Den utvalde

10.

En otrolig ilska växte inom mig, hur kunde han!
Jag stod tillsammans med flera rådmän vid det runda bordet i Vapensalen och stirrade på kartan där små figurer markerade olika platser där striderna pågick.
Jag suckade om och om igen när jag gick runt flera varv och stirrade på kartan för att försöka hitta nya lösningar på problem jag önskade att jag slapp.
"Ers Majestät?"
"Jag hörde dig Cedric."

Efter att min far förkunnat att jag var den nya arvingen till tronen så hade Seth förgiftat honom och öppet försökt att döda mig.
Jag skrattade för mig själv när jag tänkte på hur han hade sprungit mot mig med höjt svärd, skrikandes med pipig röst att jag skulle dö.
Det hade varit ett dåligt mordförsök och han insåg nog snabbt att jag var bättre än honom på att slåss för det dröjde inte länge innan han flydde.
Nu hade Seth, Emanuel och Byron försvunnit ut ur landet och ridit direkt till Kung Morgan.
Och jag låg i krig mot min egen bror.
Mina fingertoppar trummade mot träbordet när jag funderade. Vår framtid var upp till mig nu, jag var tvungen att ta ett beslut.

Kungen hade överlevt men giftet hade försvagat hans kropp, han låg mest till sängs och jag var tvungen att ta över hans plikter mer och mer.
Jag suckade inombords men sträckte på ryggen och med beslutsam röst fortsatte jag "Vi stärker försvaret vid Duur, vi borde bygga ut fortet vi har där."
Jag flyttade runt brickor och figurer till olika platser på kartan.
"Har vi fått in några rapporter från Olwen?" Jag såg på en av herrarna som stod i närheten och han skakade på huvudet.
"Inte än."
Jag nickade. "Meddela mig så fort ni hört något." Sen vände jag mig mot min närmsta rådgivare "Sir Mathew, vill du tillägga något?"
Mathew klev fram till bordet, han studerade kartan med vana ögon och nickade kort.
"En bra taktik ers Majestät, men får jag be er att skicka en mindre styrka för att bevaka bygget i norr. Jag har fått dåliga nyheter därifrån."

Från valvet bakom oss klev någon fram ur skuggorna. "Jag kan leda dem." Det var Daniel som tog ett steg fram och erbjöd sig.
Jag såg allvarligt på honom och jag tvekade en stund innan jag svarade med dämpad röst så bara han och Mathew hörde mig. "Finns det ingen annan som kan åka? Jag behöver dig här."
Min blick var vädjande men Daniel bara log och tog min hand. Men det var Mathew som började övertygade mig och jag märkte att han hade en ovanlig värme i blicken när han såg på oss.
"Jag skulle aldrig skicka iväg Daniel mot en säker död, det vet du."
Jag suckade men log tillbaka mot honom.
"Jag vet."
"Jag är snart tillbaka" Daniel kysste min kind innan han bugade sig och gick mot dörren. Men jag följde honom med blicken och bad till ljusets väktare att han skulle komma hem säkert.

Min blick var kvar på honom och jag blev nyfiken då han stannade han till vid dörröppningen och pratade med någon, tålmodigt väntade jag för att tillslut få syn på Leon.
De pratade ett tag och kramade om varandra innan Daniel gick sin väg.
Jag såg att en äldre man gick vid hans sida. Mannen var jämnlång med Leon, hans hår var svart med grå strimmor i tinningarna, hans gråsprängda skägg var vältrimmat och när de kom närmare möttes jag av två välkända ögon. De var så lika min Leons att jag hade svårt att tro mina egna ögon och det slog mig att detta måste vara min blivande svärfar.
Jag log ett strålande leende mot min blivande make. Han var inte klädd som en riddare längre utan som den adelsman han var men annars var han samma man som jag mött för så länge sen i en skog, i en tid som kändes så avlägsen.

Nu för tiden spenderade vi mer och mer tid tillsammans ofta sittandes på möten upphöjda på varsin tron. Han hade en viss vana av politik och han hjälpte mig med de plikter jag hade tagit över sen min fars sjukdom, och jag var oerhört tacksam för hans sällskap.
Ingen tyckte att det var konstigt då Far hade förkunnat vår trolovning inför folket och förberedelserna inför bröllopet var redan igång. Det var planerat till sommaren.
Nu stannade de båda männen framför mig och Leon vände sig mot mannen bredvid sig.