Den utvalde

71.

Jag vände mig hastigt om och backade bort ifrån busken. Där inne syntes två röda ögon som stirrade på mig. Min hand trevade efter kryckan, det enda jag hade som liknade ett vapen.

Jag ville varna Irra, men min röst var fortfarande stum. Istället gjorde jag mig beredd på att monstret skulle attackera.
Ut ifrån busken klev en hundliknande varelse. Något som en gång varit en hund eller en varg men blivit smittad. Dess hud och päls hängde i slamsor över de blottade revbenen som blänkte vita i solljuset.
Ett hugg av sorg stack igenom mig när jag såg kopplet som hängde runt dess hals. Detta hade varit någons husdjur, någons följeslagare och vän.
Den gick sakta emot mig. Dess morrande käftar dröp av saliv och fradga som skvätte omkring den när den högg mot mig.

Jag använde mina fötter och min käpp för att sparka mot den och hålla den på avstånd. Men det tog inte lång stund innan den insåg hur försvarslös jag var och dess ruttna kropp kom flygande över mig.
Jag fick tag om dess hals och höll emot med all min kraft för att hålla tänderna borta från mitt ansikte. Men jag var svag och visste att jag inte hade lång tid på mig. Jag höll ett fast grepp om bestens halskotor med min starkaste hand medans jag trevade efter en stor sten eller något annat vasst som jag kunde slå den med.

Ett hugg i huvudet var allt jag behövde.

Jag hittade en sten, jag suckade inombords när jag insåg att den var rund och trubbig. Men jag hade inget annat val, så jag började slå allt vad jag kunde mot djurets ögon.
Mina armar skrek av trötthet och jag kämpade för att få kroppen att lyda mig. Och jag skulle just ge efter och låta varelsen sluka mig när jag hör ett högt skall och känner hur tyngden lättar från min kropp. Ett vitt moln av päls flyger över mig och drar med sig fienden ner i gräset. Jag hasar mig bort ifrån dem och flåsande försöker jag hämta andan när jag följer striden framför mig.
Djuren rullar runt och morrar och tjuter. Löven yr omkring dem och jag hoppas av hela mitt hjärta att Bark ska klara sig oskadd.

Då skiner ett grönt ljus ut ifrån skogen, genom trädstammarna och faller ner på djuren.
Jag ser storögt på hur den illaluktande ruttna hundkroppen går upp i rök så fort den träffats av ljuset.
Bark fnyser åt högen av aska som blivit kvar och struttar glatt över till mig och slickar glatt mitt ansikte.

"Tack min vän" tänker jag inom mig när jag klappar och kramar om den snövita hunden. Jag mindes en tid då djur kunde höra mina tankar och jag suckade tungt.
"Trodde du verkligen att jag tänkte låta den där äta upp dig?"
Mina ögon vidgades och jag stirrade in i Barks ögon.
"Du hör mig?"
"uppenbarligen"
"Men varför...?"
"...för att du aldrig sagt något förut." Avbröt han mig. "jag härstammar från Tanoria. Det är därför du kan tala med mig."

Jag såg förvånat på honom och släppte taget om hans päls. Jag hade trott att jag blivit av med alla mina krafter när jag dödat Khaltor.
"Du ser inte ut som en alv, men jag känner att du är född i Tanoria?"
"Min mor var där ifrån, men min far är människa."
"Det är därför. Vissa utav alverna där har den förmågan. Precis som vissa talar med växter och några talar med andar. Men det borde du ju veta?"
"Jag växte upp i Ravenworth så känner inte så många alver."
"Så, då borde du resa dit och lära känna ditt folk igen."
"Du har rätt, men först måste jag hitta ett botemedel."
"Vi är på rätt väg."
"Bra."

"Varför stirrar ni på varandra så där?"
Jag vände på huvudet och mötte Irras blick.
"Du borde tacka mig istället" grymtade hon.
Sakta tog jag mig upp på fötter och haltade bort till henne. Snart hade jag den lilla kvinnokroppen mellan mina armar och jag kramade om henne hårt.
Irriterad puttade hon bort mig och muttrandes började hon göra upp en eld, utan att kasta en enda blick på mig.

Snart hade det börjat mörkna omkring oss och Irra hade tagit fram kitteln ur packningen. Det dröjde inte länge innan det kokade en väldoftande hasselnötssoppa över elden.

Jag studerade den lilla kvinnan och funderade på varför hon alltid var så irriterad nu förtiden.

