Den utvalde

38

En hand tog tag runt min handled och jag mötte Aarons blick, han pekade mot kanten av sjön, ett träd hade vält och grenarna hängde ner i vattnet.

Det var vår enda chans, om vi kunde gömma oss under lövverket bara så vi kunde ta ett nytt andetag.
Vi simmade under vattenytan, men det gick plågsamt sakta och jag insåg att det var för långt dit.

Min kropp protesterade och jag fick kämpa för att inte dra in vatten i lungorna. Samtidigt märkte jag hur Aaron började sacka efter men fortsatte framåt. Tillslut vände jag mig om och tittade bakåt och med panik i ögonen såg jag hans kropp flyta livlös med
stängda ögon och öppen mun. Jag insåg att han tappat medvetandet och hans tunga kropp hade redan börjat sjunka mot sjöbotten på grund av hans rustning.

Med mina sista krafter simmade jag efter honom, vattnet kändes segt som sirap och varje simtag var en kraftansträngning. Förtvivlat skrek jag
inombords "Hjälp mig!" I hopp om att rösten på något sätt kunde höra mig.

Det tog inte länge innan jag såg ett starkt sken från mitt halsband. Skenet sökte sig mot min bröstkorg och letade sig in i min hud, det följde mönstren på min bröstkorg och spred sig genom hela min kropp. Som om de magiska märkena var ytliga ådror som blev fyllda med energi. För plötsligt fick jag kraft, tre simtag och jag hade Aarons krage i min hand. Jag släpade hans kropp efter mig i vattnet och simmade det fortaste jag kunde mot trädet.
Det gick fort.

Mitt ansikte bröt vattenytan och jag drog tacksamt in ett djupt andetag innan jag hivade upp hans kropp över en av grenarna.
Jag såg upp mot himlen, dom var fortfarande där.
Men Aarons kropp hängde livlös över grenen.
"Vad gör jag? Jag kan inte hjälpa honom här, hur ska jag få liv i honom?!"
"Lägg din hand över hans bröstkorg."
Den annars barska rösten lät mjuk och omtänksam, utan att tveka vände jag mödosamt på hans kropp och la min handflata mot hans bröstkorg.
"Låt magin strömma genom din kropp och ut genom din hand."
Med en beslutsam hand tog jag tag i Aarons tunga brynja och drog undan den så gott det gick. Min hand letade sig in under hans kläder och fokuserade på att samla alla mina tankar på att han skulle klara sig.
"Han måste klara sig!"

Jag blundade hårt och märkte inte hur halsbandet började skina under min skjorta, ljuset spred sig genom mig, ut i armarna, från min handflata och in i Aarons livlösa kropp.
Min andning blev lugn.
Inom mig såg jag bilder av mig och Aaron när vi var tio år gamla och badade i det glittrande havet hemma vid öarna. Vi skrattade, dök och hoppade från klippkanterna och jag kände en behaglig värme sprida sig genom kroppen.
"Aaah!"

Min dagdröm avbröts av ljudet av ett djupt andetag och Aarons kvävda skrik i panik.
"Det är okej" mumlade jag och såg upp på honom med ett utmattat leende. Han såg förvirrat på mig men nickade innan han slöt ögonen igen och verkade tappa medvetandet, men jag kunde slappna av för han hängde tryggt i grenverket.
Hela världen snurrade för mig, jag var helt slut, som om jag gett mina sista krafter till honom och inget fanns kvar i mig. Med en sista kraftansträngning drog jag mig upp på en tjock gren, så att åtminstone överkroppen vilade ovanför vattenytan och med en suck av lättnad vilade jag pannan mot min underarm.
Äntligen kunde jag få vila.

"William."
Det var min mors röst.
"William, du måste vakna nu."
Jag öppnade ögonen och såg min mamma, hon satt vid sängkanten och smekte mitt hår.
Jag såg mig omkring, jag låg i min säng, i mitt rum på slottet. Solen sken in genom fönstret och rakt in i min mammas koppar röda hår. Det lyste om hela henne. Hon log mot mig.
"God morgon. Du har sovit länge... För länge, det är dags att vakna nu."

Min kropp rörde sig.
Avlägset hördes röster som kom närmare.
"Här borta, dom är två stycken."
"Ta i!"
Jag försökte tvinga upp mina ögonlock men det gick inte och mörkret omslöt mig igen.

När jag vaknade kände jag doften av mat och ett lugnt sorl av röster hördes runtomkring mig i rummet där jag låg. För visst var det ett rum? Visst låg jag i en säng? Var jag hemma?
Min kropp kändes tung och trött. Men jag hade inte ont någonstans.
Sakta tvingade jag upp ögonen och såg mig omkring.
Det var ett litet rum med fyra sängar, två var tomma men i sängen närmast satt Aaron, han log när han såg att jag vaknat och kom fram och satte sig bredvid mig på sängkanten.
"Du räddade mig..."

