Den utvalde

3

Tiden på hästryggen var inte alls som jag föreställt mig. Det var fruktansvärt långtråkigt så jag fördrev dagarna med att lära känna riddarna.

Daniel var fortfarande sig själv, agerade som den bror han var. Han gnällde på mig, tjatade och var överbeskyddande som vanligt.

Patric var en ödmjuk person, skrattade ofta, tog hand om hästarna och lagade alltid maten vi hade med oss.

Lättad insåg jag att varken Byron eller Mathew var intresserade av att lära känna mig. De båda fick mig att känna mig olustig i deras sällskap och jag höll mig borta från dem. Vilket inte var så svårt då de nästan alltid satt på var sitt håll och höll sig för sig själva.

Leon däremot var alltid i närheten, vi pratade ofta och mycket, han fick mig att skratta och glömma allt jag grubblade på. Men ständigt kände jag Daniels vakande ögon över mig och det gjorde mig extra nyfiken på min nya vän.

Så fort vi fick tid visade Leon mig hur jag kunde träna så jag blev en bättre bågskytt, de var stunder som jag längtade efter när jag satt uppflugen på hästryggen. Men för varje dag som gick insåg jag hur styrt mitt liv skulle bli när vi kom fram, jag var van med frihet att göra det jag ville, men så levde inte en prinsessa.

Jag trodde att vi hade kommit långt men fick snart veta att vi hade en ännu längre resa framför oss och vi red igenom flera byar, massor av fält och skogar. Tillslut tyckte jag att allt såg likadant ut, det var bara vädret som växlade.

Idag sken solen och det var en härlig vår dag, insekter surrade i dikeskanten, en lätt fläktande vind smekte min hud och det var alldeles lagom varmt. Trots det hade jag svårt att njuta. I början hade det varit spännande att rida ut längs vägarna, men jag märkte snart att det aldrig hände något nytt.
Därför såg jag mig rastlöst omkring, framför mig red Daniel, först red Mathew som vanligt, jag sneglade bakåt och min blick mötte Leons mörkbruna ögon, han höjde ett frågande ögonbryn men jag ryckte på axlarna till svar och vände mig för att stirrade in i Daniels rygg igen. Och vi lunkade på i jämn takt.
Patric visslade en munter melodi där bak i ledet, jag hade hört den förut och började nynna på sången utan att jag själv la märke till det. Samtidigt började mina tankar vandra iväg. Oron om vilken typ av man som skulle möta mig där borta i slottet. För inte kan väl någon som älskar sitt barn välja att lämna bort det?

Mina tankar avbröts plötsligt av en nyfiken röst.
"Vem är han?"Jag tittade på Leon som ridit upp bredvid mig, men svarade inte, han gav sig dock inte.
"Han du var borta och sa adjö till.."

Jag suckade motvilligt och vände blicken framåt igen. "Varför undrar du det?"

"Blicken i hans ögon när du red iväg.." Han avslutade inte meningen utan bara såg på mig.
Jag såg åt andra hållet, blickade ut över ängen och suckade igen.

"Du verkar tillräckligt smart för att räkna ut resten själv"

"Förlåt, tyckte att du såg uttråkad ut, som att  du ville ha något att prata om."

Det dåliga samvetet knöt sig i mig och jag log mot honom och började berätta. "Vi har hängt ihop sen vi var små, så länge jag kan minnas så var vi oskiljaktiga."

Leon fortsatte att se på mig med sin intensiva blick.
"Men det blev något mer när ni blev äldre?"

Jag sneglade på Daniels rygg, han var inom hörhåll. Leon följde min blick och skrattade till, han förstod precis. Jag ryckte på axlarna. "Nåt sånt."

Daniel måste ha lyssnat för han vände sig bakåt och tittade på oss. "Leon, borde inte du hålla koll bakåt?"
Leon gav honom en nick och lät hästen sakta in så de hamnade bakom mig igen. Och vi red vidare i tysthet.