Den utvalde

21.

"Men vi kan inte bara sitta här och vänta! Han kanske inte ens kommer tillbaka.." Min röst bröts när jag uttalade orden och jag var egentligen nära till gråten. Men jag såg stadigt på min bror som stirrade tillbaka, lika envis som jag.

Det hade gått några dagar sen vi hört nyheten om att huvudstaden fallit och att Emanuel allierat sig med Durrmon och alla i staden hade flytt. Inget fanns kvar. Men självklart hade den så kallade kungen och hans närmsta män överlevt och alla hade flytt till Duur som var en mindre stad men nära gränsen till Durrmon och desto längre bort från oss.
"Du vet vad jag tycker." Daniel suckade tungt.
"Jo jag vet, och jag är inte heller över förtjust av tanken, men vad har vi för val?"
"Och vad ska du erbjuda honom? Just nu har du ingenting, och han kan lika gärna ta över hela Ravenworth utan vår hjälp."

Vi satt tysta länge och funderade, vi behövde en egen allians, men med vem? Jag kände mig rastlös, jag var trött på att spela bondfru, att vara fast i en by där jag inte kände mig hemma.
"Vad tror du om söder ut, mot vår gamla by? Dom kanske inte har brytt sig om att ta sig så långt ner än?"
Daniel gick iväg till en byrå och tog fram en karta som han spred ut över bordet.
"Runt sex veckor."
"Vaddå?" Jag såg frågande på honom.
"Resan skulle ta runt sex veckor." Han såg sig om i stugan där vi bott ända sen vi kom till byn. Den var liten men välstädad och prydlig. "Om vi säljer allt vi inte behöver, köper proviant, slipar vapnen... Jag skor om hästarna i morgon." Han mumlade för sig själv när han funderade, så plötsligt såg han upp på mig "Vill du ha en pilbåge Eve?"

Jag kunde inget annat än att skratta åt honom för det var tydligt att han också längtade därifrån och ut på vägarna igen.
"Ja! Det är klart jag vill."
Han sken upp när jag gick fram och kysste hans kind.
"Vi får lämna ett meddelande till Ren så han hittar oss om vi har hunnit ge oss iväg."
"Självklart."
"Jag går ut och tittar till hönsen, sen börjar jag göra iordning matförrådet."
Jag gick ut i den kyliga kvällsluften, sträckte mig efter hinken med hönsmat innan jag gick mot hönshuset.

Byn var lugn och stillsam, som alltid. Ibland kände jag mig så konstig och korkad. Varför kunde jag inte bara trivas här i den här lilla söta byn? Vilken annan ung kvinna som helst skulle gärna ta min plats. Varför var jag inte nöjd? Varför lät jag Ren åka, det högg till i hjärtat på mig, han hade varit borta så länge och jag insåg att jag saknade honom. Jag pressade undan känslorna, även om chansen var liten att Leon fortfarande var vid liv, så kunde jag inte sluta hoppas. Men tiden i byn med Ren hade fått mina gamla känslor att komma tillbaka. Det fanns ingen som kände mig lika bra som han. Jag fnissade till. Daniel blev ofta helt galen på oss när vi bara gav varandra en blick över middags bordet och utan att säga något, visste vad den andra tänkte. Leon hade förmodligen dött, eller tjänade Emanuel i hans halvdöda armé.

Åh! Varför lät jag honom ge sig av!? Jag suckade tungt för mig själv. Tänk om han också var borta nu, borta för alltid. Och allt bara för att jag ska kunna gå vidare. Han gjorde det för min skull, men tänk om jag aldrig mer får se honom!
Jag strödde frön, matrester och smulor runt omkring mig och hönsen flockades. De pickade runt mina fötter och jag fick se mig för så jag inte skulle trampa på dem.
"Är han inte tillbaka än?"
Jag vände mig om och såg grannfrun le mot mig.
"Ursäkta?"
"Du ser så bedrövad ut, jag antog att din man inte är tillbaka ännu."
"Nej." Åh vad jag önskar att byborna kunde sköta sitt! Nyfikna skvallertanter! Tänkte jag för mig själv.
"Åh, men han är stark och han längtar säkert tillbaka till dig, så han kommer nog snart ska du se."
"Tack." Jag försökte vara så fåordig som möjligt så hon skulle gå. Men hon stannade i minst en halv timme för att beklaga sig över kon som slutat ge mjölk, solen som gick ner allt för tidigt nu för tiden och hennes gubbe som flirtade alldeles för öppet med Lisa, pigan.