Jag log tillbaka och satte mig mödosamt upp och grimaserade när musklerna protesterade.
"...och du använde magin igen." Konstaterade han när han kände igen symptomen sen sist.
"Mmm, men den här gången fick jag hjälp."
"Du menar dom?" Frågade han och nickade mot dörren.
Jag hann inte svara innan dörren öppnades och in kom två män. De var otroligt lika, båda hade rött hår och runda ansikten, de var kraftigt byggda men ändå muskulösa, det slog mig att de säkert var vana vid tungt arbete. Den enda skillnaden var åldern. De måste vara far och son tänkte jag, för den yngre var säkert i min egen ålder.

"God morgon." Hälsade den äldre mannen och nickade mot oss båda. "Jag heter Jim och det här är min son Gustav."
Jag såg på dem båda "Hur kom vi hit? Och vart är vi?"
Jim skrockade "Jag förstår att ni har många frågor, vi ska berätta allt vi vet."
"Men först behöver ni få något att äta" mumlade Gustav och gick för att hämta frukost.
Jim gick fram till en stol och tog upp en hög med kläder som han gav mig. Det var först då jag i såg att jag inte hade något på mig mer än täcket. Jag sneglade ner på min bara överkropp och gned mina kylda armar.
"Ni var genomblöta, vi var tvungna att ta av er kläderna." Ursäktade sig Jim.

Min omänskliga kropp var blottad, men ingen av de två männen gjorde någon större affär av det.
"Vi såg hur fåglarna vaktade över något, så vi bestämde oss för att ta en titt." Berättade Gustav.
"Och de lät er komma nära?" Frågade jag skeptiskt.
"Dom tål inte starkt ljus."
"Hur menar du?" Det här var viktig information som kunde vara till nytta för oss och jag lutade mig intresserat framåt.
"Speglar"
"Speglar?"
"Vi riktar solljuset mot dem med speglar."
"Och vad händer då?" Aaron såg skeptisk ut.
"Dom brinner upp."
"Men de måste ha varit flera hundra."
"Mm, men när tillräckligt många brunnit upp så flydde resten."
Jag och Aaron utbytte blickar. Ingen av oss trodde att de gett upp, snarare försvann dom för att komma tillbaka i större mängd.
"Hur länge har vi sovit?" En hint av panik fanns i min röst när jag oroligt såg från Jim till Gustav.
De utbytte blickar och Jim kliade sig i huvudet.
"Vi fann er igår eftermiddag."

Jag flög upp ur sängen och klädde mig. Aaron som vaknat före mig och var färdig klädd sprang ut i det andra rummet och började barrikadera dörren med en stor byrå.
"Vi har inte mycket tid kvar, spika igen fönstren!"
Jim och Gustav stod stilla och såg frågande på oss så jag gick fram och la en hand på Jims axel och förklarade i lugn ton medan jag såg han i ögonen.
"Mitt namn är William Ravenworth, jag och min riddare Sir Aaron har tagit oss runt i riket för att slåss mot ondskan och förgöra Khaltor. Vi har träffat på fåglarna förut, de är hans spioner och nu vet han att vi är här, så vi kommer behöva slåss."
Aaron kom in springandes i rummet samtidigt som han spände på sig sin rustning.
"Är ni fler?"
"Nej, det är bara vi." Svarade Gustav som med bestämda steg gick mot en kista i sovrummet och tog fram gamla svärd och knivar, plus en ringbrynja som han drog över huvudet.
Hans far stod still och höll min blick.
"Om det är sant det du säger så ska vi hjälpa er, ers Majestät."
Jag log tacksamt åt honom.
"Tack, vi är skyldiga er en hel del efter att det här är över."
Gustav hade hämtat plank och spik och nu var han och Aaron i full färd att bomma igen fönster och gluggar i väggarna.
Jag kikade ut genom springorna mellan planken. Inget syntes till.

Vi verkade vara i en liten fiskestuga inte långt ifrån sjön, jag kunde se reflektionerna från solen som glittrade mot vattenytan ända här ifrån.
Det var en vacker dag, men långt bort i fjärran syntes ett mörkt och hotfullt moln.
Jag fingrade på mitt halsband när jag tänkte. En knack på min axel avbröt mig och jag tog tacksamt emot min läderrustning och mina vapen från Aaron.
"Se." Jag pekade bort mot molnet. "Dom är snart här."
Han nickade och gick för att dubbelkolla alla fönster och förstärka dörren ännu mer.
Samtidigt gjorde jag mig redo, min läderrustning var inte lika stark och tålig som Aarons, men jag trivdes bättre i det lätta materialet. Lädret var färgat svart och detaljer och spännena i bältet var av silver.
Jag placerade svärden på ryggen och la bågen strategiskt bredvid mig.

"Solen kommer gå i moln, så vi har ingen chans att använda speglarna." Informerade jag.
Alla nickade, de hade placerat ut sig runt om i det lilla tvårums huset. Jim hade också tagit på sig en gammal brynja och stod redo med pil och båge.
Nu var det bara att vänta.