Den utvalde

30.

Jag kan inte... Jag kan inte döda henne!

"Swooosh!"

En pil trängde sig in mellan de lysande ögonen och det som en gång varit Jane föll till marken.
"Evelyn, akta dig!"
Jag kände en stark arm ta tag om min midja och Leon drog mig med sig.
Jag såg mig omkring.
De som en gång levt här med oss, de hade rest sig ur sina gravar och de attackerade oss.
Fulla av raseri gick de omkring och slog vilt omkring sig, de verkade inte ha någon särskild strategi eller någon som ledde dem, utan kropparna gick runt hur som helst och slog på den som råkade gå för nära.
Leon puttade mig bakom sig och släppte iväg pil efter pil, de flög i en vid båge, om och om igen och fastnade i det ruttnande köttet på de förhäxade kropparna.

"Leon vad ska vi göra? Dom dör inte, dom bara reser sig igen!" Det var Daniel kom upp bredvid oss medan han försökte slå tillbaka mot en av dem.
Jag såg bort mot platsen där Jane fallit. Hon var inte kvar. Istället gick hon till attack mot Andrew, en av männen som följt med Leon från staden. Där gick hon med pilen utstickande genom skallen. Andrew kämpade emot och puttade bort henne, hur kunde hon vara så stark. Jag såg John längre bort, hans gång var ryckig och han gick runt, runt på samma plats, utan mål. Då gick Ren till attack mot honom, med sin sylvassa yxa högg han ena armen av honom. Men John gick vidare, runt runt, blodet var tjockt och klumpigt där det rann längs den sargade kroppen. Ren såg tveksam ut. Men till sist tog han sats och svingade yxan i nacken på John. Huvudet föll till marken.
Kroppen stannade och stod still.

"Leon, titta! Vi måste hugga huvudena av dem!" Jag pekade ivrigt mot Ren och Leon följde mitt finger.
Johns kropp var fortfarande livlös.
"Hugg av dem huvudet!" Leon skrek det högsta han kunde. Och alla började sikta mot fiendernas halsar.
De föll och de reste sig inte mer.
Snart var lägret tomt och vi räknade kropparna.
Daniel kom gåendes emot oss, andfådd med fullt av blodstänk på hela sig.

"Det är alla." Rapporterade han.
"Samla ihop era saker, vi stannar inte här."
Han drog mig till sig.
"Var försiktig."
Jag kysste snabbt hans läppar innan jag rusade iväg mot tältet. Will, boken, Leons sadelväska. Jag gick igenom i huvudet vad jag skulle hämta.
Jag kastade mig in i tältet och synen framför mig fick hjärtat att stanna, där inne satt en smittad hukandes över Ulrik. Jag skrek till av fasa, vi hade ju räknat alla!

Det var för sent, Ulrik var död!
Jag svingade mitt svärd och det borrade sig in i ryggen på min fiende. Jag brydde mig inte om att försöka halshugga honom, jag visste att jag inte hade kraft nog. Kroppen föll över den gamle mannen och begravde honom under sig.
"Will!... KOM!"
Jag slet åt mig det vi behövde och tog den skärrade pojken i handen och sprang ut.
"Vi måste till hästarna!"
Will såg på mig och nickade, jag tog dolken jag hade i stöveln och räckte över den till honom.
"Ifall du behöver försvara dig."

När vi kom ut såg jag mig omkring efter Leon.
"Leon, det finns fler!"
Alla vände sig mot mig med frågande blickar och det var då de såg dem, bakom mig.
Jag följde deras panikartade blickar. Skogen bakom lägret var fullt av vad som såg ut som lysande röda lampor.
Det kryllade av dem.

Alla hade förflyttat sig till hästarna, alla utom jag och Will. Och när de ruttnande kropparna vandrade in i lägret skar de av min och Wills flyktväg.
Ren, Andrew, Glenn och Dan slog sig igenom den levande massan i ett försök att få bort dem ifrån tälten där vi var.
Leon stod i utkanten och sköt pilar för att försvaga dem, men så fort de stupat så reste de sig igen.
Jag såg bort på min man, han var fokuserad. Det långa mörka håret flög i vinden och hans händer spände vant den hårda strängen på den enorma krigsbågen han bar.

"Spring!" jag puttade till Will så att han började springa mot hästarna.
"Var beredda! Alla mot hästarna! Jag försöker hålla dom tillbaka så länge jag kan!" Leon ropade ut sin order och männen kom springandes mot oss.
Leons pilar saktade ner dem och alla hann fram.
Ren kastade sig upp bakom Will, Daniel hoppade upp på en häst, tog tömmarna på en annan och red iväg mot Leon. De smittade hade hunnit fram till honom nu och han slogs febrilt med sitt svärd. Daniel skyndade sig fram, sparkade ner ett par, de slogs sida vid sida och tillslut kunde Leon hoppa upp på den lediga hästen.
Alla var redo.

Jag hoppade upp på min egen häst och vi galopperade iväg. Jag vände mig om och blickade in i lägret. Ut ur vårt tält klev två figurer, en stor och en lite mindre hopkrupen.
Dom smittar när de dödar!

