Den utvalde

25.

"Din far skulle vara stolt"
"Tack Ulrik, dina ord värmer."
"Du har kommit långt."
Jag såg tveksamt ner på mina händer.
"Men du har förändrats sen tiden vid hovet, det är uppenbart."
"Sir Ulrik.. Jag.."

Den äldre mannens ögon såg rakt igenom mig och sträckte sig fram för att klappa lätt på min hand. "Ingen skulle klandra dig om du gav ansvaret till din make, han axlar sin roll med lätthet. Medan ni mitt barn, ni verkar ha ert hjärta någon annan stans."
Jag suckade och log svagt. "Jag orkar inte kriga mer, jag vill inte förlora fler."
"Förståeligt."
"Är jag feg?"
"Nej, mitt barn, du är en av de modigaste kvinnor jag mött."
Jag la en tacksam hand över Ulriks gamla rynkiga knogar.
"Tack för att du lyssnar."

Jag reste mig för att gå bort till Leon som satt på huk och studerade några kartor som han spritt ut på marken.
"Leon, kan vi ta en promenad?"
Han såg förvånat upp på mig, men reste sig och erbjöd mig sin hand utan frågor. Vi hade stannat i lägret lite längre än planerat men nu var vi på väg. För tillfället hade vi tagit en vilopaus och jag och min man gick förbi hästarna som drack i bäcken.
"Vad tänker du på?"
"Framtiden."
"Vi kan bygga upp en framtid på öarna, även om min far inte är kvar så är det lättare att försvara oss där. Vi kan starta ett nytt liv."
"Utan krig?"
"Vi kommer behöva slåss tillslut."
Jag såg över hans axel och stirrade ut över landskapet. Hans min var plågad när jag såg på honom igen.
"Evelyn, handlar det här om Ren?"

Han pausade och tog mitt huvud mellan sina händer och såg mig i ögonen.
"Jag vet att ni var tillsammans, men jag vet också att du trodde att jag var död. Vad som än hände mellan er, så spelar det ingen roll längre, inte för mig, jag är bara glad att vi lever."
"Jag med."
Jag log svagt mot honom.
"Jag har accepterat att ni är" Han tvekade "mer än bara vänner."

Han släppte taget om mig och suckade.
"Är du lyckligare med honom så får jag acceptera det med." Hans ögon var fulla av sorg när han sa det, men samtidigt log han.
"Ren har blivit min bästa vän. Jag vill inte förlora någon av er."
"Det kommer du inte heller."

Jag kramade honom hårt och kysste hans läppar.
"Jag är din fru."
Han släppte taget om mig och såg mig i ögonen. Det syntes en lättnad i dem men samtidigt en oro.
"Så vad tynger dig?"
"Våra plikter." Mumlade jag fram, det var svårt att få fram orden för jag skämdes över mina känslor. "Ibland vill jag vara deras drottning och ta tillbaka tronen och inta staden, men ibland vill jag bara hitta ett nytt hem till vår familj och leva där. Utan stora galna ambitioner."

Han såg allvarligt på mig och jag fortsatte.
"Vad vill du?"
"Jag vill hjälpa de här människorna."
Han såg länge på mig och plötsligt såg jag hur en enorm beslutsamhet men även en vrede började växa inom honom.
"Jag vill döda Emanuel. För allt han gjort mot dig, mot Daniel, mot alla i staden, Ren, Kevin och mot Glenn." Han tog en paus och vände sig bort." Jag vill döda honom för att äntligen få slut på mina mardrömmar om nätterna!"
Med en förtvivlad blick såg han på mig igen "Du har ingen aning om vad vi gick igenom efter att ni flydde!"

Jag drog efter andan.
"Klandrar du mig för att vi lämnade dig? Jag ville ta dig med oss! Men dina ögon var redan röda Leon!" Tårarna brände i ögonen och jag såg förtvivlat på honom.
Han suckade och skakade på huvudet samtidigt som han såg ner i marken.
"Nej Evelyn, jag klandrar er inte, men jag kan inte utesluta krig och död, det går inte att ha ett lugnt familje liv än för jag kan inte slappna av innan han är död."

Vi såg osäkert på varandra, tveksamma till vad vi skulle göra här näst.
Han hade rätt, jag visste det inom mig, men mitt hjärta värkte, jag orkade inte mer.
Jag såg på min make, han var så förändrad, så mogen, så kunglig och så fast besluten att döda. Hade vi längtat och drömt om den här stunden bara för att inse att kärlek inte är allt?
"Sir, vi är klara."
Det var Kevin som avbröt oss, vi skulle fortsätta vår resa.
"Bra, kom Eve. Vi får fortsätta den här diskussionen senare."