Den utvalde

60.

Gräset var så vasst, solens strålar så skarpa. Min kropp värkte, huden brann och jag orkade inte ens öppna ögonlocken.

"Will..?"

Det var Aarons röst, han lät orolig.
"D-det br-bränns.." kraxade jag fram.
Solen försvann och en enorm kropp placerade sig över mitt huvud. Den enorme draken skyddade min sargade kropp mot solens strålar.
"Tala inte Trisin'dal, vila."
Jag kisade upp mot Aaron och såg in i hans förtvivlade ögon, han tog min hand och tårar började falla från hans ögon.
"Du är helt uppbränd Will, och jag är helt oskadd."
"Skrytmåns" mumlade jag och han log svagt åt skämtet innan han böjde sig ner och lät sina läppar nudda min skinnflådda mun i en kort sekund, för på avstånd kunde jag höra fotstegen som närmade sig. Någon eller några sprang åt mitt håll.

"William!"
Det var min mors röst.
Fötterna, det måste vara fem eller sex personer tänkte jag, de kom rakt mot oss men saktade plötsligt in, som om de tvekade.
"Var inte rädda" mullrade Oshogo "jag är Trisin'dal och Aaron'res lärare, jag vill er inget illa."

Jag fnissade för mig själv när jag tänkte på hur mina föräldrar måste ha känt inför synen av en levande drake. För han var majestätisk, men då slog det mig,
"Mår du bra Mästare? Är du skadad?"
Hans röst var ovanligt mjuk och omtänksam när han svarade "oroa dig inte för mig, jag klarar mig. Koncentrera dig på att läka dig själv nu."

Snart var de framme och jag tittade upp i oroliga ansikten. Sarah stirrade på mig med vidöppna ögon fyllda av förtvivlan och fasa, jag såg hur hon ansträngde sig för att hålla bort tårarna.
"Är det så illa?" skrattade jag, men skrattet gick över till en torr hackande hosta.
Sarah log och skakade på huvudet när hon kom fram och satte sig på knä bredvid mig och strök mitt hår. "Vi har ju flaskan, eller hur? Den du fick av ..."

Hon fingrade på mitt bälte och letade frenetiskt efter flaskan jag alltid bar på. Hennes ögon avslöjade det jag redan visste. Den var borta.
Hon log svagt mot mig, som att hon försökte övertyga sig själv ."Dom har säkert någon dundermedicin här i Tanoria." snyftade hon.

Aaron reste sig och sträckte ut armen åt Liria som hälsade honom med ett strålande leende, men hon stannade tvärt och drog efter andan när hon såg mig.
"Ni är dåliga skådespelare..." suckade jag.

Jix landade bredvid min kind och la oroligt en kall liten hand på min axel och viskade i mitt öra "hela din kropp är sönderbränd Will, dina kläder har inte kunnat skydda dig." Suckade hon.
"Trisin'dal är extra känslig för värme" mullrade Oshogo" eld är motsatsen till hans element och gör honom extra sårbar. Så är det för er allihop, men Liria och Jix har tur då era element är inte lika känsliga."
Jag märkte hur Aaron gick bort till Oshogo och pratade lågt med honom och jag antog att han var orolig för hur det skulle bli, om jag skulle bli bra, om jag skulle överleva. Jag hade liknande tankar själv.

Snart var dom där allihopa, mamma och pappa, Jehro, Ren och Daniel.
Alver som bar på en bår.
Försiktigt lyfte de upp mig och bar iväg mig mot palatset. Jag vände på huvudet och såg bort mot Oshogo, han samtalade med Jehro. Det högg till i magen och jag letade med blicken efter Aaron
"Aaron, är han kvar i berget? Sa Oshogo något?"
Aaron kom fram till båren och såg ner på mig.
"Han är kvar, men det viktigaste är att vi kom ut... alla tre."
"Ja, men..."
"Jag vet. Men du kan inte oroa dig för det nu, du måste bli bättre. Jehro sköter det där, du kan lita på honom."

Jag suckade.

"Var är Jakkah?" Det hade känts bättre om jag visste att den store kentauren var med i försvarsplanerna.
"Han är kvar i skogen"
Jag såg upp på Leon som gick på andra sidan om båren, bredvid honom gick Evelyn och torkade tårarna hastigt så att jag inte skulle se dem.
"Har ni hört något?"
"Det har gått bra, han tog ner de första trupperna och Khaltor har dragit sig tillbaka. Vi har skickat bud efter honom."
"Bra."