Vi hörde att de förföljde oss.
Hästarna rusade fram längs landsvägen, Leon red först, sen Glenn och Andrew. Jag och Ren red jämsides och sist Daniel. Jag såg bort på Ren och Will. Han höll ett hårt grepp om pojken som satt ihopkrupen i sadeln.
Stackars Will, mitt hjärta värkte för honom. Vilken fruktansvärd syn det måste ha varit.
Just i den stunden bestämde jag mig, jag kommer aldrig lämna hans sida, vad som än händer ska jag skydda honom mot all ondska och ge honom en trygg uppväxt.
Jag torkade tårarna med ärmen och fokuserade på vägen framför mig.
Vi hade ridit i full galopp alldeles för länge och hästarna började bli slitna. Leon saktade ner och jag red upp bredvid honom.

"Vi behöver leta upp vatten till hästarna, vi borde ha kommit tillräckligt långt bort nu."
Jag nickade och sträckte ut min hand mot honom. Han tog den i sin och höll den hårt.
"Jag är orolig för Will, han såg Ulrik bli dödad mitt framför ögonen." Jag vände mig om i sadeln och såg bort på pojken, han var alldeles tom i blicken.

"Han är starkare än vi tror Eve. Men det som hände är..." Han tystnade. Det fanns inga ord som beskrev vad som hade skett. Ångesten, smärtan, skräcken.
"Det rinner en bäck här borta." Signalerade Andrew.
Vi styrde hästarna ditåt och släppte på tömmarna så de kunde vila och dricka. Glenn och Daniel ställde sig på vakt, min blick gled över de båda männen, dom stod väldigt nära varandra och samtalade lågt. Det kändes ovant att se min bror på det sättet, han hade aldrig visat sina känslor öppet förut, men under de senaste dagarna hade jag märkt hur de båda sökte sig närmare varandra.

Min blick vandrade vidare mot Will och jag gick fram till den späda lilla kroppen, drog in honom i min famn och kramade honom hårt.
"Du hade rätt." Viskade han.
Jag såg frågande på Ren som ryckte på axlarna, han verkade inte heller veta vad Will menade.
"Ni finns kvar."
Jag log för mig själv och kramade honom hårdare.
"Ja, jag sa ju det."
Jag släppte taget om honom och såg in i de isblå ögonen.

"Vi lämnar dig inte, jag lovar."
Han log svagt till svar.
Leon kom fram med en flaska iskallt vatten från bäcken.
"Drick lite."
Will tog en klunk och tackade artigt, han hade alltid haft en väldig respekt för Leon och dom två hade aldrig lyckats komma varandra nära.
"Eve, jag vet inte om vi kan ta vägen genom er by längre, tänk om de förföljer oss hela vägen."
"Vår by?" Ren såg frågande på Leon och sen på mig.
"Vi hade planerat att ta vägen förbi byn." Förklarade jag. "Din mamma och syster kanske vill följa med oss? Och sen är det något jag måste undersöka i grottan."
"Grottan?"

Leon hade inte hört om det förut, så jag berättade om drömmarna.
"Du har rätt Eve, vi borde hämta min familj, men som Leon säger, vi riskerar varenda bybos liv om vi går för nära."
"Men vi måste!"
"Jag och Evelyn rider själva."
Alla vände sig om och tittade på Daniel.
"Nej."
"Inte en chans."
Leon och Ren såg på Dan som om han var galen.
"Vi delar inte på oss nu, dom är för många." Leon lät bestämd.
"Det är inte ditt beslut." Daniels ögon föll på mig och väntade på ett svar.
Jag suckade och gned min panna med fingertopparna.
"Jag vill inte heller att vi delar på oss, men det kanske är det enda sättet."
"Nej."

Leon såg upp mot himlen när han funderade. "Vi andra följer med och slår läger tillräckligt långt bort så vi hinner förvarna er om liken kommer efter. Ni skyndar er och gör det ni ska och möter upp oss i lägret igen. Ren letar upp sin familj undertiden."
Daniel nickade "Okej."
Det var en plan, inte den bästa, men enda valet om vi skulle hålla ihop.

Efter en snabb titt på kartan konstaterade vi vart vi var. Det skulle ta oss två dagars ritt till byn.
Vi satt upp på hästarna igen, ingen ville sova så vi hade bestämt oss för att rida hela natten. När jag hoppat upp på hästen märkte jag hur Will kom strosande över till mig. Han tvekade men såg tillslut blygt upp på mig och skulle just öppna munnen när Ren klev fram, tog tag i pojken och lyfte upp honom framför mig.
"Håll ett öga på hennes höghet åt mig, okej Will? Kan jag lita på dig?" Ren såg allvarlig ut när Will nickade.
"Bra."

Sen gick han bort till sin egen häst.
Jag kramade om pojken och kastade ett öga bort mot Ren. Han mötte min blick gav mig ett varmt leende.
Det skulle gå bra, vi skulle klara det här också, vi hade ju fortfarande varandra.