Den utvalde

96

Vi flög över de djup skogarna så nära Tanorias gräns vi kunde utan att bli upptäckta.

Landet kryllade av infekterade alver som haltade fram med ryckiga rörelser mellan träden.

"Det är bråttom" suckade min pappa bakom mig "dom är nära nu."

"Ta det lugnt pappa," svarade jag med ett leende och strök handen över Sfirs rygg "han har en plan."

Så fort den stora drakens kropp närmade sig gränsen till de magiska landet jag hört så många sagor om, så öppnade han sitt väldiga gap och röt så att trädens kronor vajade av vinden.

Drakens stämma ekade ut över landet om och om igen tills han förmodade att vartenda väsen i Tanoria hade hört honom.

"Om dom inte fått Ravenworth's meddelande i tid, så borde dom ha fått vårat nu." Sa jag hoppfullt innan vi vände om för att skynda oss tillbaka till slagfältet där vi visste att Drottningen väntade tillsammans med resten av vår familj.

Att flyga på en drake gick fortare än att rida längs vägarna, men ändå kändes tiden så långsam.

Under oss avancerade Lirias trupper och hjärtat slog hårdare och hårdare i bröstet på mig.

"Kan vi inte göra något för att stoppa dom Sfir?" Suckade jag när jag stirrade ner på raderna av alver och demoner som marscherade längs med de upptrampade stigarna.

Vi var för högt upp för att de skulle upptäcka oss, men med hjälp av vår magi kunde vi se dom klart och tydligt.

"Vill du öva på dom?"

"Öva?" Frågade jag tveksamt.

"Dra kraft från mig och använd din magi på den främsta truppen, det borde få dom att sakta ner en aning."

"Håll i er!" ropade jag bakåt mot mina pappor som förvånat klamrade sig fast i sadeln när Sfir vände helt om och dök ner mot de ruttnande soldaterna.

Jag spände knäna och pressade låren hårt mot hans drak kropp så att jag kunde höja armarna fritt och sikta mot fienden.

"Is eller eld?" frågade jag snabbt men fick inget svar, Sfir ville att jag skulle lita till mina förmågor, så jag valde is. Motsatsen till demonernas krafter.

När vi bara var några meter över det första ledet drog jag kraft från min mästare och samlade den i mitt inre, och med en explosion lät jag magin strömma ut från mina handflator och frös alla i vår väg till is.

Alverna stannade upp i chock när en tredjedel av deras trupp var fast i ett tjockt lager is. Och Sfir såg genast sin chans att göra en helomvändning och attackera dem igen, men den här gången bakifrån.

Bara några sekunder efter att jag frös fast dem så slog den enorma draksvansen sönder isbergen till småsplitter som flög genom luften och glittrade i solskenet.

Alverna rusade åt alla håll, de få som var kvar, när Sfir lät vingarna slå mor sidorna och han tog ett krafttag för att ta oss högt upp i luften igen.

"Det där borde få dom att tänka till lite" skrattade Aaron bakom mig när jag lutade huvudet tungt mot min fars axel.
Tröttheten tog över mig och jag undrade genast hur jag skulle klara av att kämpa mot en hel armé.

"Ta mer kraft från mig nästa gång" mullrade hans röst inom mig "du behöver inte vara rädd för att ta för mycket."

Vi flög snabbt över skogarna och hem mot Ravenworth.
Vi såg vårt folk samlat på en stor öppen äng, i väntan på fiendens intåg.

När vi landat tog Sfir genast sin mänskliga form för att dra mig undan och gå igenom ännu en magilektion.
Samtidigt som mina pappor gick för att möta de andra och diskutera strategier.

En stund senare kom min far bort till oss med ett leende på läpparna,

"Jix är här" sa han glatt till Sfir "ditt meddelande samlade alla skogens djur och älvor."

"Det kommer fler" svarade Sfir med styrka och självsäkerhet i rösten "det är jag säker på."

Min far nickade och genast såg jag förändringen i hans ansikte, han hade dåliga nyheter att berätta.

"Säg vad som bekymrar dig," uppmanade jag och la en hand på hans kind.

"Sarah har rymt från slottet Ayana, ingen vet vart hon är."

Det kändes som att hjärtat stannade i bröstkorgen när jag hörde hans ord.

"Hon är påväg för att sluta upp med fienden" konstaterade Sfir och la en hand på min axel "men om vi hinner hitta henne först, så kan vi kanske ännu rädda henne."

Jag mötte ögonen hos min långe vän, jag såg kärleken som fanns där inne och önskan att få rädda min familj, så att jag skulle få slippa känna samma sorg som han fått utstå.

"Ge er av" viskade min far och kysste min panna "vi klarar oss utan er tills ni är tillbaka. Flyg och hämta hem din mamma Ayana."

------
Äntligen ett nytt kapitel! Förlåt för att ni fått vänta!