Den utvalde

42

Den lilla kvinnliga kroppen kändes så späd och skör i mina armar. Jag kramade henne hårt och andades in doften av hennes hår.

Jag insåg att jag hade saknat henne.
Runt omkring oss låg kroppar utan huvuden och korpar hade redan landat på dem för att inta sin festmåltid.

Hon gjorde sig fri från mig och tog ett steg bakåt för att syna mig. Hennes ögon vandrade över min kropp för att tillslut möta min blick.
"Du har vuxit."
Jag skrattade dämpat, de flesta skulle inte ens känna igen mig.
"Men du är dig lik, fortfarande lika våghalsig och rusar in i saker utan att tänka" suckade jag retsamt tillbaka.
Hon himlade med ögonen och sparkade till en kropp som låg i närheten.
"Visst" suckade hon "jag antar att jag hade tur att ni var i närheten."
"Det hade du." Aarons röst var hård och jag såg frågande på honom när han kom fram och ställde sig bredvid mig. Hans svärd dröp av blod, han hade just försäkrat sig om att Sarahs vänner inte skulle återuppstå till vandrande döda.
"Vad tänkte du egentligen?" fortsatte han.
Jag sneglade på honom och såg hur han uppenbart kämpade för att hålla sig lugn.
"Ska du säga!" Hon såg irriterat på honom "Varför kom du inte tillbaka?!"

Jag såg förvånat från den ene till den andre innan jag svarade "Han fick order av min far att följa med mig."
"Du skulle ha stannat hemma Sarah." Muttrade han lågt.
Jag tänkte tillbaka på tiden för tio år sen och kom ihåg hur osams de två varit då, men nu kändes det annorlunda. Som om de var arga för att de faktiskt brydde sig om varandra.
Hon ryckte på axlarna "Jag kunde väl inte låta dig leta efter vår kronprins själv medan jag satt kvar på slottet och ruttnade bort."
"Pappa sa inget om att du gett dig av."
"Han vet inte om det."
"Inte Ren heller?"
"Han har fullt upp med annat."

Jag suckade och såg mig omkring.
Gus hade börjat släpa kropparna till en stor hög, vi hade inga spadar så vi kunde inte gräva gravar. Därför var det enda alternativet att bränna dem.
Då fick jag en stark känsla av att jag
borde gå därifrån. Jag tvekade, men när jag såg Aarons blick förstod jag att det var han som bad mig att lämna dem ifred.
"Okej"
"Tack"
Det var så mycket jag ville förklara och fråga henne om, hur det gick därhemma, hur dom mådde, om Mira och mamma. Men nu var inte rätt tid.

Gus och jag släpade de tunga kropparna och genomsökte deras kläder efter sånt som kunde vara bra att ha. Det hårda arbetet och värmen från solen fick svetten att rinna ner för nacken och ryggen på mig.
Irriterat såg jag bort mot de andra, varför hjälpte dom inte till? Men irritationen försvann när jag såg dem, förvånat insåg jag att dom inte var osams längre. De båda stod väldigt nära varandra, Sarah hade sin hand på hans överarm och de samtalade lågt. Hon såg upprörd ut och Aaron verkade försöka övertyga henne om något. Jag såg hur hon lätt drog baksidan av sin hand längs med Aarons kind innan hon försökte ställa sig på tå och kyssa honom, men han vände bort ansiktet och såg besvärad ut.

Jag vek undan blicken, så det var därför.
Det var helt oväntat och jag kände ett hugg av svartsjuka i bröstet men tryckte genast bort känslan. Hon hade alltid varit viktig för mig, när vi var små var hon som en syster, dom var båda min familj. Men jag hade valt att lämna dem, vad som hänt sen var inget jag kunde göra något åt. Men varför hade han inte sagt nåt? Jag såg frågande bort mot Aaron, hade jag tolkat hans känslor fel?
Men det var ingen idé att grubbla på det just nu, så ryckte på axlarna och fortsatte det hårda arbetet. Jag skulle få svar på mina frågor tids nog.
Det dröjde inte länge innan vi hjälptes åt alla fyra och sen tog inte lång stund innan vi var klara.
När vi gick därifrån tändes ett stort bål bakom oss. Luften fylldes av svart tjock rök och stanken följde oss även om vi skyndade oss därifrån.

"Du Sarah, har du stött på soldaterna förut?"
Jag såg mig över axeln på henne där hon gick bakom mig och Aaron.
"Nej, aldrig."
"Attackerade dom er?"
"Inte direkt."
"Så det var ni som-.."
"Vi visste inte att dom var annorlunda" avbröt hon.
"Vi..." Jag höjde ett frågande ögonbryn "jag kände inte igen männen du slogs tillsammans med."
"Dom var inte hemifrån."