Den utvalde

6

Någon smeker lätt min kind, jag öppnar sakta ögonlocken och tittar in i Leons bruna glittrande ögon.

"Du somnade."

Leon tittade på mig med ett retsamt leende spelades på hans läppar innan han attackerade min hals med kyssar. Kyssar som blev hetare och hetare när min mage plötsligt ger ifrån sig ett fruktansvärt muller och Leon börjar gapskratta.
Generat biter jag mig i underläppen men hans skratt smittar och jag kan inte låta bli att beundra hans vackra ansikte.

Han reser sig och hämtar frukosten som stått på bordet borta vid fönstret. Jag kastar i mig bröd, ost och en bit salt skinka och sköljer ner allt med vatten. Leon tittar först roat på mig men sen blir han allvarlig. Han kommer fram och sätter sig bakom mig, hans armar omsluter mig hårt.
"Vad har de gjort med dig?" Orden var knappt en viskning, men jag kunde höra smärtan i hans röst.
"Vi letade förtvivlat efter dig, men dagarna gick och tillslut började vi ana det värsta. Du hade rätt om dimman, det måste ha varit någon form av svart magi som vilseledde oss flera gånger."

Jag lutade mitt huvud mot hans bröst och lyssnade.

"Vi fann inga spår och gick runt i cirklar, men du vet, din märr och Daniels är ju väldigt fästa vid varandra så hon hade letat efter oss. Hon visade oss vägen tillbaka till dig."

Han smekte ömt mitt hår.

"Ni kom precis i tid" mumlade jag "jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv."

Han suckade och ställde sig upp.

"Vi måste ge oss av, ifall någon är efter oss. Vi ska möta de andra också."

De andra, jag fick en klump i magen, här hade jag njutit av att få vara ensam med Leon medan Daniel och de andra slogs och kanske blev sårade för min skull.

"Var inte orolig, dom klarar sig" viskar Leon ömt, som att han läst mina tankar. "Vänta här, jag ska ordna nya kläder till dig". Han gick mot dörren "Jag är snart tillbaka".

Undertiden la jag om mins sår, smörjde mina läppar och suckade över alla ärr jag skulle få. Sen drog jag lakanen runt min kropp och ställde mig vid fönstret och tittade ut.
Vi var i en medelstor by, folk var fullt upptagna på gatorna. Där fanns handelsmän som sålde sina varor på torget. Jag öppnade fönstret och andades in den ljumma luften. Jag hörde hundar skälla och barn som skrattade. Min blick föll på en kvinna gick fram och beundrade ett tyg, en annan som verkade pruta på en ask och diverse andra människor som gick fram och tillbaka på gatorna.
Jag skulle kunna trivas i en sån här by, tänkte jag, att få vara Leons fru på riktigt. Jag suckade djupt, det skulle aldrig bli så.

Mina tankar avbröts av att dörren öppnades, Leon kom in med mina nya kläder och det var dags att ge sig av.

När jag klev ut genom värdshusdörren möttes jag av Leons uppspärrade ögon. Han höll precis på att spänna fast packningen på hästen när jag kom ut och han frös i sin rörelse. Jag hade bytt om till kläderna han köpt, en lång mörkgrön klänning av sammet med guld band vid fållarna och ett bett bälte med broderade guld detaljer. Jag hade flätat mitt hår till en tjock fläta som hängde över min högra axel och inflätat i håret fanns även där ett guld band.

Jag tog ett djupt andetag och gick ut i solen och gav honom ett strålande leende när jag snurrade runt ett varv. Han släppte allt och gick fram till mig, satte händerna på mina höfter och såg mig djupt i ögonen innan han böjde sig ner för att ge mig en lätt kyss. Värdshusvärdinnan log åt oss när hon kom ut.
"Du ser ut att må bättre frun" sa hon och lämnade över en korg med mat till mig.
"Ja, tack för allt Fru Dawson" sa jag och kramade hennes hand i min.

Sen gav vi oss av.
Jag satt framför Leon igen med hans armar runt mig, vi småpratade och skrattade. Vi red i timmar innan vi stannade för att vila, men dagen hade gått så fort, för fort.
Jag såg allvarligt på Leon när jag gav honom lite av maten vi hade med oss.
"Är det långt kvar?"
Leon satt och stirrade in i elden, han skakade på huvudet. "Vi är framme i morgon"

"I morgon!" Utbrast jag halvt förtvivlat. Jag reste mig och gick fram till honom, han tittade upp på mig och jag satte mig i hans famn. Jag borrade in ansiktet vid hans hals och andades in hans doft.

"Jag vet inte om jag klarar det här!"

"Det är klart att du gör, och vi är många som finns där för att hjälpa dig."

