Den utvalde

58.

Vi gick upp till trädkojan där vi spenderat så många nätter tidigare och samlade på oss sånt vi kunde behöva.
Vi hittade torkad frukt, vattenflaskor, rep och filtar.

En våg av känslor och nostalgi sköljde över mig när jag såg mig omkring i trädkojan. Allt hade förändrats så snabbt.

"Är du redo?"
Jag såg på Aaron och nickade innan jag klättrade ner och tog sikte på bergen borta vid horisonten.
En gnagande oro växte inom mig, en känsla av att något väntade på mig där borta.
Aaron la en hand på min axel "jag känner det jag med, en mörk närvaro."
"Kan han ha tagit sig in?"
"Khaltor?"
"Vem annars?"
"Någon av hans trevliga lakejer" muttrade han.
"Hur som helst måste vi förbereda oss på det värsta, ingen mer telepati."
Jag nickade och vi slöt våra sinnen, ingen skulle kunna överraska oss igen.

Vi hade kommit halvvägs över det enorma fältet när dagen blev till eftermiddag och solens starka strålar blev mildare. Skuggorna under bergen blev mörkare och luften tyngre.
Samtidigt började stegen kännas sega och musklerna trötta.

"Mörk magi, känner du?"
"Nej."
Jag såg fundersamt på Aaron "jag har ångrat mig."
"Vad pratar du om? Ska vi vända hem?"
"Nej, jag menar att jag vill att du ska kunna känna det jag känner."
"Spelar det någon roll?" han ryckte på axlarna "du har ju alltid varit känsligare än mig."
"Men vi behöver vara ett du och jag om vi ska kunna stå emot en stark fiende."
"Will... vi har haft den här diskussionen förut."
"Jag vet, men om du inte känner det jag känner-.."
"... så får du berätta det för mig."
"Men om Ogosho försöker varna oss, då kommer vi inte höra det." Fortsatte jag envist.

"Visst!" Suckade Aaron "Bättre? ... hur jag har stått ut med dig så här länge är helt otroligt." Han frös i sina fotsteg "eugh, det känns som att gå i sirap!"
"Eller hur!"
Aaron fortsatte med gnällig röst "Men varför vill du att jag ska behöva gå i sirap? Hade det inte varit bättre om en av oss var utvilad när vi kom fram?"
"Vaddå? Är du redan trött?" Retades jag, men han bara suckade och vi gick vidare.

Bara för att retas ännu mer så började jag vissla på en munter melodi, jag valde en sån där löjligt glad ton som gör andra, som är på dåligt humör, galet irriterade. För jag tänkte att om vi nu skulle slåss mot ett stort vidunder, så kunde vi ha lite kul på vägen.

"Ett stort vidunder?" Suckade Aaron som läst mina tankar.
"Vad annars kan ge en stor drake en sån enorm smärta?"
Han ryckte på axlarna och våra huvuden fylldes med våra egna och den andres bilder och fantasier om hur detta vidunder skulle se ut. Och jag rös i hela kroppen.

"Du har slutat vissla." Konstaterade Aaron.
Jag himlade med ögonen till svar och skulle just fortsätta när jag insåg att jag tappat lusten att retas och skämta.

Vi var nästan framme vid skuggorna och det syntes redan på håll hur det annars frodiga gröna gräset såg grått och olyckligt ut. Blommorna hade slutit sig och allt var mörkt och livlöst.

"Konstigt, jag har aldrig sett något liknande i Tanoria förut"
"Jag tror inte att det här är normalt."
"Var på din vakt, jag tror att något finns i närheten."
Aaron nickade och drog sitt svärd när vi fortsatte.

Vi hade upptäckt en stig som ledde upp längs bergen, som en spiraltrappa upp mot toppen. Den var inte långt borta, men vi cirkulerade om varandra för att inte bli överraskade.
Känslan av att mörk magi tagit sig in i Tanoria var på något sätt överväldigande.
Tanoria var den sista rena och orörda platsen som fanns kvar. Om något kunde ta sig in här och attackera den starkaste av dem alla, Oshogo, hur skulle vi då kunna besegra det?
Jag suckade inombords och känslan av tvivel fyllde mig.

"Inte nu Will, vi är så nära. Fokusera."
Jag såg på honom och nickade tacksamt.

