Den utvalde

86.

"Det var fantastiskt!"

Mina kinder blossade och håret stod yvigt åt alla håll när jag kanade ner ifrån Sfirs rygg och landade i det mjuka gräset.
Och bara några sekunder senare omgavs den stora draken av ett rökmoln som snart skingrades och i dess mitt såg jag honom, mannen med det långa svarta håret. Det kändes fortfarande overkligt att det var en och samma person.
Han suckade tungt och gick förbi mig utan att säga något.

Förvånat såg jag efter honom. Hade jag gjort något fel? Jag rannsakade mig själv och tänkte tillbaka på allt jag sagt och gjort de senaste timmarna. Men jag kunde inte hitta något som kunde förklara hans irritation.
Det hade varit underbart att flyga på hans rygg, men nu togs glädjen bort från mig. Jag förstod fortfarande inte vad han förväntade sig av mig.

"Kom."

Hans ord ekade i mitt huvud och jag ryckte förvånat till. Sakta lyfte jag på fötterna och började gå bort mot salen där jag instinktivt visste att han var.
Det var en overklig känsla att känna av någons närvaro på det sättet, men där fanns även en annan känsla. Något som jag ville fråga honom om men inte vågade.

Jag klev in i den stora kala salen och gick bort till honom där han stod och studerade väggmålningen av hans förfäder.
En enorm svart drake hade sina sylvassa käkar runt nacken på en orange mindre drake. De virvlade runt varandra i något som såg ut som en luftstrid.

"Aya.." började han. "Vi har slut på tid."
Jag rynkade på ögonbrynen och såg frågande på honom.
"Vad menar du?"
"När vi flög så såg jag arméerna. Dom är nära nu, det dröjer inte länge innan allt ditt folk är kuvat eller-.."
"Utrotade."

Han vände sig sakta om och såg allvarligt på mig. "Vi får fortsätta din träning undertiden."
"Så, när reser vi? Och vart ska vi? Vad är planen?"
Han sträckte fram en slank hand och smekte min kind. "Vi skall hitta din far, lyssna på hans plan och ge råd. Sedan skall vi finna mina syskon och tillsammans skall vi utplåna allt som inte hör hemma här."
"Ja... det lät ju enkelt."

Han skrattade till och jag såg försiktigt upp på honom, jag visste inte vad jag skulle säga. Det fanns inga ord som beskrev det jag kände. Jag skulle äntligen få träffa min familj, men samtidigt skulle jag ge mig ut i krig och slåss mot krafter som var mycket starkare än mina egna.

"Gå och gör dig klar, packa allt du vill ha med dig, vi flyger i kväll."
Jag vände mig för att gå, men tvekade. Istället tog jag mod till mig och ställde mig framför honom. Jag såg hans förvånade min när jag tog hans hand i mina.
"Jag vet att jag inte har varit lätt att handskas med, jag är envis och ifrågasätter allt." Jag märkte hur han log när jag pratade och det gav mig mod att fortsätta. "Jag vill bara säga att jag är tacksam, för ditt tålamod och för att du ger mig den här chansen."

Med ett varmt leende och en mjuk röst började han förklara "Aya, det var aldrig min chans att ge. Ödet har sammanlänkat oss, om det var våra själar som valde varandra eller en starkare kraft kan jag inte säga. Men ända sedan du föddes så har vi hört ihop."
Jag sneglade upp på honom och såg djupt in i de blå ögonen.
"Så det är därför."
Han väntade tålmodigt på att jag skulle fortsätta och jag tog mod till mig att säga alla tankar jag hållit för mig själv.
"Jag har varit frustrerad och arg, jag kan ha verkat otacksam. Men innerst inne Sfir, så känns det som att jag äntligen är hel."

Han nickade. "Du måste lära dig att avskilja dina känslor från mina. Irritationen är ofta min" han suckade "och den beror inte på dig. Du lär dig snabbare än jag hoppats, men det är mycket som står på spel."
"Jag förstår."
Han smekte min kind än en gång "men du har rätt, jag har väntat på dig i många år, och nu när du äntligen är här så kan vårt liv börja på riktigt."
Så vände han sig om och gick.