Den utvalde

63.

'Nej! Jag tillåter det inte!"
"Sarah..." min röst var dämpad men bedjande.
"Det är en fälla! Det är jag säker på. Ren, säg åt dom att det är en fälla!" Bönföll hon.

Ren suckade och såg på oss båda men sa inget mer, han visste att jag bestämt mig.
"Det är vår bästa chans" instämde Daniel "hans armé är tredubbelt så stor som vår. Det kommer sluta med att de får avsluta striden ändå, när alla andra är döda." Han lät klarsynt och strategisk, men hans hållning visade hur illa berörd han egentligen var. Hans blick var sänkt och han tittade inte på någon när han pratade.

Sarah stirrade storögt på honom med öppen mun.
"Så vi andra skall bara sitta här och inte göra någonting? Du är en riddare Daniel, ska du låta två kungar och en drottning dö för oss?"
"Han har rätt" instämde Aaron bestämt "det här är vad vi blivit tränade för, det här är vårt öde som de fyra utvalda."
Hon lät ett dämpat stön av ilska smita ut mellan läpparna innan hon vände på klacken och stormade ut ur tältet.

Jag såg efter henne men visste att det var bättre att hon fick lugna sig innan jag gick efter.
Jix stod vid bordet i sin mänskliga form, bredvid henne stod Liria. Båda såg beslutsamma ut även om de inte sagt något så visste både jag och Aaron att vi var samstämmiga alla fyra. Vi hade fått chansen att möta Khaltor ensamma, vi fyra mot honom.
En chans att slippa skicka alla soldater och resten av mänskligheten och majoriteten av Tanorias befolkning in i en säker död.

Vi tog den.

"Förbered er, vi rider i morgon." Förkunnade jag och de andra nickade.
Aaron tog Lirias hand och tillsammans gick de tysta ut ur tältet.
Jix kom fram till mig och viskade något i mitt öra. Jag såg på henne och log, jag nickade instämmande och kramade om henne innan hon blev liten igen och flög iväg. Hon och de andra älvorna skulle dansa och sjunga hela natten. De skulle fira att detta var den sista dagen och natten med Khaltor som härskare över den här platsen och väcka naturens andar och väsen till liv igen.

Jakkah rörde sig sakta emot mig och la sina båda händer på mina axlar när han stod framför mig.
"Jag tackar dig Trisin'dal, det ni gör för oss är storartat. Jag hyser den största respekt för dig och din bror."
"Tack, min vän" jag sträckte på ryggen och såg upp på honom med ett stolt leende. Han skulle just lämna tältet när jag stoppade honom "Jakkah, vi tar inga risker. Förbered trupperna på strid, allt kan hända."
"Självklart, ers majestät" han bugade sig och lämnade tältet.
"Tror du att han kommer attackera oss?"
"Förmodligen"
"I så fall borde vi göra oss redo."
Jag nickade åt Ren "men gör det i tysthet, jag vill att Khaltor ska tro att vi litar på hans ord."
"Visst. Jag ska förklara läget för alla personligen."
"Tack Ren."
Han kom fram och kramade om mig innan han lämnade tältet "prata med Sarah, hon är bar-.."
"Det är lugnt Ren, hon har känt mig tillräckligt länge för att förstå hur det här går till. Hon är bara arg att hon inte får följa med."
"Så, har hon svarat än?"
Jag skrattade till "är du så sugen på att bli bror till drottningen av Ravenworth?" Och blinkade retsamt åt honom.
"Jag vill bara att hon ska vara lycklig" log han tillbaka och kliade sig i huvudet generat.
"Det är ju tur att du inte blev Wills styvpappa, Ren. Då hade Sarah och Will varit syskon nu" skrattade Daniel.
Ren suckade dramatiskt och slog till Daniel i bakhuvudet.
Jag såg från den ena till den andre med en fundersam min och himlade med ögonen "jag tror inte jag vill veta."

Men innerst inne visste jag. Ren hade aldrig bildat familj, utan valt att stanna för att tjäna Leon och Evelyn. För att han älskade min mor och han hade aldrig slutat älska henne och jag kände till delar av historien. Det var mycket som hade hänt innan jag kom in i familjen.
"Du och Sarah kan ju planera bröllopet när jag är borta" skrattade jag

Sen gick jag ut ur tältet och lämnade dem ensamma.
Jag hade valt att inte säga hejdå. Det skulle bli för jobbigt.
Men det dröjde inte länge innan de båda kom efter och slog sig ner bredvid mig vid elden med var sitt ölkrus åt oss alla.

