Den utvalde

54.

Jag såg på mannen som reste sig ur fåtöljen.
Han hade långt vitt hår som sträckte sig till midjan och var vackert klädd i mörkblå rock och ljusblå byxor.

Han tog ett steg fram mot mig och synade mig med sina vänliga blå ögon. Han var lång och smal, inte alls muskulös som jag och då mindes jag vad Oshogo sagt, han var sjuk.
Jag såg ner på mig själv.
För första gången på länge blev jag medveten om mitt utseende. Vad skulle han tycka om mig?
Jag insåg att jag måste se ganska ovårdad ut, inte som en prins.
Jag bar som alltid en kortärmad vit tunika över mina ljusgrå enkla byxor. I staden bar jag inga vapen men i bältet hade jag silverflaskan. Jag vågade inte lämna den ifall den skulle hamna i orätta händer.

"William?" Han tog ännu ett steg mot mig och jag såg hur hans ögon började tåras. "Äntligen"

Jag såg på den sköra mannen som var så lik mig men ändå så totalt annorlunda.
Jag stod tyst, osäker på vad jag skulle säga. Han märkte hur jag tvekade och bjöd mig att sitta ner med honom.
"Jag förstår att det här måste kännas svårt för dig."

Jag suckade tungt och tog till orda "Jag trodde inte mitt liv kunde bli värre än vad det var för tjugo minuter sen" jag suckade och trängde bort bilden av Aaron och Liria ur mitt huvud. "mitt liv har alltid varit svårt" sa jag med en uppgiven ton "och ända sen jag fyllde sexton har mitt liv varit... speciellt" muttrade jag.

"Du är arg på mig."
"Ni övergav mig." Konstaterade jag.
Han suckade och nickade kort innan han reste sig och gick för att hämta något ur en bokhylla. Med en låda i handen kom han tillbaka och satte sig i den lilla soffan bredvid mig. I lådan fanns brev och gamla bilder som någon ritat.

Han tog försiktigt upp en bild och visade mig "de här har din mor ritat, hon ville att du skulle ha den här lådan ifall hon... ifall hon inte fick träffa dig igen."
Jag såg på bilden, det var en ung alvkvinna med vitt hår tillsammans mannen som satt bredvid mig nu, men på bilden var han ung och stark. Han såg ut som en krigare och de såg lyckliga ut.

"Vad har hänt med dig?"
Han suckade och smekte bilden av paret med tummen.
"En förbannelse, det är som ett gift som ständigt försvagar min kropp."
"Och ingen kan göra något?" Jag rynkade på ögonbrynen, det kändes konstigt att ingen på så lång tid kunnat bota honom.
"Magin här i Tanoria saktar ner processen."
Jag sneglade på min far "Så du sitter här och väntar på att dö?"
"Nej" han gav mig hela lådan och log mot mig, lite osäkert la han sin hand på min "jag har väntat på dig." Han reste sig hastigt och gick bort för att öppna fönstret och släppa in solskenet och den friska luften slog emot mig.

"I lådan finns allt du vill veta. Det är kanske bättre du läser allt själv, sen kan du komma tillbaka om du vill. Jag ska svara på dina frågor så gott jag kan."

Jag reste mig ur soffan och tog lådan i ena handen och studerade mannen som stod med ryggen mot mig, besviket vände jag mig om för att gå.
Jag vet inte vad jag väntat mig, en ursäkt? Ånger och förtvivlan? Länge hade jag planerat vad jag skulle säga till honom, jag skulle skrika och skälla, berätta vilken dålig uppväxt de gett mig. Men jag kunde inte.
Istället gick jag mot dörren.

"Ni kanske är mina biologiska föräldrar, men ni är inte min familj."

Sen lämnade jag rummet utan att titta på honom och gick mot mitt rum med så tunga steg att jag knappt märkte Jix som landat på min axel. Hon satte sig nära min hals och la sina små armar runt min nacke, som för att trösta mig.

Jag suckade så tungt att hon flög upp och landade framför mig och plötsligt var hon stor. Med ett sorgset leende kom hon fram och kramade mig igen.
Jag höll om henne hårt och gjorde allt för att hålla tillbaka tårarna.