Den utvalde

70

Solen bränner skönt mot min hud, jag njuter av doften ifrån gräset och fågelsången uppifrån trädkronorna.

Bark ligger och sover tungt bredvid mig och jag stryker lätt hans sammetslena päls.
"Maten är klar."
Jag ser nickandes upp mot Irra som kommer ut ur huset och jag sträcker mig efter min käpp samtidigt som kvinnan hjälper mig upp på fötterna.
Mina steg är stapplande och mina ben lyder mig knappt. Men med hennes hjälp tar jag mig äntligen ut ur huset och kan känna mig levande igen.
Vi sitter tillsammans vid middagsbordet och jag doppar sakta brödkanterna i den varma grönsakssoppan. Då och då kikar jag upp på henne som sitter mitt emot mig.

"Vad funderar du på?"
Jag ler och rycker på axlarna.
"Du ska se att talet kommer, så småningom."
Hon sträcker sin hand över bordet och klappar uppmuntrande på min, som för att trösta mig. Men talförmågan var inte något jag saknade allt för mycket. Jag höll mig gärna tyst och iakttagande.

Dock saknade jag att kunna röra mig fritt, utan att behöva vara beroende av någon annan.
Vi åt resten av måltiden under tystnad och när vi var klara dukade hon av bordet och började nynna sin melodi när hon diskade grytan och skålarna i ett litet kar på en bänk.
Bredvid mig på bordet ligger en bok. Jag slår upp sidan som är vikt i ena hörnet och börjar läsa vidare där jag slutat dagen innan.
Ljudet av vatten som droppar, disk som diskas och Irras nynnande försvinner i bakgrunden när jag sjunker djupare in i boken.
Jag vet inte hur länge jag suttit uppslukad av historien men snart känner jag kvinnans brännande blick som studerar mig. Jag ser upp ifrån boken och vi tar ögonkontakt en lång stund. Jag slås av att jag knappt känner henne, och hon vet inte ens mitt namn. Men ändå är vi så vana vid varandras sällskap.

Jag viker in hörnet på sidan i boken som jag just skulle börja på och slår ihop pärmarna för att sedan lägga undan den bredvid mig. Med ett frågande leende på läpparna lutar mig tillbaka i stolen med armarna i kors över bröstet och benen utsträckta med fötterna korsade under bordet.
Tillslut skakar hon sitt huvud och skrockar. "Du behöver raka dig. Och kanske klippa håret en aning?"

Jag höjer ett ögonbryn och rynkar pannan.
"Åh jo, lite vårdade kan vi allt hålla oss."
Min blick vilar fortfarande på kvinnan när jag tålmodigt väntar på en förklaring.
Hon suckar och vänder sig om, tillbaka mot köksbänken och mumlar.
"Örten är snart slut. Vi måste ge oss av."
Hon mumlade lågt och stod fortfarande vänd bort ifrån mig.
"Utan den kommer giftet få tillbaka sin kraft."
Jag knackade i bordet för att få hennes uppmärksamhet, men hon ignorerade mig.
"Vi får inte vänta för länge."

Jag kliade mig i skägget och stirrade tomt framför mig. Varför skulle vi båda ge oss av plötsligt? Det var något som hon valde att inte berätta. Det var jag säker på. Så för att få hennes upp uppmärksamhet igen så klev jag upp från stolen och tog fram min krycka för att halta fram till henne med stort besvär.
Men hon stod fortfarande bortvänd från mig och muttrade tyst för sig själv.
Mina händer tog tag om den lilla kvinno kroppen och sakta vände jag henne mot mig.
Hon var mer än huvudet kortare än mig så hon fick rikta ansiktet uppåt för att möta min blick.
Hon var envis, men det var jag med. Så tillslut började hon förklara sin plan med en irriterad underton.

"Du behöver en permanent lösning på ditt problem." Började hon. "Jag har den inte. Men..."
Jag höjde ögonbrynen i ett tyst men?
"Men det är en lång resa. Och du är svag."
Jag fnös åt henne och la armarna i kors demonstrativt.
"Och jag vet inte om ryktet stämmer."
Jag ryckte på axlarna, vad det än var för rykte så skulle det vara värt att kolla upp. Jag kunde inte ligga här i stugan i resten av mitt liv och vägrade bli förlamad igen.

Hon måste ha sett min beslutsamhet för hon gick nickandes ifrån köket och började ta fram sadelväskor, kläder, filtar och diverse andra förnödenheter som man brukade ha med sig på resor. Tillslut var köket fullt med utspridda saker och både jag och Bark satt och tittade undrande på den lilla kvinnan som flög fram i stugan och rotade bland påsar och korgar samtidigt som hon muttrade för sig själv.

