Den utvalde

26.

"Du.. Ers höghet."

Jag sneglade på Will som red bakom Daniel idag.
"Menar du mig eller han." Skrattade jag och nickade mot Daniel.

Alla i gruppen hade fått höra om Daniels historia nu och de behandlade även honom som en kunglighet, ännu mer än de gjort innan.
Daniel suckade och tittade menande på mig men jag bara skrattade.

"Ehm, jag menade dig. Ers Majestät? Prins-... Drottningen?" Han såg frågande på mig när han kämpade med titlarna.
"Åh, jag vet knappt själv vad jag är nu förtiden."
"Fru Evelyn." Bestämde han sig för tillslut.
"Låter bra." Skrockade Daniel.
"Så, Fru Evelyn. Jag har något till er."
Will tog fram en påse han hade i fickan och räckte den till mig.

Jag log mot honom när jag tog påsen. Där i fanns små rosor snidade i trä, den som gjort dem var mycket skicklig och de såg näst intill riktiga ut och jag visste direkt vem som gjort dem.
"Men Will, är inte dom dina?"
"Nä, han gjorde dom under resan till huvudstaden, jag har alltid antagit att de var till dig, du pratar ofta om rosenbuskar."
"Gör jag?" Jag skrattade förvånat.
"Han har rätt Eve, det bor allt kvar en slottsträdgårds älskande prinsessa inom dig."
Jag sneglade bort mot Ren där han red i täten, han var alltid så omtänksam men jag visste att han hade undvikit mig på sista tiden.

Jag trodde att jag visste varför men det kändes ändå skönt på ett sätt att få lite utrymme.
När Leon sagt att han visste att vi varit tillsammans så högg det till i mitt hjärta och det kändes som om en bit av det slets ur min kropp, det var ju aldrig meningen att såra honom.
Men dom två verkade ha kommit närmre varandra än någonsin. De umgicks nästan jämt och Leon frågade ofta Ren om råd i olika frågor.
Men det skulle inte dröja länge innan jag fick chansen att tacka honom för rosorna.
Den eftermiddagen, när vi hade slagit läger bad Leon att jag skulle ta med mig Ren ut och jaga. Många i lägret blev förvånade att han bett mig, men de som kände mig visste att vi två ofta jagat tillsammans och att jag var en av de bästa skyttarna med en jaktbåge.

Så vi gick sökande genom den täta skogen. Mina ögon följde marken framför mina fötter och jag letade aktivt efter spår.
Ren gick efter mig men jag kunde inte låta bli att irriterade mig på att han förde sånt väsen där han gick, ett rådjur kunde säkert höra oss på flera mils avstånd och vi skulle aldrig få någon middag.
Tillslut vände jag mig om och blängde på honom.

"Hm?" Han såg frågande på mig.
"Du koncentrerar dig inte!"
"Jag har mycket att tänka på."
"Men varför kom du ens med då?" Suckade jag irriterat.
"Skulle jag låta dig gå själv?" Han såg på mig med milda ögon, lika lugn som vanligt och helt obrydd över min irritation.
Så vandrade hans blick mot mitt hår. Dagen innan hade jag gjort ett hårband där jag flätat in trärosorna i ett läderband och nu höll det bort de yviga lockarna från ansiktet. Han gick närmre och såg förvånat på blommorna.
"Tack."
"Va?"
"Tack för rosorna."
Han ryckte på axlarna "Jag behövde något att sysselsätta mig med."
"Will trodde att dom var till mig."
"Aha."
"Var dom inte det? Du får tillbaka dom."
"Nä, dom passar på dig."

Han vek undan blicken och gick förbi mig. Fundersam gick jag efter.
Vi fortsatte att spåra, men det var som om skogen var öde och vi hörde inget fågelkvitter eller andra ljud, bara vindens sus.
Löven frasade under våra fötter och nu struntade även jag i att smyga.
Vi kunde leta efter bär, kanske svamp. Eller varför inte lägga ut fällor istället.
Jag såg mig omkring för att leta efter en bra plats att sätta fast en snara.

Plötsligt avtog vinden och luften blev alldeles stilla. Det kändes onaturligt på något vis och det gick en rysning genom min kropp.
"Ren... Vänta!"
Han vände sig om och väntade in mig.
"Känns inte skogen, annorlunda?"
Ren rynkade pannan och spanade upp mot trädkronorna som slutat att vaja i vinden.
"Vi kanske borde gå tillbaka."
Jag nickade.