Den utvalde

19.

Det var mörkt och kallt i rummet, luften var fuktig och stengolvet hårt. Ren ändrade ställning där han satt fastbunden i mörkret och lyssnade till Wills regelbundna andetag.

Han hade ingen aning om hur länge de suttit där, var det dag eller natt? Han kunde bara gissa men han hade räknat hur många gånger de fått mat, så det borde ha gått runt två veckor.
Dom satt verkligen i klistret, hur skulle de lyckas ta sig ut härifrån? Han suckade när han tänkte på dagen då de hade gått rakt in i fiendens klor, så klantigt! Männen hade sett lagom förvånade ut men de hade varit för många för att Ren skulle klara av dom själv.

Nu satt dom där i mörkret.
"Ren?" Wills oroliga röst skar genom tystnaden.
"Jag är här" han försökte låta så lugn som möjligt för pojkens skull. Men just nu kändes allt hopplöst. Han hörde Will röra sig, kedjorna skramlade när han hasade sig fram på golvet och försökte komma närmare. Han kände en liten trevande hand som kände sig fram för att tillslut ta ett fast grepp om hans egen. Ren kramade kärleksfullt om den mycket mindre handen, för att lugna och trösta.
"Det kommer lösa sig Will, bara vänta och se."
"Jag är rädd."
"Jag vet, men det är okej. Allt kommer att bli bra."
Om det bara kunde komma in en strimma ljus, tänkte han. Då kunde han se sig om och kanske göra upp en plan. Varje gång någon kommit in med mat hade han lagt all energi på att se sig om i rummet och han hade full koll på vart dörren var men de var båda fastkedjade i väggen och kunde inte undersöka väggarna.

De hade undersökt varje millimeter av golvet för att hitta något att få av kedjorna med, men det var lönlöst, allt de fann var bara halm och smuts.
"Tror du inte att dina vänner kommer så småningom? När dom märker att du inte hört av dig på länge?" Det fanns en gnutta hopp i Will's ord och det gjorde ont i Ren när han svarade.
"Dom är bara två, och det skulle vara för farligt och dumdristigt av dom att försöka rädda oss."
Will drog en djup suck i mörkret.
"Men du kan vara lugn, dom verkar inte vilja döda oss, då hade dom gjort det för länge sen."
"Vet inte om det är bättre att sitta här och ruttna i all evighet." Suckade pojken.

Ren höll med, men sa inget. Men det fanns något som var ännu värre, hans största rädsla, att dom en dag skulle förvandlas, precis som Leon. Han slog ifrån sig tanken. Will var ju bara en pojke, varför ville de ha honom? Och varför var det ingen som undrade vilka de var och varför de försökt ta sig in i staden? Frågorna och oron växte inom honom. Han försökte skjuta bort känslorna för att fokusera på Will, dom måste ta sig ut här ifrån, för hans skull, det var det enda som betydde något. Han kunde inte tänka på Evelyn och Dan just nu, för Will var viktigast. Dom var en familj nu.

"Will?"
"Mmm?"
"En dag när allt det här är över, då ska jag lära dig hur man smider stål."
"Som din lärling?"
"Mmm, om du vill?"
"Så jag skulle få ett riktigt jobb?"
"Det är hårt arbete Will, men det är värt det. Det är en härlig känsla att kunna skapa något med sina händer. Ett verktyg som någon behöver, som gör deras vardag lite lättare."
"Vem lärde upp dig?"
"Min far. Han var sadelmakare och hann lära mig lite innan han dog, sen blev jag lärling hos Daniel. Han var bror till min bästa vän och han tog hand om mig och var som en storebror åt mig med. Mor hade fullt upp med min syster och sin sorg." Han suckade tungt "Men då fanns Daniel och Evelyn där för mig."
Will kröp närmare och lutade sitt huvud mot Rens axel.
"Saknar du dom?"
"Varje dag." Han nickade där han satt i mörkret och strök pojkens hår. "Saknar du din familj?"
"Jag minns dom knappt."
Ren la armen om Will och kramade honom.
"Du har mig nu."

Plötsligt öppnades dörren och ljuset utifrån fick dem båda att blunda när två män kom in och hastigt gick fram mot dem.
"Vår kapten vill prata med dig."
En av dem tog tag i Will och puttade undan honom innan de tog ett var sitt grepp om Rens armar för att ta loss hans kedjor.
"Svara rätt på hans frågor så kommer du lindrigt undan!"
"Ren! Lämna mig inte!" Wills ord var förtvivlade.
Männen tog ingen notis om pojken utan släpade ut honom.
"Jag kommer tillbaka, oroa dig inte." Ropade han bakåt till Will innan männen smällde igen dörren bakom dem.