Jag skulle gärna ha hjälpt till, men visste att jag bara skulle vara till besvär.
Istället satt jag tyst och väntade på att hon skulle bli klar.
Men tiden gick och det började skymma.
"Vi reser i morgon bitti." Förkunnade hon innan hon kröp ner i sin bädd och blåste ut ljuset.
Med blandade känslor haltade jag iväg till min hörna där jag spenderat mesta delen av min tid i stugan. Jag la mig till rätta och somnade snart i höet.

Morgonen där på var vi på väg. Solen hade knappt gått upp när jag blev väckt ur mun slummer.
Jag hade sällan mardrömmar längre men drömde fortfarande om min dotter varje natt. Men i de nya drömmarna var hon vuxen.
"Vi måste gå österut." Hennes röst avbröt mina tankar "Hon ska bo i en grotta i bergskammen som ser ut som tre koner."
Irra berättade sin plan undertiden som hon gick framför mig och ledde hästen som jag satt på. Det var min häst och jag hade saknat henne. Dess guppande rörelser fick mig att känna mig än mer levande och normal igen.
"Dom kallar henne häxa." Irra vände sig om och sneglade på mig "du är väll inte rädd för häxor va?"
Jag flinade tillbaka och nickade mot henne och skakade på huvudet.
"Va?! Kallar du mig för häxa!"
Hon spelade stött och gnällig men rynkade på näsan när hon fortsatte.
"Häxor är elaka varelser, och jag använder aldrig magi."

Det var sant, insåg jag, hon hade bara använt sånt som kom ifrån naturen, så hon var nog en druid av något slag.
Samtalsämnet hade gjort henne irriterad och sur, så nu gick hon tyst framför mig i djupa tankar. Jag tog tillfället att gå igenom planen i huvudet och vände och vred på vart enda moment för att se om den skulle hålla.
Min enda rädsla var att vi skulle stöta på demoner eller banditer på vägen. Jag skulle inte kunna försvara oss, inte ens mig själv.

Vi lunkade på i sakta mak under flera timmar och jag önskade att vi hade haft var sin häst. Men tiden gick lika sakta som Irras steg och jag började känna mig frustrerad.
Jag skickade en blick ner mot Bark som gick bredvid hästen. Han såg lugn och avslappnad ut, vilket fick mig att lugna ner mig en aning.
Skogen omkring oss var tät så vi fick hålla oss på stigarna. Löven hade börjat gulna här och där och jag insåg att hösten var påväg. Luften var fuktig och skogen doftade mossa och svamp.
Jag brukade älska hösten. Det var den bästa tiden att vandra på. Skogen var alltid full av bär, svamp och nötter.

Det hade varit höst den gången då jag och Aaron blivit jagade av fåglarna och träffat på Gus och hans far.
Jag log vid minnet av den mysiga lilla fiskestugan. Hans far hade offrat sig för oss och jag hade lovat mig själv att hålla Gus vid liv.
Jag sträckte på mig där jag satt i sadeln och tänkte tillbaka på gamla minnen. Gus hade gift sig med en kvinna från öarna. I bröllops present hade jag gett honom en liten fiskebåt och de bodde kvar i den gamla stugan vid vattnet. Innan jag lämnat Ravenworth så hade jag besökt dem. De var enkla människor, men så tacksamma och ödmjuka gentemot livet. De väntade sitt fjärde barn och lyckan sken om dem.

"Vad ler du åt?" Grymtade Irra. "Det är dags att slå läger, det är snart mörkt."
Jag såg mig frågande omkring. Snart mörkt? Det var inte ens eftermiddag.
Jag skakade på huvudet och manade på hästen.
Surt såg hon upp på mig "gör nu som jag säger pojk,"
Pojk? Jag skrattade till inombords, det var länge sen någon kallat mig det. Jag studerade henne nyfiket. Kvinnan betedde sig som om hon levt i århundraden, men hon såg inte ut att vara mycket äldre än mig.

"Jag är trött." Suckade hon.
En känsla av skuld högg genom mig. Hon hade nog också behövt rida en stund. Sakta gled jag av hästen och på vingliga ben tog jag fram min krycka för att sedan slå mig ner på en sten.
Jag önskade att benen skulle lyda mig bättre, men jag hade redan märkt av försämringen. Jag hade druckit upp min sista kopp te kvällen innan och nu hade det snart gått en hel dag utan medicinen.
Irra knöt fast hästen vid ett träd och gav sig av för att samla ved. Bark följde henne utan att tveka och snart hade de försvunnit in ibland stammarna.
Jag kikade upp mot himlen och lät de sista solstrålarna skina ner i mitt trötta ansikte.
Då hördes ett dovt morrande ifrån buskarna bakom mig.