Den utvalde

7

~~Två månader senare~~

Jag stod i mitt rum och granskade min spegelbild. Kammarjungfrun hade fullt upp med att kamma och fläta mitt hår, det räckte ända till nedre delen av ryggen nu. Som vanligt hade jag pärlor och gyllene band inflätat i håret och idag hade de tagit fram en gul, nästan guldskimrande klänning åt mig.
Maya var klar med mitt hår och tog ett steg bakåt.

"Det strålar om er idag Ers Majestät."

Vi avbröts av en knackning på dörren och Leon steg in. Han stannade till i dörröppningen och stirrade öppet på mig. Maya fnittrade när hon såg hans blickar och han slog plötsligt bort blicken och harklade sig.
"Eve.. ehm, jag menar Prinsessan Evelyn, det är möte i Vapensalen, jag tänkte att du ville höra vad som sägs."
Jag nickade och följde med honom genom stenkorridorerna, jag hade fortfarande svårt att hitta överallt i slottet och var tacksam över hans sällskap.
Medan vi gick sneglade jag på Leon, han kände mina blickar och såg ner på mig med ett varmt leende. Hastigt såg han sig omkring innan han stal en snabb kyss.

"Jag har saknat dig." Viskade han innan dörrarna till vapensalen gled upp, jag sträckte på ryggen tog ett djupt andetag och klev in. Alla samlade tystnade när de såg mig och min blick vandrade över de samlade männen. Där var Mathew, han stod och studerade en karta vid det stora runda bordet i rummets mitt. Han såg upp på mig och gav mig ett leende.
Jag nickade till svar.

Längs väggarna stod diverse rådmän och riddare, bland annat Patric och Daniel som båda hälsade mig med en bugning när jag klev in i salen. Jag höll mig ifrån att himla med ögonen åt dem, det kändes fortfarande ovant att bli behandlad som prinsessa.
Jag gick fram till den förhöjda plattformen där min far, Kungen, satt på sin tron, böjde mig fram och gav honom en lätt puss på kinden.

"Ursäkta att jag är sen far."
Han strök min kind och log mot mig, innan han vände sig mot Mathew och väntade på att han skulle fortsätta redogörelsen.
Jag bestämde mig för att stanna på plattformen och ställde mig bredvid min far och lyssnade medan jag fortsatte att se på männen i salen.
Leon stod kvar vid dörrarna, han såg bekymrad ut när han lyssnade på Mathew.

Nere i bakre hörnet stod min äldre bror, jag kunde knappt skymta honom i det dunkla ljuset men hans intensiva blick gick inte att ta miste på. Hans ögon var fulla av hat när han såg på mig. Han var liten och späd, hans röda stripiga och glesa hår var bakåt struket på hans huvud och de mörka ringarna under ögonen och insjunkna kinderna fick honom att se sjuk ut. Jag visste inte varför, men från dag ett hade han gjort klart för mig att jag inte var välkommen här.
Min far där emot hade tagit emot mig med öppna armar, tårarna hade runnit längs hans kinder när han såg mig för första gången. Han var helt annorlunda mot vad jag föreställt mig, och jag insåg direkt att han verkligen skickat iväg mig för att skydda mig, för att han älskar mig.

Jag stirrade tillbaka på min bror och tillslut vek han undan blicken. Bredvid honom stod hans närmsta män, hans personliga riddare. En av dom var Byron, han hade kommit tillbaka till slottet före oss andra. Det förvånade mig inte att han valt att stå vid sidan av min bror, dom passade ihop på något vis men jag kunde ändå inte låta bli att känna mig sviken.
Patric, Daniel och Leon var min personliga vakt. Någon av dem fanns alltid i min närhet. Tacksamt såg jag på dem i tur och ordning, och suckade, utan dem hade jag inte klarat av det här.
Jag tittade på Mathew och lyssnade när han gick igenom situationen vid gränserna. Oroligheterna hade eskalerat och flera av våra byar hade bränts ner. Fälten var nerbrända och boskapen slaktade, folket svalt på sina ställen.

"... -är deras strategi för att få oss delaktiga i kriget." Poängterade Mathew. "Kung Morgan har redan skickat sändebud om en allians mot Durrmon."
Durrmon, det var hans soldater som skövlat och bränt ner byn vi red igenom på vägen hit, röken som jag och Leon sett från klippan. Jag ryste när jag tänkte tillbaka på det, den fruktansvärda syn som mött oss, lukten av brända kroppar och förintelse som vi var tvungna att rida förbi.