Den utvalde

85.

"Igen."
Jag kände vindens kraft lyfta mig från marken i några sekunder innan jag föll ner i gräset.
"Det var bättre... igen."

Jag tog ett djupt andetag och skulle just använda samma magiska formel när jag plötsligt känner en enorm kraft skölja över mig som genast får min kropp att flyga upp två meter rakt upp i luften.
"Sluta!"
Hans befallande ord fick mig att falla ner i marken med en duns.
"Vad hände?!" Jag såg mig förvirrat omkring men frågade inget mer då jag såg hur hans ögon blixtrade av ilska.
"Du drog kraft från mig, kraft som du inte kan kontrollera än."
"Jag visste inte..." började jag men blev snart avbruten.
"Din oansvariga, lättpåverkade... svaga... lilla ... människa!"
Han bet ihop käken och morrade sammanbitet.
"Förlåt!" Suckade jag "jag visste inte att jag gjorde det!"
"Känner du inte vad du gör?! Känner du inte skillnaden?"
"Nej!" Skrek jag åt honom och slog ut med armarna. "Då hade jag väll inte gjort så!?"
Han himlade med ögonen och vände sig om för att lugna ner sig.
"Vad är det jag ska känna?" Frågade jag tyst, inte för att jag var rädd utan mer för att jag skämdes över att jag skrikit åt honom.

"Luften." Mumlade han och vände sig om "Vi följer vindens element du och jag. Du måste lära dig att känna spänningar i luften." Han suckade tungt "Ta en paus, vi fortsätter senare."
"Vänta" Jag tog tag runt hans arm och stoppade honom "Är det inte meningen att jag ska lära mig att dra kraft från dig?"
Han skakade på huvudet "Inte än lilla sparv, inte än."
Jag suckade och släppte hans arm "kan du sluta kalla mig det."
Han höjde ett ögonbryn "När du slutar att bete dig som en."

Irritationen bubblade inom mig igen och jag gick till mitt rum i rask takt. Den arrogante ... gamle... ödlan!
"Drake"
"Va??"
"Jag hör dina tankar lilla sparv... och jag är ingen ödla."
"På riktigt!" Jag stönade högt "du hör mina tankar!"
"Våt band blir starkare för varje dag."
"Toppen" muttrade jag högt och tog en tugga av ett kyckling lår. Att leva ensam med en drakmänniska och hans heta temperament hade inte varit lätt, men jag insåg att det skulle bli ännu mer komplicerat.

Vinden smekte min hud, över hela min kropp. Jag öppnade ögonen och såg vita fluffiga moln under mig och glittrande stjärnor över mig.
Plötsligt dök jag och min kropp seglade ner igenom molnen, en kylig fuktig dimma som spred kalla rysningar genom min kropp.
Jag kunde känna kraften i mina vingar där jag flög.
Vänta .. mina vingar?...

Jag vaknade med ett ryck .."Sfir?"
"sov..."
"Vad gör du?"
"Vet du inte det?"
"D-du ... flyger."
"Jag jagar..."
"Jag... jag var med dig."
"Jag vet..."
"Hur?"
"Ditt medvetande sökte sig till mitt när du sov."
"Kom och hämta mig!"
"Nej."
"Men..."
"Du behöver vila och jag behöver koncentrera mig."
"En annan gång?"
"En annan gång."

En pirrande känsla spred sig genom min kropp, han hade sagt ja!
"Okej... godnatt."
"God natt Ayana."

Jag la mig ner bland kuddarna igen och slöt ögonen. Men hur jag än försökte så lyckades jag inte somna om. Känslan av att flyga bland molnen hade varit helt fantastisk och jag längtade efter att få uppleva det igen.
Istället för att sova så klädde jag mig och gick ut i den kyliga natten. Jag klättrade upp på en avsats och slog mig ner för att vänta på honom.
Han hade aldrig visat mig sin drakform och jag var nyfiken på hur han såg ut.
Men hur länge jag än satt där och sneglade upp mot den stjärnklara natten så syntes ingen där.

"Du har visst inte förstått vad vårt band betyder för dig." Skrockade en mörk röst ovanför mig och jag böjde huvudet bakåt för att stirra in i det enorma gapet hos en mörkblå drake.
Hans tänder var långa som min underarm och näsborrarna som fnös mot mig var ännu större. Jag ställde mig förvånat upp och backade några steg för att ta in det jag såg.
"Jag känner vart du är och vad du gör." Mullrade han.
"Ehm.. jo, jag glömde visst."