sår igen.
"Jag vet något som kan hjälpa dig, men växten är svår att hitta. Det kan ta tid."
Hon böjde sig fram och log ett sorgset leende mot mig när hon var klar. "jag stänger dina ögonlock nu, annars kommer ögonen bli så torra."
Allt blev mörkt igen och jag hörde hur hon gick iväg. En dörr öppnades, hunden tassade efter och snart stängdes dörren igen och allt blev tyst.
Jag fick andas flera djupa andetag för att hålla mig lugn. Jag ville veta mer! Vem var hon och vad skulle hon hämta? Tröttheten tog över tillslut och doften från den halm fyllda sängen lugnade mig. Jag försökte att slappna av och gav snart upp tanken att försöka röra mig.

Timmarna går, jag hade sovit tungt men vaknar av att magen skriker av hunger. Jag lyssnar spänt, rummet är tomt. Jag kan inte göra något annat än att vänta. Huden känns het, min mun är torr, läpparna känns spruckna. Mina andetag känns varma och ansträngda och jag inser att jag fått feber. Min kropp värker och ögonen känns grumliga.
Mitt sinne glider iväg, bort, in i djupa mörka drömmar.
Men någonstans långt borta hör jag en dörr som öppnas och en kall nos mot min kind.
En doft av granbarr och solbränd hud blir starkare och snart hör jag orden "förlåt" viskas i mitt öra.
Hon är tillbaka. En lättnad sprider sig igenom kroppen och jag låter en djup suck pusta ut genom mina läppar.
"Det tog ett tag, men jag fann vad jag sökte."
Hennes ord kändes som en smekning och jag log inombords. Vad hon än ville ha i gengäld, så skulle hon få det.