Den utvalde

36

"Här borta!"
"Jag ser... "
"Dom måste vara minst tjugo."
"Vänta här, jag är snart tillbaka."
Aaron suckade.
"Varför gör du alltid så här?" Han la armarna i kors "jag följer med."
"Nej."
"Sluta behandla mig som en barnunge."
"Sluta bete dig som en då."

Jag suckade och gned pannan med fingertopparna, jag visste att han bara ville hjälpa till, men han gick mig på nerverna. Att hela tiden behöva anpassa dagarna efter någon annan gjorde mig frustrerad.
Aaron var sjysst men jag hade klarat mig själv i två år och det kändes ovant att ha någon med mig.
"Här" jag räckte honom min pilbåge och koger "försök att inte träffa mig."
Aaron himlade med ögonen "Visst."

Jag sprang ner mot vägen där truppen kom gående. Utan att tveka sprang jag rätt in bland dem och började slå mot dem, en efter en. Samtidigt ven pilarna genom luften från stället där Aaron stod, det var tur för den här gången var de starka, inte alls så utmärglade och trasiga som de brukade vara. Jag inspekterade mina motståndare, dom här soldaterna var inte döda! Det var starka förhäxade män.
Jag blev snabbt andfådd och jag kände en stigande oro skölja över mig.

"Dåre!"

En mullrande röst ekade runt mig och jag såg mig hastigt omkring. Men det var ingen annan där, bara soldaterna och dom skulle snart få övertaget.
"Aaron!"
Jag hade knappt hunnit ropa hans namn innan han fanns vid min sida och vi kunde trycka undan våra fiender.

"Du behöver lära dig lite ödmjukhet!"

Där var rösten igen och han lät irriterad.
"Aaron, hörde du det där?" Jag såg frågande mot min vän, men han skakade på huvudet.
"Hörde vaddå?"
Frustrationen och ilskan växte inom mig, vem var det som hånade mig? Och varför störde han mig just nu? Jag andades tungt och mina armar värkte av ansträngningen. Vi fick in några stötar men inga ordentliga hugg. De reste sig om och om igen.
Jag märkte på Aaron att hans kropp blev tröttare och tröttare, han använde sina sista krafter.

Ett svärd högg in i min arm och jag kände fingrar som tog tag i min axel, grävde sig in innanför min läderbrynja. De hade omringat oss och vi var fast. Aaron ställde sig med sin rygg mot min, vi stirrade in i fiendernas röda ögon. Jag höjde mina svärd men hopplösheten tog över, jag klarar det inte! Jag kan inte döda allihop och samtidigt skydda Aaron, dom är för många! Paniken och ilskan tog över, det var mitt fel om Aaron dog. Jag hade sprungit rakt in i det här utan att tänka mig för.
Magin bubblade inom mig, väckt av min ilska.
Jag tänkte inte.
Jag vägrade låta dom döda mig!
Ur min kropp kastades plötsligt ett blått starkt ljus, som ringar på vattnet pulserade det ifrån mig och ut över alla omkring mig.
Sen blev allt svart.

Jag kände hur min kropp föll ner i den hårda marken och tappade medvetandet och när jag vaknade till liv var det mörkt ute. Jag såg mig omkring och konstaterade att jag var någonstans i skogen.
Jag såg ner på min kropp, jag var blodig och smutsig och det värkte till i min vänstra arm. Irriterat insåg jag att mycket av blodet var mitt eget.
När jag vände mig om såg jag Aaron som satt vid en lägereld.
"Aaron, är du okej?"
Han vände sig mot mig med ett lättat leende och ryckte på axlarna "några skråmor, men vi borde kolla upp din arm."
Jag nickade och satte mig långsamt upp, det var som om all energi tömts från min kropp.
"Förlåt, jag borde ha tänkt mig för." Mumlade jag.
"Vi överlevde, det gjorde inte dom."
"Så magin dödade dom?" Jag märkte hur förvånad jag lät, men Aaron svarade lugnt.
"Ja, men jag halshögg dem för säkerhets skull."
Jag nickade "Bra." Och såg upp i Aarons ansikte, han var blodig och smutsig men såg ut att vara i bättre skick än mig.
"Dom var annorlunda, som de första soldaterna, förhäxade men ändå levande."
"Så amuletter hade kunnat hjälpa dom?" Aaron såg tvivlande ut.
"Jag vet inte."
"Tror du inte att Khaltor lärt sig av sitt misstag och gjort sin magi starkare? Det kanske är därför han varit borta så länge? Han har suttit och funderat ut någon ny vidrig plan." Aaron lät bitter, men det han sa var inte orimligt.