Den utvalde

88.

Vinden ven i mitt ansikte och luften ovanför molnen var kylig, men inombords spred sig en behaglig värme. Jag hade min familj med mig, bakom mig satt min far, och bakom honom satt min andre far. Det hade inte tagit lång stund innan jag insett hur mycket dom älskade varandra och jag förstod att istället för att få min pappa tillbaka så hade jag fått två.

Under oss sträckte Sfir på de långa vingarna och gled genom luften, helt utan ansträngning. Han var så fantastisk, hans kropp besatt en styrka som ingen annan och jag hade aldrig känt mig så lycklig som när jag flög med honom. Jag såg beundrande på honom och strök handen över hans lena fjäll, generat insåg jag att han måste ha läst mina tankar för plötsligt hördes ett besvärat harklande i mitt huvud.

"Har du inget annat att tänka på prinsessa?"
Jag fnittrade till och skakade på huvudet "Din blåa färg är bara så vacker i solskenet."
En besvärad känsla spred sig inom mig och jag visste med ens att det inte var min egen. Jag kände det han kände och jag insåg att han inte var van att bli beundrad.
"Du är den förste draken jag träffat, eller hur.."
"Så du föredrar mig i den här formen?"
"Du är gladare som drake."
"Och buttrare som man?" Fyllde han i, men jag vågade inte svara. Dock kunde han känna min tvekan och började skratta.
"Sluta kalla mig prinsessa."
"Vi får se."

Jag hörde skratt bakom mig och vände på huvudet, det var svårt att prata med ord där uppe i vinden men Sfir och jag hade skapat en skyddande barriär runt oss mot den värsta kylan och blåsten.

"Dom pratar med varann som du och jag brukade göra."
"Mmm, och jag kan förstå hur de andra kände runt omkring oss." Flinade min far.
"Förlåt, men han kan inte-..."
"Be inte om ursäkt Ayana, det är en ära och en gåva, något väldigt speciellt ni delar."
"Jo, men det känns lite oartigt."
"Bry dig inte om det, ni kan vara hur oartiga ni vill."
"Tänk att vi en dag skulle få flyga på en drake! Tänk alla de gånger när vi funderade på vilka krafter Oshogo hade."
"Funderade? Betyder det att ni aldrig frågade?"
Båda männen skrattade "Han var rätt skräckinjagande."
"Jag minns den dagen när du misstog honom för en höna." Skrattade William och jag sneglade frågande på honom och bakom honom satt Aaron och gömde ansiktet bakom en hand.
"Du minns fel."
"En höna?"
"Ja, han hade samtalat med mig... med oss, under flera veckors tid, kanske även månader. Det var så länge sedan att jag minns inte riktigt."
Aaron fortsatte "Hur som helst hade vi fått veta att endast djur kunde använda telepati. Så vi gissade på vilket djur han skulle vara."

Sfirs kropp guppade av skratt under oss.
"Det var menat som ett skämt mellan oss..." suckade Aaron "Men han hörde oss.." fyllde pappa i.
"Min far hade humor" Skrockade Sfir "Han uppskattade säkert deras gissningar."
Jag kände ett hugg i hjärtat och insåg att vi delade samma sorg jag och Sfir.
"Är du... vuxen?"
"Fullvuxen menar du?"
"Jag menar... när din familj dödades och din far lämnade er i dvala.. var du liten då?"
Han suckade "Jag var ung... om man jämför med er människor så är jag ungefär i din ålder."
"Jag är ledsen att du inte fick träffa honom igen."
"Jag med."
"Men du har dina syskon."
Han skrattade till "Mmmm... men vi är väldigt olika."

Då slog det mig, jag hade fler familjemedlemmar än pappa och Aaron även om jag visste väldigt lite om dem så var de min familj. En pirrig känsla spred sig i kroppen när jag tänkte på att jag snart skulle träffa min mor.

Försiktigt lutade jag mig bakåt och snart dunkade mitt huvud in i min fars axelskydd, han såg på mig med road blick och jag bet mig i läppen för jag visste inte hur jag skulle börja.
"Har du frågor så ställ dom bara."
Jag gav honom ett tacksamt leende och vände mig försiktigt om i sadeln så att jag satt åt sidan och kunde lättare möta hans blick.
"Min mamma..." började jag "jag vet inte mycket om henne."
William nickade och log svagt "jag har inte träffat Sarah på säkert fjorton år... hon har nog förändrats, precis som jag."
Aaron la en uppmuntrande hand på hans axel och han gav den en kärleksfull klapp innan han fortsatte berätta.
"Sarah var min bästa vän när jag var i din ålder, och yngre än så. Hon var alltid bättre än mig i allt och vi tävlade jämt om morbror Dan's beröm." Han suckade "Allt var så mycket enklare då. Sen när vi blev äldre så gled vi ifrån varandra, alla plikter gjorde oss bittra och trötta."

Jag sneglade på honom och visste med ens att han dolde något, men jag lät det vara.
"Jag gav bort tronen till min syster för att leta efter dig och Sarah stannade kvar."
"Hon kommer bli överlycklig Ayana." Aaron log uppmuntrande mot mig.
Min far nickade och strök min kind "och enormt känslosam, hon vet inte om att du lever."
Jag stirrade storögt på honom "Hon tror att jag är död?"
Han suckade tungt "det var nog enklast så, för att hon skulle kunna gå vidare."
"Men inte du." Viskade jag lågt.
Han log svagt och strök min kind igen "Du får inte klandra henne för det, hjärtat. Du och jag vi delar samma magiska blod, på något sätt visste jag, jag kände att du levde."
Jag la armarna om hans axlar och kramade honom hårt "jag vet... jag kände det också."

"Vi är framme."
Jag ryckte till av Sfirs röst och huttrade när han dök genom de fluffiga, fuktiga molnen. Vi seglade ner några hundra meter och snart kunde vi skymta gröna öar som prickar i det turkosa vattnet.

"Din farfars hem." Mumlade William "De gröna öarna."
"Det var här du växte upp?"
"Aaron växte upp här, jag flyttade hit när jag var i tioårsåldern."
Jag hade missat så mycket, tänkte jag. Det var så mycket jag ville veta om mina föräldrar och deras barndom. Men allt fick ta sin tid. Vi hade mycket att göra, vi skulle faktiskt ge oss ut i krig.

Sfir cirkulerade över den största ön, jag kunde tydligt skymta ett stort slott med höga stenmurar som låg högt beläget på en klippavsats.
Nedanför slottet låg en stad, små små hus och ett myller av människor som såg ut som små myror som sprang runt längs gatorna.

"Jag landar en bit bort."
"Så du inte skrämmer ihjäl alla." Fnittrade jag och vände mig rätt i sadeln.
"Pappa... vilka bor här nu?"
"Min mor och far, din mor är här på besök och så kanske min systers man och deras söner."
"När såg du dem senast?"
"På ditt dop."

Då slog det mig, han var säkert lika nervös som jag.
"Det kommer gå bra."
Han skrockade bakom mig.
"Det tror jag med."

Sfir hade landat på en gräsäng och slottets vakter måste ha sett oss för länge sen, för det tog inte lång tid innan en grupp ryttare kom emot oss.
I täten red en man med glittrande guldkrona och en kvinna med eldrött hår.

Bakom mig hörde jag en djup suck av glädje "Jag är hemma."