Den utvalde

51.

"Nej, inte så!"
"Jag försöker ju!"
"Ja, men du har försökt hur många gånger som helst nu. Varför lyssnar du inte på mig?"
"För att jag vet att jag klarar det, på mitt sätt."
Hon suckade djupt och dramatiskt samtidigt som hon korsade armarna och skakade på huvudet.
"Varför är du så envis?! Mitt sätt är bättre."
"Kanske, men jag vill testa det här."
Hon suckade igen och slog ut med armarna.
"Visst..."
Jag tog ögonkontakt med henne och flinade "är du beredd prinsessan?"

Då plötsligt kände jag hur marken under mig skakade och upp ur jorden slingrade sig rankor. De kröp upp längs mina ben och runt min midja och innan jag hann reagera var jag fast. Jag kunde inte röra mig. Livia log ett belåtet leende.
"Försök nu då."
"Får se om du är lika kaxig när jag kommit loss"
Hon fortsatte att skratta "du tror att du är starkast bara för att du lärde känna dina krafter före oss, men ditt högmod är din svaghet."
Jag fick vattnet i rankorna att frysa till is så jag lätt kunde slå sönder dem och snart låg de som isbitar vid mina fötter.
"Våra krafter är snart likvärdiga med dina, se bara på Aaron, han är redan ikapp dig."

Hon kom fram till mig och såg mig rakt i ögonen, de isande blå ögonen hade fått en grön ring i irisen, sen började hon att dra upp ena ärmen på sin klänning. "Se.."
Ett grönt mönster som liknade mitt eget hade börjat sprida sig på hennes hud.
Jag log generat mot henne "du har rätt, jag har lagt för mycket fokus på mig själv. Alla tjatar om det men jag lyssnar aldrig, vi är ett team, vi fyra och vi måste samarbeta." Jag suckade och såg mig omkring. Om jag skulle kunna samarbeta med Liria så var jag tvungen att lära känna henne bättre.

"Kom."
Jag tog hennes hand och förvånat följde hon efter mig när jag lämnade dungen för att ta oss in i skogen.
"Är det här en del av träningen?"
"På sätt och vis." Mumlade jag och ryckte på axlarna.
"Vart ska vi."
Jag hade ingen aning egentligen, jag bara gick.
"Ta det lugnt, vi ska bara prata."
Jag ledde henne genom skogen och det hade börjat skymma när vi tillslut kom vi fram till en kulle. Den var prydd med enorma stenar som stod i en cirkel på toppen.

Storögt såg jag mig omkring. Jag kände hur magin flödade på platsen och beundrade vyn av eldflugor som svävade runt stenarna mot den lila rosa kvällshimlen. Överallt växte blodröda blommor som vajade i solens dämpade ljus.
"En helig plats för centaurerna." Svarade hon på min undrande blick.
"Blir dom arga om vi stannar?"
"Det tror jag inte."
Hon släppte min hand och började plocka blommor. Snart kom hon fram och gav mig en bukett som hon plockat innan hon gick upp för kullen.

"Kom."
Jag följde henne upp, till mitten. Där satte hon sig på knä och la ner sin egen bukett framför sig. Jag såg på henne och gjorde likadant.
"Om vi visar respekt för deras förfäder så kan de ge oss råd och hjälp."
Jag nickade och slöt mina ögon innan jag tog ett djupt andetag och lyssnade på ljuden omkring mig. Jag hörde fåglar som kvittrade, en ekorre som klättrade upp för en trädstam, vinden susade i löven och Lirias lugna andetag. Men inga förfäder.
Vi satt tysta en lång stund tills jag kände mig rastlös, jag visste att jag borde prata med henne, förklara vad jag känner, helst utan att såra henne.

Medan jag satt och funderade hörde jag hennes mjuka röst.
"Du skickade iväg dina vänner."
"Jag var tvungen."
"Du behöver inte försvara dig."
"Är ni inte oroliga att fienden ska hitta hit?"
"Nej." Förkunnade hon självsäkert "den magiska skogen håller dom ute."
"Jag behövde lämna ett meddelande till min familj."
"Vill du att dom kommer hit?"
"Får dom det?"
"Såklart." Fnittrade hon.
Hon studerade lugnt mitt ansikte ett tag. "Jag kan inte läsa dina tankar som Aaron kan, men jag ser att det är något som tynger dig."
"Förutom att vi tränas för att rädda världen?" Skämtade jag och hon skrattade till.
"Vi har ett stort ansvar" hon suckade "det var därför jag inte ville vara en del av det här ifrån början. Jag hade vant mig vid tanken att bli din fru och stötta dig och det räckte." Hon log åt mig och la en hand på min axel "att ha ländernas öde på sina axlar är en börda, inte sant?"
"Men du har ändrat dig?"
Hon funderade länge innan hon nickade "jag vet var jag behövs mest. Fortfarande vid din sida men inte på någon tron."
"Vi är jämlikar, alla fyra."

