Den utvalde

29.

Jag gick runt bland tälten med tunga steg.
En dyster stämning låg som ett tjockt täcke över lägret.
Fler hade blivit sjuka.
Två hade dött.

De båda männen vilade under jord en bit bort från lägret, Ulrik och Leon hade båda hållit tal under begravningsceremonin. Många hade gråtit. Rädslan tog över och osäkerheten om hur många som skulle klara sig och vad som skulle ske här näst.
Vi var tjugo personer kvar i lägret. Fyra hade feber och två hade börjat hosta. De hostade så illa att tillslut spottade dom blod.
Jag rös när jag tänkte på det och det fanns så lite jag kunde göra för dem.

Jag var på väg bort till Jane för att hjälpa henne med medicinerna, det hade blivit en rutin och jag trivdes i hennes sällskap. Hon var rar och omtänksam och jag var henne evigt tacksam för att hon hjälpt Leon att bli frisk.
I korgen som jag bar hade jag nödvändiga örter till drycker och salvor.
När jag kom närmre såg jag hur hon stod och torkade sina tårar, de rann längs hennes bleka kinder, hon såg sliten och trött ut, mer än vanligt.
"Jane?"

Jag gick oroligt fram till henne.
Hon vände sig bort från mig men jag såg näsduken hon hade i sin hand, den var täckt av blodstänk. Jag la tvekande en hand mot hennes kind, den var brännande het.
"Åh, nej Jane, varför står du här? Du behöver vila."
"Nej, My Lady, dom behöver min hjälp!"
"Absolut inte, jag tar hand om dem."
Jag tog hennes arm och ledde henne bort till tältet hon delade med sin make. Där inne låg redan John och sov, jag registrerade genast hans bleka svettiga hud och snabba andetag.
Jag flämtade till "Hur länge har han varit sjuk?"
"Han började hosta i natt."

Jag såg sorgen i hennes ögon.
"Det kommer att gå bra Jane, ni kommer bli friska!"
Jag försökte låta så positiv jag kunde.
Efter att ha försett dem med vatten och stärkande te gick jag bort till min man.
"Leon." Hans namn blev en snyftning när jag öppnade munnen.
"Eve?" Han kom genast fram till mig och la oroligt en hand runt min midja.
"Jane och John."
Jag slog mina armar runt hans hals, jag visste hur mycket dom betydde för honom för de hade varit med och räddat hans liv.
Han borrade in ansiktet i mitt hår och kramade mig hårt.
Jag kunde inte låta bli att känna mig uppgiven.

Upprörda röster och utrop kom från en grupp män vid lägerelden som avbröt oss. Glenn stod mitt ibland dem och det såg ut som om han försökte lugna dem. Även Daniel gick fram mot dem och ställde sig bredvid Glenn för att hjälpa till.
Det tog inte lång stund innan den upprörda gruppen struntade helt i dem och valde att gå emot oss istället.

Leon mötte deras ilska med ett behärskat lugn.
"Vi tänker inte stanna här!" Skrek den ene, som verkade leda gruppen.
"Vi vill inte sitta här och vänta på att dö!"
"Ingen gör något!"
Deras röster var förtvivlade och jag förstod hur de kände, ibland kände jag likadant. Ibland ville jag bara rida iväg och lämna de sjuka till sitt öde.
Leon höll upp handen för att lugna dem.
"Mina herrar, lyssna på mig. Jag förstår hur ni känner, men vart ska ni ta vägen? Vi reser säkrare i stor grupp. Ni vet det. Låt inte paniken ta över förnuftet."
"Dö på vägen känns bättre än att sitta här och vänta på att bli sjuk. Där har vi åtminstone en chans."
Leon suckade, han måste ha sett vreden och rädslan i deras ansikten, för han vek undan för att låta dem gå förbi.
"Jag kan inte stoppa er."
Daniel, Ren och Glenn kom fram till oss. Tillsammans såg vi efter gruppen som hade packat sina saker och gav sig av till fots.
Det var de båda kvinnorna och tre män.

Nu var vi femton kvar.
Jag vände mig om och skulle just gå tillbaka till Jane och Johns tält när någon tog tag i min handled, Leon hade stoppat mig.
"Evelyn, jag vill inte att du är bland de sjuka längre, du kan bli smittad." Jag såg oron i hans ögon men log lugnande tillbaka.
"Om vi inte tar hand om dem, så kan vi lika gärna ge oss av vi med, dom är våra vänner."
Han suckade tungt och släppte taget om mig och jag började gå bort mot tälten.

Nätterna var långa men dagarna kändes ännu längre och plågsamma, att se sina vänner lida gjorde ont. Det var en långdragen sjukdom för de flesta. Deras kroppar blev smalare och smalare, febern steg och tillslut hade de svårt att få i sig vätska på grund av alla hostattacker.
Vi slet och kämpade, för vad annat kunde vi göra?
På den sjätte dagen kom beskedet som vi alla fruktat, Jane och John hade somnat under natten och aldrig vaknat mer.
Will var förtvivlad, de båda hade blivit lite som föräldrar till honom.