"Hon förbereder sig för framtiden."
Jag mötte Barks blick med ett höjt ögonbryn.
"Hon är ensam i sitt slag. En av de gamla och hon besitter många kunskaper. Hon helar och hjälper naturen så hon har mycket att göra just nu som du kan förstå."
"Så hon är irriterad för jag tar upp för mycket av hennes tid?"
"Det är vad hon vill att du ska tro." Skrockade han "Men jag tror att hon har blivit van av att ha ditt sällskap i huset. Jag tror att hon försöker övertyga sig om att hon inte kommer att sakna dig."
"Jag kan alltid komma tillbaka. Jag är skyldig henne mitt liv."
"Kanske det, men det är hennes plikt att hela de sjuka. Så jag tror inte att hon ser dig på det sättet."

Vi fortsatte att samtala under resten av kvällen och långt in på natten. Vi båda tyckte att det var skönt att äntligen ha någon att diskutera med.

Samtalen fick mig att längta något oerhört till Tanoria och funderade på om jag skulle resa dit så snart min kropp orkade med resan. Kanske skulle jag hitta ett nytt spår efter min dotter under resans gång. För alla ledtrådar jag haft måste ha svalnat under månaderna som jag varit sängliggande.
Jag undrade hur det gick för Mira. Hur kungariket mådde. Det hade gått flera år sen jag hörde något ifrån henne eller Liria och Aaron. Så jag undrade hur de skulle reagera om jag kom tillbaka.

Suckandes slog jag bort tankarna. Jag hörde inte hemma där längre. Jag skulle slita upp en massa gamla sår om jag återvände och det skulle göra allt för ont.
Jag såg bort på den lilla kvinnan som sov på andra sidan om elden. Först av allt skulle jag hjälpa henne med vad hon så önskade. Sen kunde jag ge mig ut på vägarna igen.

Morgonen där på fortsatte vi vår vandring. Jag var på mycket bättre humör nu när jag hade någon att prata med.
Vi vandrade i veckor. Det var alltid samma visa varje dag och jag fick göra mitt bästa för att tycka undan irritationen när Irra ville slå läger tidigt på eftermiddagen. Jag intalade mig själv att det var för hennes skull. Att hon var gammal. Men snart insåg jag att Bark haft rätt. Hon drog avsiktligt ut på tiden.
Så i stället för att sucka, försökte jag uppskatta kvinnans sällskap och visa min uppskattning mot henne. Men det var svårt, för inuti min kropp blev giftet starkare igen och nu kunde jag knappt ta stöd på mina ben.

Varje morgon drog hon fram en handritad sliten gammal karta och jag oroade mig alltid för att vi verkligen var på rätt väg. Men Bark försäkrade mig om att han visste vart vi skulle. Och jag lugnade mig.

Den här morgonen hade vi tagit oss ut ur skogen och fram till en stor öppen yta. Vi gick genom stinkande sumpmark och kärr. Myggorna var ettriga och hästen frustade och slog irriterat med svansen åt de störande insekterna.
Irra verkade inte bry sig om dem, istället hade hon fått mer energi och verkade angelägen om att komma fram till berget som började där kärret tog slut.
Hon vände sig om flera gånger och log mot mig fylld av entusiasm.
"Nu är vi snart där."
Jag log mot henne och kände en lättnads suck inombords.
"Hoppas nu bara att min räddning finns där inne."
"Det gör den."

Irra lämnade mig och hästen vid ett träd och gick för att hitta ingången till grottan som skulle ligga i berget.
Jag satt otåligt på hästen och väntade. Jag smällde mygga efter mygga på min hals och suckade högt.
"Hon tar emot dig nu."
En plingande röst hördes plötsligt intill mitt öra och jag vände mig om i sadeln.
"Den här vägen."
Jag tittade storögt på den lilla älvan som flög framför mig och vinkade åt mig att följa henne.
Hon ledde mig bort mot en grottöppning där Irra och Bark redan stod och väntade. De gjorde plats åt mig och hästen som sakta lunkade in i berget.
Ett tätt mörker omslöt oss och jag hade inte sett något om inte älvan framför mig hade lyst upp vägen framför oss.
Jag undrade vem hon var. Hon som skulle bota mig. Vem bodde här ute i ödemarken tillsammans med en älva?
Lika plötsligt som grottan dykt upp så klev vi ut ur stentunneln och ut i en frodig grönska. En liten dal omringad av berg och i mitten stod ett enormt träd. Trädet såg ut att vara taget ifrån Tanoria. En trappa slingrade sig upp längs stammen och upp i kronan. I grenarna hängde fullt av liknande lyktor som hängt i trädet i mitt sovrum. Jag såg ner på Bark.
"Det där trädet med lyktorna, det påminner mig om någ-.."Min tanke avbröts plötsligt av ett förtjust fnitter och två armar som slogs runt min hals.
"Trisin'dal! Du är äntligen här!"