Den utvalde

76.

Jag satte mig upp i den stinkande halmen och gnuggade min panna. Drömmarna kändes så verkliga, mer som visioner än vanliga drömmar.
Jag hade sett henne igen.

Med en tung suck reste jag mig och började otåligt vanka runt i min bur.
"Hur länge tänker hon hålla oss inlåsta här?!"
Jag sparkade på dörren och skakade i gallret "Liiiiriaaaa!!!"
"Will..."
"Jag måste ut A, jag kan inte sitta här längre! Det har gått två veckor!"
"Tro mig, jag har grubblat över flyktscenarion dygnet runt. Men murarna är för tjocka och järnet för starkt."
Jag muttrade för mig själv "om vi bara haft vår magi kvar."
"Mmmhm" grymtade Aaron "men det har vi inte."

Dagarna var långa och nätterna oroliga. Frustrationen växte inom mig och snart kändes cellen outhärdlig.
Aaron ställde sig vid gallret och sträckte en arm mot mig "William, vi får inte förlora hoppet. Jix vet att vi är här nere, hon-.."
"Hon ger inte upp, jag vet. Men om något hänt henne."
"Vi måste lita på henne."

Men just när allt kändes hopplöst så rasslade det till i halmen och jag stirrade förvånat ner vid mina fötter.
"Vad är det Will?"
"Jag tror det är en... mus?"
"Nästan rätt ers majestät"
Den lilla musen förvandlades kvickt till en älva som flög upp i min hand.
"Jix har hämtat hjälp."
Jag såg förvånat på henne "Hämtat hjälp? Vad menar du?"
"En vän, en släkting till dig. Han är påväg så gör er redo."
Och så plötsligt var hon en liten grå mus igen som slank iväg mellan springorna.

"En släkting? Vem kan det vara?"
"Någon som kan sin väg in i Tanoria" Aaron funderade ett slag "Sarah? Eller kanske Mira? Hon skulle storma hit med hela sin armé för att rädda dig, det är jag säker på."
Jag skakade på huvudet "jag hoppas inte det, jag vill inte starta ett nytt krig, inte riktigt än."
Vi slog oss ner på golvet igen, fyllda med hopp om än rastlösa. Och för att fördriva tiden så började vi än en gång att prata om sånt som varit.

"När hörde du något ifrån Ravenworth senast?"
Jag ryckte på axlarna "Allt för länge sen."
"Visste du att Mira har gift sig och har fått två söner, William den andre av Ravenworth och Renwald den förste."
Jag log åt nyheten "William den andre?"

Mira var en fantastisk drottning och dyrkades av maken som stod bakom hennes beslut. Under åren jag hade levt på vägarna som monster jägare så hade jag hört många nyheter från huvudstaden. Hon hade lämnat öarna för flera år sedan och byggt upp den gamla huvudstaden igen.
Även om monstren fortfarande drog runt i landet så kunde människorna leva någorlunda normala liv.

"Dina föräldrar bor kvar på öarna."
"Bra, dom förtjänar ett lugnt liv tillsammans."
"Du borde skicka ett meddelande till dem Will, så de vet att du lever."
"Så fort vi kommer ut härifrån A."
Han suckade "Det är dags att vi återvänder, båda två."

När jag såg på Aaron så bubblade ilskan inom mig, jag ville ha ihjäl var enda en som sårat honom och kastat ner han för att ruttna i den här hålan. Han var stark och positiv som alltid, men djupt där inne såg jag hur han plågades.
"Aaron, om du vill prata om det så-.."
Han skakade på huvudet "det är en lång historia"

Jag tittade sorgset bort på mannen som jag älskade mer än någon annan. Efter alla år ifrån varandra så var allt som vanligt mellan oss igen. Om än bättre, fast det var något han dolde för mig.
"Aaron" han såg upp på mig och skulle just säga något när jag fortsatte "jag tog för givet att du visste, förlåt för att jag aldrig sagt något."
Han tittade frågande på mig "sagt vadå?"
"Att jag älskar dig."