Hela kvällen satt vi och skrattade och pratade gamla minnen. Ren och jag berättade om vår resa vi gjort innan vi mött Daniel och de andra.
Daniel berättade om när Ren och Evelyn var små och han tränade dem båda med träsvärd och hur min mor brukade vinna varje gång.

Ren harklade sig generat när jag fick höra hur de brukade smyga iväg om kvällarna när de kommit upp i tonåren. Hur Daniel slitit sitt hår för att de aldrig var hemma i tid och alltid gjorde saker han inte visste om.
De hade slagits mot rövare, jagat bort björnar och spårat troll.
Ren försvarade sig med att Daniel tränat dem så de hade självförtroendet att klara sig.

"Jagade ni troll?" Skrattade jag förvånat. Själv hade jag bara hört talas om de stenliknande bumlingarna som levde i tysthet uppe i bergen.
"Spårade" rättade han mig "vi jagade dem aldrig. Om vi nån gång hittade ett så gick vi aldrig tillräckligt nära dem så att upptäcka oss.

Mörkret la sig över lägret och rösterna runt omkring oss dämpades. Många valde att gå och lägga sig för att vara utvilad inför morgondagen.
Men inte runt min lägereld. Istället dök Jix upp, hon slog sig ner på Rens axel och hon pussade hans kind. Ett finurligt leende spred sig på hans läppar och han höjde på ena ögonbrynet när hon viskade något i hans öra.
"Du visste inte..."
Jag såg upp på Sarah som kom upp bakom mig och la armarna om min hals. Jag följde hennes blick och såg bort på Ren och Jix. Hon hade tagit sin stora form nu och satt nöjt i hans knä och de njöt uppenbart av varandras sällskap.
"Nej" skrattade jag "jag hade ingen aning"
"Dom passar bra ihop, tycker du inte?"
"Mmm, kanske. Men han är ju..."
"Gammal?" avbröt hon "Jix är ju 168."
"Du skämtar?"
"Varför skulle jag det?"

Jag såg bort på dem igen och en obehaglig känsla spreds inom mig. Dom hade precis funnit varandra, dom såg nykära och lyckliga ut. Men Jix var en av de utvalda och i morgon skulle vi ge oss iväg.
Jag suckade tungt.
"Jag förstår ditt beslut Will."
"Jag vet."
"Jag behövde bara..."
Jag vände mig om på stocken där jag satt och hon satte sig ner på huk framför mig.
"Du behöver inte förklara. Jag vet." jag gjorde en paus och såg in i hennes vackra ögon som glittrade i eldskenet. Tänk om det är sista gången jag ser henne. Min mage knöt sig och jag drog henne till mig.

"Jag älskar dig" viskade jag tyst i hennes öra.
Hon log mot mig och torkade bort en tår.
"Jag vet. Jag älskar dig med."
Resten av kvällen satt vi alla tillsammans och pratade, åt och skrattade. Aaron och Liria kom också och gjorde oss sällskap. Liria hade rödgråtna ögon men nu såg de båda lugna och glada ut.

"Är allt okej?"
"Det är bra Will, vi behövde bara lite tid ensamma."
"Jag förstår, det finns mycket att prata om en sån här dag."
"Vi klarar det här Will!"
"Såklart!" Fortsatte jag med ett självsäkert flin.
Plötsligt reste han sig och kom fram till mig, han vinkade åt mig att resa mig upp innan han kramade om mig hårt och länge.
"Tack för att jag fick bli din bror Will" han tystnade en stund "det är det bästa som hänt mig."
Jag tog ett steg tillbaka och såg på honom.
"Mig med A, mig med."

Ingen kunde ta vår kärlek och glädje ifrån oss. Om vi nu skulle skiljas åt så skulle vi ha det här minnet kvar, kvällen då vi alla var samlade.
Jag såg mig om på var och en. De var min familj och jag skulle göra allt för att vi alla skulle överleva morgondagen.