Jag grubblade fortfarande på hur jag skulle ta upp ämnet om trolovningen.
Min blick vandrade mot offerblommorna. De hade visst inte fungerat, tänkte jag. Innerst inne hade jag förväntat mig någon magisk reaktion från stenarna och såg mig förbryllad omkring.
"Du älskar någon annan."
"Huh?" Jag såg förvånat upp på Liria.
"Varför försöker du dölja det?"
Jag suckade och insåg att det inte var någon idé att försöka dölja något för Liria, jag skulle vara ärlig.
"För att jag är osäker på hur folk skulle reagera."
"Är det därför du är emot vår trolovning, för att du älskar någon annan?" Hennes röst var mjuk utan en skymt av ilska, ledsamhet eller anklagelse.

Hennes vänliga ögon och handen som la sig lätt på min gjorde att jag släppte ut en lång suck, fylld av de känslor jag behållit inom mig. Känslor jag inte ens visat för Aaron än. "Det är komplicerat..."
"Jag är bra på att lyssna."
Jag såg ner på våra händer och började trevande berätta.
"Vi har kommit så nära varandra under resan och nu är vi så gott som oskiljaktiga, men det är så mycket som står på spel och det finns inte plats för sådana känslor."
Jag kliade mig grubblande i nacken och min blick vandrade ut i kvällshimlen "Livet blev så rörigt, jag hade svårt att acceptera mitt nya öde och min kropp som höll på att förvandlas men jag visste att jag aldrig var ensam och-.."
"Det låter som en verklig vän."
"Mer än en vän."

Fingrarna vandrade från nacken och jag gned min panna med fingertopparna för att sedan kamma igenom mitt vita rufsiga hår.
"Jag har aldrig berättat hur jag känner."
"Inte för någon?"
"Nej." Jag vände bort mitt ansikte för att Liria inte skulle se min plågade grimasch.
Jag suckade och fingrade på mitt halsband medan jag mumlade lågt "Visste du att Sarah och Aaron var ett par?"
Liria såg förvånat på mig.
"Fast det tog slut för ett tag sen..."
"Och du blev inte svartsjuk?"
"Lite kanske... eller, visst men det fanns inte riktigt tid för det, vi hann aldrig prata ordentligt innan vi kom hit."

Hon studerade mig länge för att till sist luta sig fram och gav min kind en lätt kyss.
"Jag ska berätta för min far att vi inte kan gifta oss."
Jag såg förvånat på henne "är det så enkelt?"
"Nej, men ditt hjärta har valt en annan. Men Will är du säker på att hon känner likadant?"
Det där ordet hon ekade i mitt huvud, såklart trodde Liria att det var Sarah jag var kär i. Jag såg upp på henne och nickade sakta till svar.

"Det står i profetian att du, den utvalde, skall gifta sig med kungens första dotter, det vill säga mig" fortsatte hon "ge mig bara lite tid så ska jag hitta ett sätt..."
Jag kände mig så otroligt tacksam och kunde inte förmå mig själv att förklara utan lät henne tro att det var Sarah jag ville ha.
"Så du är inte arg?"
Hon suckade tungt "jag var barnslig förut, förlåt mig. Jag förstår att du blev överrumplad när du kom hit och fick allt slängt i ansiktet."
"Det löste sig tillslut."
"Förlåter du mig?"
"Det finns inget att förlåta Liria." Log jag och kramade om henne.
"Tack för att du tog med mig hit."

Vi reste oss för att lämna platsen när jag hörde hovar bakom oss.
Jag stannade till och vände mig om, men där fanns ingen. Istället hördes en röst inom mig.

"Som tack för er respekt och välvilja skall vi ge er alla fyra en gåva. Gå till smedens hus."

"Smedens hus?"
Jag såg frågande på Liria som också hört rösten och nickade. "Jag vet vart det är."
Vi tackade förfäderna ännu en gång och begav oss hemåt för att berätta för de andra.
Då slogs jag av en tanke

"mästare?"
"Ja, Trisin'dal?"
"Varför har inte Liria och Jix några amuletter?"
"Därför att de inte behöver några, de är födda och uppvuxna här. Magin har redan grott i dem sen de var små."
"Så de måste bara lära sig att använda den?"
"Precis."
"Kommer vi ha samma starka band som mellan Aaron och mig?"
"Nej, det är tack vare att du räddade hans liv, det har inte med halsbanden att göra."
Jag nickade, jag hade ju alltid vetat det men det kändes ändå skönt att få det bekräftat.
"Vi är snart hemma."
"Bra, vi väntar på er."

Vi gick och småpratade och skrattade resten av biten och det slog mig hur mycket jag egentligen tyckte om henne, nu när jag lärt känna henne ordentligt.
När vi kom fram log jag vid synen av mina vänner, Oshogo låg utsträckt och hans stora drakkropp tog upp större delen av dungen. Aaron satt på marken, lutad mot hans framben och läste i en bok.
Ett starkt sken lyste från hans axel, det måste vara Jix, tänkte jag.
"Äntligen!" Suckade Aarons röst inom mig "rädda mig från älvan tack!"
Jag skrattade för mig själv och en varm känsla spred sig inom mig, känslan av att vara hemma.