Den utvalde

84.

"Koncentrera dig!"
"Jag försöker!"
"Knappast..." muttrade han irriterat och jag snurrade runt och stirrade argt på honom.
"Hur ska jag någonsin lära mig om du bara skäller på mig?!"
"Så du tycker att du förtjänar beröm, trots att du inte klarat av din uppgift?" Han himlade med ögonen åt mig "Ni människor är så svaga."

Ilskan bubblade inom mig, hur vågade han!
"Om du slutade att påpeka mina brister så kanske.."
"Så kanske vaddå? Hur skall du någonsin utvecklas om du inte vet om dina begränsningar?"

Jag snurrade runt och sprang därifrån, mina ögon tårades och bröstet knöt sig.
Dag efter dag, alltid samma sak. Vi bråkade och skrek åt varandra. Han avskydde mina mänskliga svagheter och påpekade alltid hur vek och känslosam jag var.

Jag tog alltid åt mig även om jag intalade mig att hans ord inte sårade mig så avskydde jag att höra dom.
I hela mitt liv hade jag fått höra hur kraftfull jag är, medans Sfir dagligen uttryckte vilken besvikelse jag var.
Mitt självförtroende vacklade och jag hatade hur han fick mig att känna mig svag och osäker.
Jag stannade tillslut och hade sprungit långt bort till utkanten av gläntan där vi alltid tränade tillsammans.

Sfir stod kvar där jag lämnat honom och jag visste att han inte skulle röra sig förrän jag kom tillbaka.
Magin som han ville lära mig var så annorlunda, jag förstod den inte och han hade inte tålamod att gå igenom samma sak om och om igen.
Tårarna brände och jag fick kämpa för att inte gråta öppet, jag ville inte möta hans hånfulla blick men han skulle snart kräva att jag kom tillbaka.
Allt kändes så hopplöst, var det verkligen det här som jag ville göra med mitt liv?

"Kom, jag har något annat att visa dig."

Hans röst ekade i mitt huvud och jag vände mig om med en suck.

"Varför ska jag komma till dig! Du kan väl komma hit!" Tjurade jag som en envis treåring men jag ville att han skulle sluta bestämma allt. Bara för att han var en drake, så betydde det inte att han var mer värd än jag, intalade jag mig.
En vindpust slog emot min rygg och plötsligt stod han bakom mig med armarna korsade över bröstet.

"Har du tjurat färdigt?"
Jag snurrade runt och spände ögonen i honom "vad ville du visa?"
Hans blick var tom, jag avskydde när han såg så där på mig, som att jag var luft och att han övervägde om jag var värd besväret. De glittrande blålila ögonen som borrade sig in i mitt innersta och fick mig att rysa.
"Sträck ut din hand."
Utan att tveka lyfte jag armen med handflatan up mot honom.
"Forma en boll av ljus i din handflata."
Jag nickade och blundade för att koncentrera mig, det var lätt. Farfar hade lärt mig liknande övningar och en vit pulserande orb snurrade snart över min handflata.
"Öppna ögonen."
Jag gjorde som han sa och sneglade ner på bollen av energi som jag kontrollerade. Snart sträckte han sig fram och la en hand över orben, den började vibrera och expandera mellan våra handflator och min blick höjdes för att studera hans ansikte. Han hade full kontroll över min magi. Han lät bollen flyga genom luften cirkulera runt min kropp för att sedan försvinna ut i tomma intet.

"Om du gör som jag säger och övar varje dag, så kommer du kunna forma och böja mina krafter på samma sätt."
"Jag förstår inte.." mumlade jag.
Han nickade kort "En dag kommer du förstå. Tills dess behöver du öva."
Så gav han mig en bok.
"Läs den här, när du är klar så fortsätter vi din träning."
Jag tog emot boken och stök med fingrarna över den gamla pärmen. Det bruna skinnet såg mycket gammalt ut och jag förstod genast att den var väldigt betydelsefull.

Så lämnade han mig ensam i dungen och försvann.
I flera dagar satt jag på mitt rum och läste.
Vart Sfir tagit vägen visste jag inte, vart jag än gick var rummen, salarna och tunnlarna tomma.
Så jag använde tiden till att läsa.
Boken beskrev en lycklig tid då drakar härskat över värden. En tid då människor, alver, dvärgar och alla de andra raserna hade dyrkat dem som gudar och fyra utvalda hade hjälpt dem att härska över länderna med sitt elements drake vid sin sida.
Tillsammans var de oövervinnliga och skapade harmoni.