Stigen upp längs bergskammen var full av rullgrus som gjorde det extra svårt att ta sig upp. Vi visste inte vart vi skulle utan litade på att magin och Oshogos vilja skulle leda oss rätt.

"Jag önskar att Liria och Jix var här" mumlade jag "vi hade behövt alla fyra element."
"Kanske, men det är för sent nu."

Jag halkade konstant och kämpade med varje steg upp för den branta klippan. Aaron hade det inte mycket lättare för varje gång jag lyfte på foten så rullade det mer ännu mer grus framför honom som gjorde vägen ännu mer besvärlig att ta sig fram på.
Men vi var slutna i oss själva nu, vi förberedde oss på vad vi skulle möta.

"Jag är inte rädd för vår fiende" konstaterade Aaron.
Jag vände mig om och såg på honom, för jag kände en isande känsla av rädsla som började sprida sig i min kropp.
"Så, vad är du rädd för?"
"Att vi ska hitta Oshogo torterad, livlös eller döende. Att vi inte kan rädda honom."
Jag suckade och instämde "men vet du, det värsta vore om vi gett oss av i onödan och de andra blivit attackerade när vi var borta."
Aaron frös i sina steg "tror du att det är en fälla? För att få bort oss därifrån?"
Jag ryckte på axlarna "det märker vi snart.

Sista biten fick vi klättra.
Jag band ett rep runt min midja och andra änden kastade jag till Aaron som gjorde likadant.
Att klättra upp för en brant bergvägg var svårare än jag hade trott. Fingrarna slant och det var svårt att hitta fäste för fötterna. Flera gånger fick jag stanna och pusta ut, kroppen värkte och fingertopparna började bli skinnflådda av den vassa stenen.
Jag kisade upp längs väggen, det var nog bara runt fyra meter kvar nu. Det såg ut som om det var någon typ av avsats där uppe. En grotta eller en hylla av något slag.

"Kom igen A" ropade jag uppmuntrande "vi är snart framme."
Jag såg ner över min axel och kisade. Solen var på väg ner och dess strålar bländade.
"Det blir aldrig mörkt i Tanoria... det blir aldrig mörkt i Tanoria... det blir aldrig mörkt i Tanoria" rabblade Aaron för sig själv, som ett mantra för att försäkra sig om att det inte skulle bli värre än det redan var, när solen gått ner.

Det var inte ofta som jag tänkte tillbaka på tiden då jag va en pojke och var ensam, eller då jag reste på vägarna med Ren och mina föräldrar. Men minnena av mina vänner som återuppstått som ruttna själlösa monster var en mardröm som jag aldrig skulle glömma. Och i mörkret såg jag ofta synvillor av röda ögon som följde mig.

Våran klättring tog abrupt slut när jag hivade mig över klippkanten för att ställa mig på en platå. Inte långt efter kastade sig Aaron upp och la sig på rygg för att hämta andan.
Under tiden såg jag mig omkring och konstaterade "den bra nyheten är att jag tror vi valde rätt väg"
"Du låter som om det finns en dålig nyhet också" suckade Aaron.
"Japp."
"Och det är?"
"Vi måste in där." Sa jag och pekade.
Aaron följde mitt finger med blicken och suckade sarkastiskt "underbart, en grotta!"

Jag sträckte ut en hand och hjälpte honom upp, han borstade av sina dammiga kläder och tog sig tiden att spana ut över det vackra landskapet.
"Är du redo?" Undrade jag.
Han vände sig om och nickade "om du hittar nåt som brinner så kan jag göra facklor åt oss."
Jag nickade och vi började leta.
Jag såg en tjock gren som jag lindade med en bit tyg i ena änden. Den här kommer funka, tänkte jag för mig själv.

Jag skulle just gå till Aaron och be honom att tända den när jag blir stoppad mitt i en rörelse.
Ut ur grottan ekade ett förfärligt vrål fyllt av smärta och bedrövelse. Det lär så högt att berget skakade där vi stod och vi båda tappade allt vi hade i händerna.
När vrålet äntligen tystnade och vi fått tillbaka fattningen så tog jag snabbt tag tag i Aarons överarm och drog honom med mig.
"Kom, vi måste skynda oss! Han lider."
Vi rusade in igenom grottmynningen och halv sprang genom tunneln in i berget.
Då, plötsligt fylls jag av förskräckelse och min mästares röst vibrerar genom hela min kropp
"Nej, Trisin'dal! Ge er av.... ni måste fly!"