Den utvalde

14.

Han stirrade in i de förtvivlade gröna ögonen, allt han ville var att dra henne till sig men kroppen löd honom inte.
Daniel kommer upp till dom och han stirrar länge på sin gamle vän, med en blick full av sorg och förtvivlan.

Vad är det frågan om?

Han skulle just öppna munnen för att fråga men orden fastnade i halsen, han fick inte fram ett enda ord.
Till sin fasa ser han hur Daniel lyfter upp Evelyn i sina armar. Hon skriker förtvivlat, sparkar och slår sin bror medan tårarna rinner längs hennes kinder. Det känns som en mardröm när han stirrar på scenariot som sker rakt framför honom.
Daniel håller i henne, bestämt men ändå kärleksfullt, tillsist vänder han sig om och går iväg med henne.

"Evelyn!"
Han vill skrika hennes namn men han kan inte. Hans hjärta bultar hårt inne i hans bröstkorg när han ser hur Daniel och Evelyn försvinner ut ur rummet.
Kvar är Ren som står och lugnt och stilla och studerar honom. Sakta kommer han fram och sätter sig på huk och ser honom i ögonen.
Efter en stund tar han tar av sig halsbandet som Evelyn gett honom kvällen innan och hänger det runt Leons hals.
"Det är bättre än ingenting." Hans blick är avvaktande "Jag lovar dig Leon, vi ska ta hand om henne."

Det högg till i hjärtat, som en dolk som vreds om, dom skulle verkligen ge sig av.
Utan honom. Varför?
Han använde all sin kraft och lyfte sin arm och tog ett fast grepp om Rens handled för att stoppa honom från att gå. Blicken svepte över hans egen hand, synen fick honom att flämta till och han ryckte snabbt till sig sin hand och studerade sitt gråbleka skinn. Huden fjällade och var nästan transparent.
Det är inte sant! Det kan inte vara sant!
Det måste ha varit Seth som smittat honom. Han gömde ansiktet i händerna och skakade på huvudet.

Ren såg bekymrat på honom.
"Du förstår varför vi lämnar dig?"
Leon lyfte blicken och såg sorgset in i Rens ögon innan han drog filten om sig och kröp ihop i sitt hörn igen.
Han kände en tung hand på sin axel en stund. Men tillslut lättade trycket och snart hörde han hur Ren reste sig och gick sin väg. Sedan ett skramlande ljud av någon som vrider om en nyckel och ett klick. Han var inlåst.

Var det för att Ren ville skydda honom, eller var det för att han ville sydda folket ifrån honom?
Han suckade djupt i sin ensamhet. Han ville inte bli ett redskap som de andra soldaterna, han rös av tanken när han mindes deras tomma blickar och raseriet i deras rörelser. Han såg framför sig hur Cedric dödat sin kung, han hade tveklöst dödat den man som han tjänat i större delen av sitt liv.
Vad skulle han ta sig till? Vad skulle ske om han stannade i Rens hem tills allt var över? Han skulle förmodligen svälta ihjäl.
Skulle hans kropp lyda om mästaren kallade på honom?

Han vägrade bli som dem, men hade han ett val?
Timmarna gick och han satt där ensam, kroppen började lyda honom mer och mer. Han fingrade på halsbandet han fått tillbaka av Ren och mindes dagen han gett det till Evelyn, dagen de gått på marknaden tillsammans. Han hade smitit iväg och köpt det när hon varit upptagen med annat. Men han hade inte gett det till henne förrän de kommit hem till slottet. Allt hade varit så komplicerat då, han hade varit så osäker på hennes känslor.

Han tänkte på kvällen då kungen kallat dem till sitt rum och förkunnat att hon skulle bli bortgift. Hans hjärta hade frusit till is. I den sekunden visste han att han älskade henne mer än något annat.
En känsla av förtvivlan hade börjat växa inom honom, en känsla som snart hade förvandlats till chock och lycka. Han skrockade till där han satt på trägolvet. Kungen hade varit en listig man, han hade förmodligen genomskådat dem från början.
En behaglig värme spreds inom honom när han tänkte tillbaka på alla underbara minnen han hade.
Beslutsamt reste han sig upp. Här kunde han inte sitta för alltid, han skulle bli fri från den här förbannelsen och han anade vad han skulle behöva göra. Han skulle döda Emanuel och efter det skulle han hämta hem sin älskade.