Jag skulle precis invända när han lägger ett finger mot mina läppar.
"Jag kommer alltid finnas hos dig, oroa dig inte.."
Jag suckade djupt och blundade, just då önskade jag att tiden skulle stå stilla.

Jag måste ha somnat för plötsligt steg solen upp vid horisonten. Motvilligt gjorde jag mig klar och vi red lugnt iväg, vi hade inte bråttom. Skogarna var täta och allt var tyst omkring oss och det hade aldrig funnits några tecken på att vi varit förföljda. Vi kunde njuta av lugnet och lyssnade på fåglarnas kvitter. Jag kände hans händer som strök mitt flätade hår, han kysste min hals och viskade ömt "Jag älskar dig med."
Jag ryckte till av orden och höll tillbaka tårarna, då stannade han hästen och såg leende på mig.
"Vi är strax framme, om allt gått som planerat så sitter dom och väntar på oss i gläntan där framme."
Han pekade framåt men jag var fortfarande vänd mot honom.

"Hur blir det när vi är framme i slottet Leon?"
Han såg allvarligt på mig "Vi tar en dag i taget." sen strök han bort en hårslinga från mitt ansikte "Kom, Daniel väntar på dig"
Hästen började gå igen och snart fick vi syn på dom, de satt vid lägerelden och mitt hjärta slog ett skutt, ingen verkade skadad.
Leon hoppade snabbt ner från hästen och sträckte ut armarna mot mig, jag tog tacksamt emot hjälpen för det var svårt att ta sig ner i klänning. Väl nere på marken fick jag ögonkontakt med Daniel och Ren som båda kom gående mot oss.

"Evelyn!" Daniel ropade mitt namn med lättad blick.

Ren sneglade på Leons händer som fortfarande vilade runt min midja men sa inget utan sträckte ut armarna mot mig och jag sprang honom till mötes. Jag omslöts hårt av hans armar innan han tog ett steg tillbaka och beundrade mig.
"Du är vacker"
Jag rodnade av hans ord och vände mig leendes mot Leon.
"Det var han som valde kläderna."
Daniel skrattade och gick fram till Leon, han kramade om honom broderligt
"Tack"
Vi gick och satte oss, jag och Leon fick varsin kopp kaffe och Mathew gick igenom vad som hänt efter att Leon befriat mig.

"Så fort vi såg att Leon befriat dig och lyckats fly så gav vi oss efter ledaren. Det visade sig att det var samma man som lyckats komma undan hemma i er skog." Han såg på mig och Daniel när han sa det.
"Tyvärr använde han sig av samma magi igen, spårlöst försvunnen mitt framför ögonen på oss." Han suckade tungt. "De andra hade ingen chans mot oss, vi tog oss snabbt därifrån och letade igenom skogen efter trollkarlen, men inte ett spår."
Han vände sig mot Leon "Hade ni några bekymmer längs vägen?"

Leon vilade armbågarna mot knäna, och med huvudet sänkt i händerna gnuggade han sig i ansiktet innan han tittade upp och skakade på huvudet. "Nej, men Eve var så illa där an så vi fick ta in på ett värdshus så hon kunde vila."
Daniel knöt sina nävar av ilska men jag la en lugnande hand på hans arm.
"Jag mår bra nu."
Han tittade ner på min hand och strök fingrarna över bandaget runt min handled.
"Dan, det är säkert, jag mår bra."
Han skakade på huvudet och tittade upp på Leon, de utbytte blickar i samförstånd.
"Du behöver fortfarande vila."
Så alla var överens, vi skulle stanna där några dagar så jag fick vila ut. Ren och Patric skulle ge sig av till byn och köpa ett tält åt mig och även leta upp en vagn som jag kunde åka i, det var dags att jag blev behandlad som en prinsessa.
Med bestämd min jag tog en filt och virade om mig och gick fram till Leon som satt lutad mot stocken vid lägerelden. Utan att bry mig om vad någon tänkte slog jag mig ner i hans knä, med huvudet lutat mot hans bröst slöt jag ögonen och somnade direkt.
Leon strök mitt hår och himlade leendes med ögonen. Han drog ner huvan över ögonen och manteln tätare om sig, hasade ner i en halvt liggande ställning, och snart sov han också.

Daniel suckade tungt för sig själv. Han hade misslyckats, han hade nästan förlorat henne. Han älskade henne som en riktig syster och han hade svurit på att aldrig låta något hända henne. Vem vet vad dom hade gjort med henne, han såg ner på sina händer som skakade och tog ett djupt andetag för att lugna sig. Istället tittade han upp på Evelyn som sov djupt i Leons armar, hon såg lycklig ut. Och han svor att hon skulle förbli lycklig så länge han lever.