Den utvalde

56.

Middagen var utsökt och jag fyllde munnen med ännu en tugga. Jag åt snabbt och mycket och så fort maten var slut på tallriken så öste jag upp mer.
Men jag märkte snart att jag hade flera blickar på mig. Jag såg upp med en frågande blick på mina föräldrar och min morbror som alla verkade roade av mitt bordsskick.
Jag harklade mig och satte ner gaffeln på min tallrik, höjde ett ögonbryn och konstaterade "Jag är hungrig"
"Vi ser det" skrockade Ren.

Aaron och Sarah tittade upp från sina tallrikar och bort på mig, dom såg lite oförstående ut och Aaron ryckte på axlarna. "Du är långt ifrån den söte lille kronprinsen dom kommer ihåg" han blinkade med ena ögat åt mig innan han fortsatte "ni har varit ifrån varandra för länge."

Mira som nu var nästan sex år gammal satt bredvid vår mor och studerade mig blygt. Hon hade inte pratat med mig än och slog bort blicken varje gång jag såg på henne.
Framför alla stod en liten skål med efterrätt, en varm, härligt doftande pudding som hade en krämig vaniljsås över sig. Miras stod tom, hon hade slukat allt i ett nafs.
Jag såg på Mira och puttade iväg min orörda skål mot henne. Jag visste att hon älskade sånt och genast spred sig ett litet leende på hennes läppar. Hon tog skålen förtjust och mumsade i sig.

Evelyn såg kärleksfullt på sin dotter och sen på mig, Aaron och Sarah. "Ni har vuxit allihopa."
"Ärligt talat Will, vi är mållösa över vad vi har hört och sett här." Suckade Daniel.
"Ni ska snart få se mer" log jag när jag plötsligt reste jag mig från bordet "pappa, Dan och Ren jag vill att ni följer med mig och Aaron, det är någon jag vill att ni träffar."
Aaron reste sig direkt och sköt in stolen.
Leon sköt undan sin tallrik och nickade. "Okej, visa vägen."

De andra såg förvånat upp på oss när vi lämnade bordet med maten halväten på tallrikarna, men ingen sa något. Jag var rastlös och kunde inte få ro innan de visste allt.

Vi lämnade hastigt salen och gick längs korridorerna. Jag hade äntligen lärt mig hitta utan hjälp från Jix och det kändes skönt att kunna leda de äldre männen genom slottets alla gångar utan att tveka om vägen.
"Så, vem är det vi ska träffa?" Undrade Ren tillslut.
"Jakkah."
"Kentaurernas ledare" fyllde Aaron i.
"Det är så mycket ni behöver veta pappa, så mycket ni måste lära er om deras stridskonst och magi."

Under tiden vi gick berättade jag om bergsfolket, alverna, älvorna och till sist kentaurerna. Att vi behövde samarbeta med dem allihop och ta vara på deras kunskaper och förmågor för att klara av det här.
"Jag står som allas befälhavare, jag fick den äran av Jehro." Jag sträckte på mig när jag sa det, men inombords kändes det som om jag tagit rollen från någon annan. Tänk om de tyckte att jag var för självgod?

Jag skakade av mig känslan och fortsatte. "Jix leder älvorna, Liria leder alverna." Jag stannade till och vände mig mot min far "jag vill inte trampa någon på tårna, men jag tror att Aaron skulle passa bäst som er officer."
Jag kände hur jobbigt Aaron tyckte att det var när han insåg vad jag bad min far om och han skruvade obekvämt på sig.
"Självklart Will, det har vi räknat med."
Ren dunkade till Aaron i ryggen "Du känner oss, och du känner dom, det kan inte bli bättre. Dessutom är vi gamla gubbar nu, det är er tur att ta över." Skrockade han.
"Vi finns här om ni behöver oss" log Daniel uppmuntrande.
Jag drog en suck av lättnad, dom förstod.

Efter vår långa promenad kom vi äntligen ut på baksidan av slottet. Där fanns en stor gräsbevuxen yta som användes av kentaurerna under deras rådsmöten med kungen.
Jakkah stod och samtalade med två andra som var klädda i tung rustning. Vi stannade upp och väntade på att de skulle bli klara.

"De är enorma" viskade Ren beundrande.
"Finns det kvinnliga centaurer?" Mumlade Dan och det slog mig att jag aldrig hade sett någon.
"Det borde det, eller hur? Jag menar hur kan de annars bli fler?"
"Nu när du säger det Aaron, så har jag aldrig sett nån jag heller."
"Du får fråga Jakkah!"
"Aldrig i livet!" Utbrast Aaron i mitt huvud och stirrade på mig med livrädd blick. "Han hatar mig för att jag och Liria..."
"Hatar? Verkligen? Tror bara att han är lite smått överbeskyddande."
"Lite smått?..." suckade han och jag skrattade skadeglatt åt honom.