Tillslut lyckades jag hitta på en ursäkt och flydde in till Daniel som redan hade packat det mesta.
"Värst vad du har bråttom."
"Det är bäst för oss att resa i skydd av mörkret, folk frågar mindre om de inte ser oss."
"Sant." Flinade jag och tänkte på alla nyfikna blickar vi fått när vi först kommit dit. De flesta antog att vi flytt från kriget men många kom ändå med frågor och även om vi hade svar så fortsatte vissa att följa oss med intresse.
"Gå och vila dig en stund Eve."
"Du då?"
"Jag ska bara göra klart här."
Jag studerade min bror, han hade åldrats. Det började formas små rynkor runt ögonen och några grå strån stack fram i skägget.
"Dan..."
"Mm?"
"Har du aldrig varit kär?"

Han såg förvånat upp på mig och jag fortsatte "Jag menar, vill du inte gifta dig, bo i ett sånt här hus utan mig och få en massa små ungar?"
Ett roat leende spred sig i hans ansikte och han skrattade till där han stod vid bordet och sorterade kläder och annat vi skulle ha med oss.
"Hur kom du å tänka på det helt plötsligt?"
"För att det finns många ogifta tjejer här i byn och du verkar inte bry dig om dom."
"Jag har inte tid med sånt, nån måste ju hålla koll på dig." Flinade han retsamt.
Men jag flinade inte, jag kände en stor sorg inom mig, han hade gett upp hela sitt liv för mig.
"Sluta."
"Sluta vad?"
"Ta på dig skulden för allt, jag valde att bli din riddare, sen att jag var din halvbror var ju en bonus. Men allt var mitt eget val och det var inte bara för din skull."
Jag nickade kort och gick och la mig på sängen.
"Och ja, jag har varit kär."
Jag log upp mot honom men frågade inget mer, för han verkade inte vilja prata om det.
När jag somnat sov jag oroligt och fann mig själv i en värld av dimmor.

Jag såg mig omkring i skogen där jag stod. Jag insåg att jag aldrig varit där förut, men på något sätt kändes allt bekant.
Jag gick sakta längs stigen, luften var fuktig och det doftade murket trä och mossa. Jag kände mig dragen mot en glänta och jag fortsatte min vandring. Det fanns vilda djur i skogen, de iakttog mig men lät mig vara. Jag kände deras blickar och hörde deras flåsande käftar, men jag kände mig ändå trygg. Jag tror att de kommit för att skydda mig.
Ute i gläntan stod en man, han hade ryggen mot mig men jag visste direkt vem det var.
"Far!"
Jag sprang mot honom och kastade mig i hans armar. Han kramade mig hårt och vi grät.
"Evelyn, sörj inte det som varit. Blicka framåt och välj den väg ditt hjärta valt. Jag finns alltid hos dig, och du finns alltid i folkets hjärtan. Tjäna dem på ditt sätt, så som bara du kan." Viskade han mjukt i mitt öra innan han tog ett steg tillbaka och pekade mot en öppning bland träden.
"Jag älskar dig."
Jag gick ut ur gläntan och in i en dimma, orädd och med vetskapen om att min far vakade över mig. När jag klev ut ur dimman stod jag vid en klippa. Havet låg framför mig och vågorna piskade mot klipp kanten. Vinden ven och jag kände regnet mot mitt ansikte.

"Daniel!"
Jag satte mig hastigt upp i sängen och ropade ut hans namn.
"Vi ska till öarna! Till Leons far, det är dit vi ska resa!"