Jag satt vid elden och strök pojkens hår tröstande. Min tunika var våt av hans tårar, men nu hade han äntligen lugnat sig och låg och blickade in i lågorna.
De flesta män hade gett sig av för att gräva gravar eller vakta lägret och Leon var en av dem.
Vid elden satt även Ulrik. Han hade åldrats sen jag först såg honom i slottet, rynkorna var djupare, ögonen insjunkna och hållningen hopkrupen och nu satt han i djupa tankar.
Jag hade flera gånger frågat om råd, men han hade inga svar. Han var politiker, ingen helare sa han varje gång.
Jag smekte de mjuka lockarna på Wills huvud.
"Jag lovar att du aldrig kommer bli ensam igen Will, vad som än händer finns någon av oss kvar hos dig."
Jag sörjde mina vänner men jag kunde inte gråta mer för jag kände mig tom inuti.
Will la sig tillrätta i mitt knä efter att jag lagt mer ved på elden, sen tog jag en filt som jag svepte om oss. Tillslut lutade jag mitt trötta huvud mot stocken bakom mig och slöt ögonen och tillät min kropp en stunds vila.

Jag går i min skog igen.
Jag följer samma stigar.
Jag hör fåglarnas kvitter och vildsvin som grymtar.
Solen skiner ner mellan trädkronorna och allt känns fridfullt.
Jag ser Daniel längre fram. Han är ung.
Jag såg ner på mig själv, jag var bara ett barn.
Jag försökte komma fram till honom. Han sträckte ut sin hand.
Jag var nära.
Jag skulle precis ta den.

Då känner jag hur min kropp lyfts upp och jag öppnar sakta ögonen. Ren bär mig till mitt tält, han lägger försiktigt ner mig och täcker min frusna kropp med filtar.
"Will?"
Ren nickade bort mot det inre hörnet av tältet där pojken sov. Det kändes skönt att han sov där, jag ville inte att han skulle vakna upp ensam.
"Och du? Vart ska du?"
"Jag ska gå och hjälpa de andra med gravarna, vi behöver fyra till."
"Så alla som blivit sjuka har dött." Konstaterade jag.
Ren såg sorgset på mig.
"Ren, har du någonsin tänkt att det här är dimmans fel?"
Ren rynkade pannan och slog sig ner bredvid mig.
"Att dimman förde med sig sjukdomen?"
"Alla blev ju sjuka strax efter."
"Men inte alla... Inte vi."
Jag funderade ett tag.
"Vi bär ju amuletter! Det måste ha med hans magi att göra Ren!"
"Det stämmer inte Eve, Jane och John hade armband."
"Nej, Ren." Vi vände oss mot Will som satt sig upp och såg storögt på honom. "Dom gav bort dem till Evelyn."

Åh nej, gav dom bort sina egna! Det knöt sig i magen på mig när jag insåg deras osjälviska uppoffring.
Ren suckade tungt och såg på mig ett tag. "Det verkar finnas ett samband."
"Eller hur!"
"Det betyder att vi är skyddade, än så länge."
"Jag önskar att Byron kom tillbaka med några nyheter."
Ren reste sig. "Jag går och berättar för de andra." Han såg bort på Will och sen på mig. "Försök att somna om."

Sen lämnade han tältet.
Jag la mig tillrätta igen och när jag blundat ett tag märker jag hur Will smyger närmare och lägger sig på Leons plats. Jag sträcker ut en hand och hittar hans mjuka lilla hand och håller den tills han somnar.

Jag är tillbaka i skogen.
Jag är vuxen igen och jag står tillsammans med Daniel vid ingången till grottan.
Sakta träder vi in i mörkret.
Vi går länge, vi vet inte vart vi är men jag har en känsla om vilken väg vi ska ta.
Långt framme ser vi ett svagt ljus. Vi kommer närmare och närmare.
Vid en eld sitter en kvinna. Hon har mönster och symboler skrivna över hela sin kropp.
Hon studerar oss och ler.
"Jag väntar på er."

Jag slits ur min dröm av ljudet av stål mot stål.
Instinktivt sliter jag tag i mina svärd som låg förvarade i närheten, ropar till Will att stanna där och gömma sig i tältet, sen kastar jag mig ut.
Lägret har förvandlats till ett slagfält.
Jag ser Ren först, han har ryggen mot mig och slåss mot någon. Sen hittar jag Leon och Dan de kommer springandes ut från skogen.
Vilka är det som har anfallit?!
"Evelyn! Bakom dig!" Leon skriker det högsta han kan och springer mot mig.
Jag snurrar runt och höjer mitt svärd.
Till min fasa upptäcker jag vem det är som attackerat oss. Framför mig stod Jane, stinkande, lerig, trasig och död!