Den utvalde

77.

(Om du känner dig lite förvirrad så beror det på att jag har gått tillbaka och ändrat väldigt mycket i kapitel 72-75, så var det länge sen du läste dem så rekommenderar jag att du går tillbaka och läser om dem 😊)

---------

Vi hade sagt adjö till min far och hans dräng med sorg i bröstet. Jag visste att den gamle mannen skulle ut på ett äventyr som yngre män än jag själv hade tvekat inför. Men jag litade på att han visste vad han gjorde.

Jag sneglade bort på Aaron som red bredvid mig.
"Vet du vart vi ska?"
Aaron nickade och log mot mig innan han tog fram kartan han hade i fickan. "Väster ut, sen följer vi floden norr ut innan vi kommer till Nya Ravenworth gräns."
Jag nickade och manade på min häst.

"Tänk att hon varit så nära hela tiden A."
"Är du arg på Johannes?"
Jag tänkte efter en stund "Nej, han gjorde det han trodde var rätt."
"Vem hade anat att din magre kammarherre i Tanoria var en magiker i svartkonst." Suckade Aaron
vilket fick mig att tänkte tillbaka på stunderna då han hjälp mig att klä mig, kommit med frukost och småpratar om livet. Den mannen hade stulit min dotter från mig. Uppfostrat henne och jag hade missat hennes första steg, hennes första ord och aldrig fått höra henne säga pappa. Då knöt det sig i magen på mig.

"JAG borde ha funnits hos henne! Jag är hennes pappa Aaron! Hon är mitt ansvar.. mitt barn." min röst bröt sig och hela jag skakade.

Aarons häst red upp nära min och hans hand sträckte sig mot mitt lår "vi hittar henne snart."
Men jag var rastlös och vi red oavbrutet i ett dygn, jag ville inte stanna även om jag inte visste vart vi skulle. Men när det började skymma på den andra dagen hoppade Aaron ner från sin häst och tog tömmarna ur mina händer för att leda oss in i en dunge där vi kunde slå läger.

"Du kan inte hjälpa henne om du är utmattad när du kommer fram."
Jag visste att han hade rätt och utan motstånd klev jag av hästen och började ta av den sadeln och packningen innan jag ryktade det ståtliga djuret.
"Förlåt min vän, jag var självisk" jag klappade henne ömt på halsen innan jag släppte taget så att hon kunde börja beta i det frodiga gräset.

Aaron hade samlat ved och försökte få igång en brasa och jag stod och beundrade honom ett tag innan jag tog upp väskan med proviant och slog mig ner bredvid honom.
"Du ser ut som en kung."
Han skratta till och sneglade på mig "var det en komplimang?"
Jag knäppte upp spännena på bältet och remmarna som höll fast mina vapen och lät dem tungt falla till marken bakom mig, och nickade kort med ett leende på läpparna.
Aaron rörde bland pinnarna för att hålla elden vid liv och jag fortsatte att klä av mig min obekväma rustning. Handskar, axelskydd och min ringbrynja föll till marken och jag pustade ut när jag slapp tyngden mot min kropp.

"Du börjar bli gammal"
"Jag vet" mumlade jag när jag la mig raklång med händerna bakom huvudet och fötterna mot elden.
"Min kropp är sliten A"
"Men du är dig lik."
Jag kisade upp på honom "du med"
Vi hade gett oss av hastigt och vi hade inte hunnit byta kläder, så Aaron bar fortfarande sina slitna smutsiga läder byxor och en linskjorta som hängde löst över hans vältränade kropp.

"Vi får stanna och köpa nya kläder åt dig" påpekade jag, men Aaron bara nickade till svar och tog fram mat och en liten gryta och började förbereda middagen, men jag kände hans sneglande blickar innan han tillslut tog till orda.
"När dom upptäcker att vi är borta så kommer hon att starta ett nytt krig Will."
Jag nickade "förmodligen."
"Så vad ska vi göra?"
"Vi hittar Ayana först sen rider vi till Mira."
"Vi kommer få slåss på vägen dit, om hon är så kraftfull Will så är hon som en magnet."
Jag gned min panna "vart kan hon vara A?"