Han släpades genom en lång stenkorridor, skulle han göra motstånd? Om han lyckades slå ner dom båda så kunde han ta nycklarna och springa tillbaka till Will. Men precis när han tänkt färdigt stannade dom vid en tjock ekdörr. Mannen på höger sida om honom tog tag i det bastanta järnhandtaget och öppnade sakta den tunga dörren. Ren sneglade in på de samlade männen samtidigt som han släpades in. De kastade ner honom på golvet framför ett bord, på andra sidan bordet satt mannen som säkerligen var deras kapten.

Mannen stirrade länge på honom och Ren mötte lugnt hans blick.
"Vad heter du?" Mannens mörka röst bröt tystnaden.
"Johan, sir"
"Johan? Och vem är pojken?"
"Min bror, Adam." Ren svarade utan att tveka och fortsatte att lugnt möta mannens blick. Mannen verkade acceptera svaret och fortsatte i samma ton.
"Så, förklara vart du var på väg när mina män hittade er."
"Vi gick vilse."
Mannen höjde på ena ögonbrynet "Vilse?" Frågade han skeptiskt. "Ni var i en hemlig tunnel om jag inte fått fel information."
"Jo, det är sant." Ren funderade ett slag innan han fortsatte. "Tanken var att vi skulle ta oss ut ur staden, inte in. Min bror och jag, vi svälter och tänkte försöka hitta lyckan någon annan stans, sir."
"Hitta lyckan." Mannen skrockade "det finns inga lyckliga platser kvar i det här landet" fortsatte han med bitter ton innan han vände blicken mot männen som stod vid dörren. "För tillbaka honom till hålan, och sätt ett grönt märke på dörren."

Männen nickade och gick fram för att ta tag i Ren igen, då passade han på att se sig om i rummet en sista gång.
Då fick han syn på honom, deras blickar möttes och Ren såg en glimt av igenkännande i hans blick. Nej! Han vet att jag ljög! Det knöt sig i magen på honom men han vände snabbt bort blicken och låtsades som ingenting när han blev utsläpad ur rummet.
De båda männen gick på var sida om honom och de gick alla tre i tystnad tills de var tillbaka vid cellen igen.
De öppnade dörren och snart satt han fastkedjad i mörkret igen.

"Will?" Viskade han lågt.
Han hörde någon röra sig i närheten.
"Varför viskar du?"
"Lyssna på mig" Han pratade snabbt och tyst när han förklarade läget för Will
"Jag heter Johan nu och du är min bror Adam, vi är här ifrån och försökte ta oss bort ifrån staden när vi gick vilse och dom hitta oss. Okej?"
"Okej... Så vad kommer hända med oss?"
"Jag vet inte."
Han funderade på mannen som han känt igen i rummet. Varför hade han inte öppnat mun och sagt som det var?
"Jag kände igen en av männen."
"Tror du han kommer rädda oss?"
"Nej."
"Är han en av dom onda?"
Ren suckade "Ja, tyvärr."
"Men, Ren... Kommer han inte avslöja oss då?"
"Vi får hoppas att han inte gör det, men det är inte säkert att han kommer ihåg mig. Vi sågs bara som hastigast."

Då hörs röster utanför dörren och en nyckel vrids om i låset och dom båda sitter på helspänn, skulle dom ta Will den här gången? Oron vred sig i magen på Ren, hur skulle han lyckas ta sin unge skyddsling härifrån?

Dörren öppnades och två vakter kommer in med en man mellan sig. De går bort till väggen och kastar ner mannen innan de kedjar fast honom inte långt ifrån Ren.
De sitter tysta och väntar på att vakterna ska gå, så fort de låst dörren harklar sig mannen i mörkret.
"Är det du som är Ren?"
"Det beror på vem som frågar..."
"Du behöver inte vara orolig."
Ren är tyst en lång stund.
"Men det är jag, jag måste nämligen få ut min bror levande härifrån."
"Som jag sa, du behöver inte vara orolig."
"Vem är du?"
"Låt mig bara säga att vi är flera som tröttnat på den nya kungens tyranni, en av oss kände igen dig och vi vill ha din hjälp."
" Varför?"
"Du är en av dom goda."
Ren funderade länge "Så du blev inlåst här för att prata med mig?"
"Ja."
"Och om jag hjälper er så får ni ut oss härifrån?"
"Precis."
"Pojken följer med."
"Visst."
"Okej, jag är med."
"Jag heter Kevin" sa mannen innan han skramlade med kedjorna, en kort stund senare kom en ensam man in och låste upp allas bojor. Efter bara några minuter var de fyra på väg ut ifrån fängelset, springandes genom tunnlarna mot friheten.